Nyligen gick Moderaterna ut med ett förslag om att begränsa platserna för det estetiska programmet på gymnasiet. Man vill anpassa gymnasieprogrammets storlek till efterfrågan på arbetsmarknaden. Utbildningen ska helt enkelt bättre knytas till arbetslinjen, som Tomas Tobé, skolpolitisk talesperson, M, uttrycker det.
På något sätt är det typiskt att just estetiska programmet hamnar i alliansens blickfång. Det påminner lite om när Göran Hägglund talade om en kulturelit som kommunicerade via ”svårartade performancevrål” för ett par år sedan. Vi ska förfasas över verklighetsfrånvända kulturarbetare. Vi ska få en inre bild av hur unga arbetslösa går och drar i väntan på ett jobb som konstnär eller rockstjärna. Att över hälften av dem som gått estetiskt program på gymnasiet går vidare till högskolestudier talas det tyst om. Likaså att ungdomsarbetslösheten generellt är hög, oavsett gymnasieprogram.
Man glömmer också att det kan finnas ett eget värde i att de ungdomar som vill får utveckla sina kreativa talanger, oavsett vad de kommer att arbeta med i framtiden. Som liberala Correns ledarsida uttryckte det: ”Om kärleken till gitarrspel eller streetdance är stark men obesvarad kommer den inte att räcka till en artistkarriär, men den kan ta eleven genom tre år på gymnasiet med godkända betyg”. Det kan vara nog så viktigt.
Men visst, kanske hade det varit bättre om en del av de cirka 9 000 unga som varje år börjar på estetiskt program hade valt en utbildning med inriktning mot bristyrken – både ur ett samhällsperspektiv och för enskilda elever. Frågan är om man ska stänga dem ute från den utbildning de helst vill gå eller göra andra program mer attraktiva. Om man väljer det senare finns en del att hugga i med.
Skolinspektionen visade förra året att bara var femte undersökt skola erbjöd praktik åt elever på yrkesprogram, så kallat arbetsplatsförlagt lärande, APL, som höll tillräckligt hög kvalitet. Detta trots att gymnasieelever på yrkesprogram ska vara garanterade 15 veckors APL.
Den som frågar runt bland elever och lärare på yrkesprogram får snabbt höra historier om hur praktiken i många fall fuskas bort. Elever på hantverksprogram eller på elprogrammet kan få göra APL på ett café. Ansvaret att hitta en arbetsplats som är villig att erbjuda APL kan i princip helt läggas över på en enskild 17-åring.
Samtidigt har den senaste gymnasiereformen inneburit att yrkesprogram inte längre ger högskolebehörighet. För alla som tycker det är viktigt att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildningar är det en katastrof i sig. 15-åringar förväntas bestämma sig för om de vill läsa på högskola. Det krävs inte så mycket fantasi för att tänka sig att den som kommer från ett studievant hem, eller har engagerade föräldrar troligare väljer ett högskoleförberedande program.
Men även för den som aldrig kommer att läsa vidare efter gymnasiet har högskolebehörighet ett värde. Ibland är kanske bara vetskapen att man kan säga ”fuck you, jag ska bli sjuksköterska” till chefen på det personliga assistansbolaget tillräcklig för att våga starta en fackklubb, eller säga ifrån till orimliga krav.
Resultatet från omgörningen av gymnasieskolan har inte låtit vänta på sig. I Stockholm sjönk andelen sökanden till yrkesprogram från 33 till 24 procent på två år. Liknande resultat rapporteras från andra delar av landet. Flykten från yrkesprogrammen kanske också ger en delförklaring till det estetiska programmets popularitet. Det är nämligen är högskoleförberedande. För den som är lite skoltrött men ändå inte vill bränna chansen att plugga vidare någon gång senare måste det te sig som en gyllene medelväg.
Slutligen: Alla gymnasieester kommer inte att kunna arbeta inom konst- och kultursektorn. Men några fler skulle gott kunna göra det. Om det gjordes mer offensiva kultursatsningar vill säga.
