Det är den folkliga opinionen som tvingat fram skuldavskrivning för de fattigaste länderna. Men Världsbankens och IMF:s skuldavskrivningsprogram är alldeles otillräckligt, ibland rent kontraproduktivt. De institutioner som säger sig bekämpa fattigdomen är i själva verket beroende av de fattigaste ländernas återbetalning. Det menar nätverket Jubel, som i år uppmärksammar Världsbankens och Internationella valutafondens 60-årsjublieum.
Jubel-nätverket bildades som Jubel 2000 inför millennieskiftet, och har fortlevt i olika former
i olika länder. Kravet är skuldavskrivning för de fattigaste länderna.
– IMF och Världsbanken är omdebatterade institutioner, säger Annelie Andersson. Vi vill diskutera vad de spelar för roll i fattigdomsbekämpningen. Det gör vi med ett seminarium 24-25 september och med bland annat en vykortskampanj, där vi vill påverka ansvariga ministrar att Sverige ska verka för skuldavskrivning.
– Skuldavskrivningen är ett resultat av kritiken från enskilda organisationer i nord och syd, säger Kenneth Hermele, ekonom och författare till boken Världens oordning.
Hermele är långt ifrån nöjd.
– Hipc-programmet, programmet för de 42 mest skuldtyngda länderna, hjälper inte alla de andra länder som inte är med i programmet – och knappt heller dem som är med. Bara ett tiotal länder har fått skuldavskrivning under de tio åren. Programmet leder inte till riktig skuldsanering, säger Hermele till Flamman.
Dessutom är Hipc-programmet ojämlikt, menar Hermele.
– Skuldsanering bör ske genom medling på jämbördig bas.
IMF och Världsbanken håller sig inte till det de bildades för att göra, menar han.
– Idag är det rika länder som dominerar. De fattiga länderna bidrar i praktiken med mest pengar, genom sina återbetalningar – som används för att låna ut igen. IMF och Världsbanken är alltså beroende av återbetalningen från de fattigaste länderna.
Hermele vill lyfta frågan om huruvida institutionerna idag kan fylla en bra funktion, eller om de ska läggas ner.
– Jag lutar åt att de ska göra det de bildades för. Men inte allt det andra, vara centrala aktörer i skuldavskrivningen eller vara ombud för skuldsatta länder, säger Kenneth Hermele och tillägger:
– Det är en modest målsättning, att de ska göra det som var tänkt.
