Så har då Wikleaks släppt en ny samling dokument. 251 287 dokument som ursprungligen skickats mellan USA:s utrikesdepartement och dess diplomatiska företrädare runt om i världen. Till skillnad från när de avslöjade bilder av USA-soldater som med glada skratt pricksköt på irakier är det denna gång omdömen ur depescher från USA:s diplomatkår som står på tur. Materialet, det vill säga den del av det stora materialet som Der Spiegel, New York Times, The Guardian, Le Monde och El Pais tillsammans beslutat publicera, spänner från ointressant skvaller till avslöjanden som kan hjälpa oss att bättre förstå det diplomatiska spelet inifrån.
Några saker är direkt komprometterande för USA:s regering. Att Hillary Clinton använder sina högre diplomater till att spionera på andra länders representanter i FN och fråga efter deras kontokortsnummer, fingeravtryck och DNA är en ju en skandal som bör få stora konsekvenser i USA.

Andra avslöjanden spelar USA:s utrikespolitik rakt i händerna. Att inte bara Israel, utan också Saudiarabien, tjatar på USA att bomba Teheran gör den tanken lite enklare att saluföra om det skulle bli aktuellt framöver, till exempel efter ett tillbakadragande från Afghanistan. Att också Turkiets utrikesminister ska ha sagt att ”hela regionen ser Iran som ett ökande hot” fyller samma funktion. Det behöver naturligtvis inte vara mindre sant för det.
Annat, som att Egyptens korrupte president Mubarak tycker att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är ”charmant men opålitlig” lär inte få många att lyfta på ögonbrynen. Inte heller att Khaddafi är rädd för att flyga över öppet vatten känns som någon kioskvältare.
I USA reses nu krav på både förbud och terroriststämpling av Wikileaks  och dess förgrundsfigur Julian Assange. I Sverige skriver Dagens Nyheter mer försiktigt i två artiklar samma dag på ledarsidan att man ska kunna kräva att Wikileaks tar samma publicistiska ansvar som en tidning eller annat mediebolag. Men kan man det?

Vad dokumentarkivet Wikileaks framför allt bidrar med är ju obearbetat källmaterial, råmaterial om så vill, för journalister att arbeta med. Bakom Wikileaks finns en eller flera källor som journalister också själva skulle kunna ha arbetat direkt med om de ville och kunde. Även om gränsdragningarna mellan källa och publicist inte är glasklara i det här fallet (i och med att en del av det obearbetade materialet också läggs ut på internet) står det helt klart att Wikileaks gör allmänheten en stor tjänst i att tillhandahålla materialet. Dessutom publiceras utdrag ifrån det i samråd med några av världens ledande publicister.
Att USA:s utrikesdepartement inte ville ha sina depescher spridna är ju självklart och det är deras  rätt att försöka täppa till läckor. Men att förbjuda publicister att använda materialet, eller bura in de som spred det, när det väl har spritts något helt annat.
Det ska bli intressant att se hur löst pressfriheten nu sitter i västvärlden i takt med att de repressiva åtgärden mot Wikileaks ökar. Nästa steg för Wikileaks är nu, enligt Julian Assange i Forbes, att avslöja vad finanskapitalet har för sig. Han säger sig kunna ”sänka en bank eller två”. Framtiden kan alltså bli mycket intressant.