Nyheter/Utrikes 05 december, 2022

Slaget om tillväxten

Länge sågs tillväxt inom vänstern som oförenlig med en hållbar utveckling, men på senare tid har den tillväxtpositiva ekomodernismen fått ett allt större genomslag. Går det att rädda klimatet utan att någon får offra bilen?

I februari 1992 avslöjade den brasilianska tidningen Journal do Brasil ett dokument som hade skrivits och undertecknats av den dåvarande chefen för Världsbanken Larry Summers och en av hans medarbetare. Textens slutsats var att det är ekonomiskt rationellt att förlägga förorenande industrier i fattiga länder, eftersom kostnaderna för hälsoeffekterna är lägst där. Glesbefolkade afrikanska länder har ineffektivt låga nivåer av luftföroreningar och är enligt texten rentav ”under-förorenade”.

Det läckta dokumentet ledde till ramaskri. Brasiliens dåvarande miljöminister Jose Lutzenberger menade att det var ett exempel på mainstreamekonomers ”arroganta okunskap” om världen. Det framkom dock snabbt att avsnittet var ironiskt menat, i ett försök att visa vad den konventionella ekonomivetenskapens syn på miljö leder till när den dras till sin logiska spets.

Denna syn, som inkorporerar utsläpp och föroreningar som en variabel bland alla andra i ekonomiska kalkyler, kallar humanekologen Rikard Hjorth Warlenius för ”miljöekonomi”. I hans nyutkomna bok Klimatet, tillväxten och kapitalismen beskriver han denna syn som den dominerande inom den politiska mittfåran. Sedan 1970-talet har företrädare för denna skola sett på klimat- och miljöproblemen som något som bara kräver små ingrepp i den nyliberala modell som världens ekonomier har följt sedan dess. Enligt miljöekonomerna kommer vi inte att behöva göra några grundläggande ändringar i vår tillväxtbaserade livsstil för att rädda klimatet.

Mot detta synsätt har det som inom vänstern kallas nedväxt länge stått. Detta perspektiv är baserat på den till synes självklara insikten att oändlig tillväxt i en värld med ändliga naturresurser är en ekvation som inte går ihop. Om mänskligheten ska kunna undvika en katastrof krävs att dess ständigt expanderande ekonomier slutar växa eller till och med börjar krympa. För många nedväxtare innebär detta också att själva kapitalismen måste upphöra att finnas till.

Nedväxt har länge varit vänsterns självklara lösning. Men den föreställningen utmanas: tillväxt behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, enligt vissa, utan kan vara just det verktyg som kan föra oss ut ur krisen.

Denna nya, vänsterlutande underströmning inom det tillväxtpositiva lägret uppstod först i USA runt tiden för finanskrisen och kallas ofta ”ekomodernism”. Enligt Rikard Hjorth Warlenius skiljer den sig från det klassiska gröna tillväxtparadigmet på flera viktiga punkter.

– Det är en mer teknikoptimistisk strömning som knyter an till modernismen. Det handlar mer om att styra den tekniska förnyelsen i en hållbar riktning, säger han till Flamman.

En av de mest tongivande figurerna inom den radikala ekomodernistiska rörelsen är författaren och journalisten Leigh Phillips. Han ser nedväxt som en cynisk återvändsgränd för mänskligheten.

– Varken ekonomisk eller befolkningsmässig tillväxt är orsaken till klimatförändringarna. Vi har tidigare klarat flera andra ekologiska utmaningar och lösningen på alla dessa problem kom inte av stoppad tillväxt, utan från nya teknologier och ekonomisk planering, säger han till Flamman.

Som exempel nämner han hålet i ozonlagret, som var ett av 1980-talets stora miljöproblem.

– Det var kanske ett ännu större existentiellt hot än klimatförändringarna, för det hotade existensen för allt makroskopiskt liv på land. Vi löste inte det problemet genom att begränsa tillväxten av kylskåp, hårsprayburkar och luftkonditioneringsapparater, utan genom att med reglering genomföra en omställning bort från freonanvändning. I dag finns det fler kylskåp och hårsprayburkar än någonsin.

Tillväxt alltså, men styrd sådan. Till skillnad från miljöekonomerna anser inte ekomodernisterna att tillväxt är god i sig. Leigh Phillips gör en åtskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk tillväxt.

– Kapitalistisk tillväxt är amoralisk och anarkisk, sker främst utan demokratisk kontroll och leder till ojämlikhet och underkastelse inför en chef. Socialistisk tillväxt är demokratiskt koordinerad och genererar därför jämlikhet och frihet. Den gör det möjligt för mänskligheten att ”styra historien”, att medvetet välja vilken väg vi vill ta härnäst, att bestämma vilka mediciner och teknologier som ska befria oss från ytterligare misär, fara och sjukdom, i stället för att vi styrs av vad som är mest lönsamt.

Phillips illustrerade nyligen skillnaden mellan de två typerna av tillväxt i en artikel i New Statesman. Där påpekade han att klimatförändringarna sannolikt hade kommit mycket tidigare om världen eller en stor del av den hade fortsatt på den sovjetiska vägen av industriell modernisering.

– Socialismen skulle ha orsakat mycket värre klimatförändringar än den reellt existerande kapitalismen gjorde under 1900-talet, säger Phillips.

Han menar att det inte är slump att klimatförändringarna inleddes under den ekonomiska planeringens guldålder, i såväl öst som väst:

– Man kan till och med spetsa till det lite och säga att efterkrigstidens socialdemokrati orsakade klimatförändringarna.

Men till skillnad från i dagens kapitalistiska system, menar han, hade de socialistiska ekonomierna kunnat genomföra en grön omställning mycket fortare genom ekonomisk centralplanering.

Detta synsätt har fått allt större genomslag de senaste åren. Exempel på böcker med radikalt ekomodernistisk inriktning är Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (2019) och Leigh Phillips egen Austerity ecology & the collapse-porn addicts (2015).

I Sverige har bland annat författaren och kulturskribenten Rasmus Landström gjort sig till språkrör för den ekomodernistiska skolan.

Men trots ekomodernisternas framgångar har nedväxt knappast försvunnit som kritik. Tvärtom tycks även den skolan växa och breddas. I Japan har Kohei Saitos ekomarxistiska bok Capital in the anthropocene blivit en bästsäljare (en engelsk översättning kommer i januari) och i somras kom boken The future is degrowth: a guide to a world beyond capitalism av Matthias Schmelzer, Aaron Vansintjan och Andrea Vetter. Det är ett slags manifest som på många sätt fördjupar nedväxtfilosofin.

Enligt medförfattaren Matthias Schmelzer, som är ekonomisk historiker vid universitetet i Jena i Tyskland, präglas debatten ofta av missuppfattningar om vad nedväxt innebär.

– Nedväxt beskrivs ofta som en antiteknologisk strömning som propagerar för att vi bör återvända till ett ursprungligt, naturligt samhälle. Det är inte alls vad vi står för, säger han till Flamman.

Schmelzer och hans medförfattares kritik mot tillväxt bygger på enkla observationer om att mänskligheten i dag producerar mer än planeten är kapabel att bryta ned. På sitt Twitter-konto delar han ofta illustrationer av hur många ton mänskligt producerade saker som existerar i förhållande till den naturliga biomassan. 2020 överskred för första gången den antropogena massan naturens biomassa med 1 154 respektive 1 120 gigaton. Av den massan är nästan hälften cement.

– Tillväxt är inte ett särskilt förnuftigt mål att ha, särskilt i ett modernt, överutvecklat samhälle. En ökning av BNP, som i grunden är ett mått på mängden varor och tjänster som handlas på marknaden, är inte meningsfullt om vi vill förbättra människors liv inom planetens gränser. Det råder ett glapp mellan vad vi vill uppnå med miljöpolitiken och vad som mäts i tillväxt, säger han.

Schmelzer beskriver det tillväxtpositiva lägret, vare sig de är miljöekonomer eller ekomodernister, som naiva. I själva verket är situationen värre och mer komplex än de tror.

– Det är ett väldigt optimistiskt synsätt som inte har stöd i siffrorna. Det är mycket mer komplicerat i verkligheten. Bara energiproblemet är väldigt svårlöst. Att ställa om till 100 procent förnybar energi är väldigt svårt, även i ett rikt land som Tyskland där jag bor. Alla scenarion, även de optimistiska, bygger på att energi och resurser importeras från det globala syd, såsom flytande fossilgas. Det förutsätter ett slags nykolonial grön kapitalism.

Mot detta argument pekar ekomodernisterna på andra siffror. Kärnan i den ekomodernistiska analysen är att så kallad absolut frikoppling kan uppnås, det vill säga att tillväxten fortsätter medan utsläppen sjunker. Tittar man på de viktigaste kurvorna tycks detta inte vara fallet ännu. Men enligt Leigh Phillips har det redan skett i vissa sektorer.

– Vi ser redan absolut frikoppling i till exempel det amerikanska jordbruket. Det har ökat produktionen samtidigt som användningen av gödsel, vatten och odlingsmark har sjunkit och stabiliserats. Gödselanvändningen har sjunkit särskilt drastiskt, säger han och fortsätter:

– Många nedväxtare förnekar att absolut frikoppling har skett, men det är helt enkelt att förneka fakta, precis som andra förnekar klimatförändringarna. Vissa nedväxtare accepterar, till deras heder, att frikopplingen sker, men menar att den sker för långsamt och inte i rätt sektorer. Till dem säger jag: Jag håller med! Det är därför vi måste fokusera ännu mer på ekonomisk planering och frikoppling och glömma den här nedväxtdistraktionen.

En av de nedväxtare som accepterar att frikopplingen håller på att ske är Matthias Schmelzer. Han har inget emot kortsiktiga handlingar som kan snabba på omställningen.

– Jag är helt för frikoppling. Med tanke på hur allvarlig krisen har blivit är det inte längre en fråga om antingen eller. Vi måste göra allt vi kan för att få ned utsläppen så snabbt som möjligt, även om det innebär att öka produktiviteten och effektiviteten i våra ekonomier för att producera mer med mindre utsläpp.

Men samtidigt hävdar han att fortsatt tillväxt gör det onödigt svårt att uppnå målen.

– Men att bara hoppas på att effektivitetsökningar kan gå tillräckligt snabbt bortser från att vi måste snabbt dra ned på utsläppen och minska efterfrågan. I rapporter från FN:s klimatpanel antar man att tillväxten kommer att fortsätta. Det är ett problematiskt antagande, att världsekonomin kommer att växa med två procent om året det kommande årtiondet, säger han och använder en metafor:

– Att försöka minska utsläppen samtidigt som ekonomin växer är som att försöka gå nedför en rulltrappa som rullar uppåt. Det är mycket svårare att få ned utsläppen tillräckligt snabbt om produktionen samtidigt ökar.

Nedväxtarna menar att jordens samhällen behöver hitta sätt att klara oss med det vi redan har. Och eftersom mänskligheten redan lever över sina tillgångar innebär det att somliga kommer att behöva leva med mindre. Detta är ännu en stötesten i debatten mellan nedväxtare och ekomodernister.

För ekomodernister som Leigh Phillips är det oacceptabelt att kräva att folk ska leva med mindre.

– Nedväxtare hävdar att arbetare i globala nord konsumerar för mycket. I själva verket har arbetare i det globala nord lidit igenom över fyra årtionden av reallönestagnation eller till och med -sänkning, avindustrialisering och ökad ojämlikhet.

När så många västerländska arbetare lever ur hand i mun måste man verkligen ha en välbärgad bakgrund för att inte märka det och tro att de konsumerar för mycket.

Ett illustrativt exempel på vad som händer när arbetarklassen i det globala nord i klimatomställningens namn tvingas leva med mindre än de redan har är de gula västarnas uppror i Frankrike. Det startade som en reaktion på en skattehöjning på diesel – en reform som infördes bara något årtionde efter att den franska regeringen subventionerat just dieselbilar för klimatets skull.

– När arbetare strejkar vill socialister så klart att de ska få bättre löner och villkor. Men nedväxtare hävdar att deras inkomstkrav redan är för höga, och att högre löner skulle vara ännu mer destruktivt för klimatet. Så rent objektivt ställer de sig på chefernas sida, säger Leigh Phillips.

Matthias Schmelzer menar att vi behöver leva med mindre. Men han ser ingen motsättning mellan det och ett gott liv. Allt beror på hur nedväxten går till.

– Det är ett problem att folk tror att nedväxt betyder att vi måste leva med mindre globalt. Ja, nedväxtare menar att de globalt rika behöver göra det. Nedväxt är kritiskt mot vad vi kallar ett imperiellt levnadssätt, som bygger på ett system som skyfflar över kostnaderna för en ohållbar livsstil på det globala syd. De rikaste tio procenten i världen måste leva med mindre resurser, energi och utrymme. Men nedväxt handlar om att sätta stopp för överflöd för några få så att ekologiskt rum för utveckling kan skapas i det globala syd. Det betyder inte heller att det måste upplevas som sänkt livskvalitet om vi genomför omställningen på rätt sätt, säger han och fortsätter:

– I Europa är den fossila ojämlikheten enorm. Så till och med i rika länder kommer inte alla att behöva leva med mindre. Det är främst de mest förorenande livsstilarna som måste förändras. Vi måste fokusera på det som kräver mycket energi, sluta resa individuellt, sluta med industriellt jordbruk och köttbaserad mathållning, sluta resa med privata flygplan och SUV:ar och sluta producera produkter med kort livstid. Det kommer att bli svårt att uppnå och vissa kommer att sakna köttet, men livet kommer inte att bli miserabelt utan det.

Problemet är enligt ekomodernisterna att stora delar av den västerländska medel- och arbetarklassen ingår i de tio procenten vars livsstil är ohållbar. Kan de övertalas att skära ned på sin resursförbrukning utan att ett uppror utbryter? Med tanke på vilket uppsving begrepp som ”flygskam” och rörelser som ”Vi håller oss på jorden” har fått i Sverige på senare år tycks det inte vara helt omöjligt. Samtidigt blev tillgången på billig bensin en central fråga höstens riksdagsval.

Även om debatten håller på att kristallisera sig kring de två poler som Phillips och Schmelzer företräder är de inte de enda positionerna. Rikard Hjorth Warlenius riktar i sin bok kritik mot både ekomodernister och nedväxtare. De förras problem är enligt honom att de har en alltför optimistisk syn på klimatfrågan.

– Visst behöver vi teknik, jag avfärdar inte kärnkraft, artificiell intelligens, genmodifierade produkter och så vidare. Vi behöver använda alla verktyg i lådan. Men det finns ett slags programmatisk teknikoptimism som jag inte delar.

Han står dock närmare det synsättet än nedväxtarnas, som han menar inte har en tillräckligt skarp kritik mot det kapitalistiska systemet.

– De har inget program för hur man ska minska utsläppen på 20 år. De fokuserar överdrivet mycket på ekonomisk tillväxt. Jag tror att tillväxt följer ur kapitalistisk ordning. Och då måste man bygga ett revolutionärt massparti, och det gör de inte. De kan ofta i stället vara överdrivet skeptiska till teknisk utveckling.

Rikard Hjorth Warlenius förespråkar i sin bok i stället ett slags kompromiss mellan de två polerna. Namnet på hans förslag har också amerikanskt ursprung: Green New Deal. Till skillnad från såväl ekomodernism som nedväxt ställer detta synsätt inte tillväxten i centrum.

– Det handlar i första hand om att ställa om ekonomin så snabbt som möjligt, men att göra det på ett planerat och rättvisefokuserat sätt. Det grundar sig på Roosevelts New Deal och folkhemstanken, ett slags kompromiss mellan arbete och kapital, där staten tar ett stort ansvar för omställningen.

– I den amerikanska meningen står jag närmare ekomodernismen än nedväxtarna. Men Green New Deal är ett alternativ till både grön tillväxtlägrets lättjefulla optimism och nedväxtarnas pessimism, säger han.

Till skillnad från ekomodernister som Leigh Phillips ser Warlenius 1900-talets socialdemokrati som ett gott klimatpolitiskt exempel. Det var nämligen under rekordåren i mitten av seklet som det han kallar ”Sveriges osynliga omställning” ägde rum.

– Den skedde på 70- och 80-talet och byggde till stor del på kärnkraft, men också utbyggnad av miljonprogrammen och kollektivtrafiken. Man tänker ofta på Sverige som ett klimatexempel efter 1990 men faktum är att utsläppen minskade mer på 70- och 80-talen, med 40 procent. Då hade man en frikoppling på i snitt sju procent per år, vilket är nära det som krävs nu. Och det skedde under en tid med tillväxt.

Men även om han accepterar ekomodernismens grundinställning håller han med nedväxtarna om att oändlig tillväxt är omöjlig.

I det långa loppet krävs en regelrätt revolution på området.

– Jag är helt öppen med att det är en tillfällig lösning, jag tror inte på evig ekonomisk tillväxt. Men vi har nu en viss tidsram på oss på att fasa ut fossila bränslen.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 10 juni, 2023

Blott Sverige svenska bög-krusbär har

Efter den uppmärksammande serien "Under kniven" är Erik Galli nu aktuell med serien "SD-bögar". Foto: Albin Händig.

Sverige har genomgått en homonationalistisk process de senaste femtio åren. SD har väldigt lite att göra med den, menar SVT-journalisten Erik Galli.

Det gröngrå havet glittrar och klippor och barrskog i högsommarskrud speglas dallrande på vattenytan. Solen smeker två mäns ryggar. De sitter nära varandra, utan att kropparna möts, men en hand nuddar en axel, ett huvud lutar sig mot det andra. Vi är på en hemlig plats någonstans i Stockholms skärgård, en av de allra sista icke-digitala mötesplatserna för gay gemenskap. Här möts män över generationer, klassgränser och politisk hemmahörighet. Den zornska idyllen bildar slutscenen i SVT-journalisten Erik Gallis serie SD-bögar om den svenska varianten av homonationalism. I tre avsnitt får tittaren följa hans sökande efter svaret på frågan: Hur kunde sprickan uppstå och hur har han själv kunnat missa vad som pågått? Han slår följe med två homosexuella män med nyckelpositioner inom extremhögern: Bulletins krönikör Luai Ahmed och EU-parlamentarikern och sverigedemokraten Johan Nissinen. Med hjälp av en osynlig överenskommen gaysamhörighet uppstår ett samtal präglat av en förtrolighet som följer med i alla avsnitt.

Redan med sin omtalade serie Under kniven visade Erik upp sin speciella journalistiska metod: att ställa sig jämsides med den grupp han skulle granska. De fördomar och den moralism som omger skönhetsoperationer, träffade honom som själv gått igenom ett och annat lyft, likaväl som de intervjuade.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Kultur 09 juni, 2023

Magdas städare avslöjar arbetarrörelsens kris

"Rent åt helvete" gör upp med den smutsiga städbranschen. Foto: Tove Falk.

Städyrket är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige och samtidigt ett av de mest osynliga. “Rent åt helvete” släpper in dagljus över den ruttna branschen. Städaren Melinda Kandel har läst.

Journalisten och författaren Elinor Torp är aktuell med en ny bok om arbetslivskriminalitet, denna gång med städbranschen som skådeplats. Rent åt helvete (Mondial) tar avstamp i den decemberdag 2021 då ett utlöst inbrottslarm gjorde städerskan Chilo till statsministerns städerska med hela svenska folket. I medierna målades Chilo, som bara skulle in och städa som vanligt, ut som ett hot mot rikets säkerhet. Hon deporterades snart till Nicaragua.

Den dåvarande statsministern och ledaren för partiet som en gång stod på arbetarnas sida, har å sin sida hållit sig undan. ”Magdalena har ingen lust att prata”, får Torp veta av en pressekreterare, efter att i närmare ett års tid sökt den dåvarande statsministern.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Ledare 09 juni, 2023

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

När Budbee får frågor om kollektivavtal hänvisar man i stället till sin uppförandekod. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi
Ledarskribent i Flamman.
Utrikes 08 juni, 2023

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Rysk kravallpolis arresterar två unga män under en fredsdemonstration. Foto: AP.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se