Nyheter/Utrikes 05 december, 2022

Slaget om tillväxten

Länge sågs tillväxt inom vänstern som oförenlig med en hållbar utveckling, men på senare tid har den tillväxtpositiva ekomodernismen fått ett allt större genomslag. Går det att rädda klimatet utan att någon får offra bilen?

I februari 1992 avslöjade den brasilianska tidningen Journal do Brasil ett dokument som hade skrivits och undertecknats av den dåvarande chefen för Världsbanken Larry Summers och en av hans medarbetare. Textens slutsats var att det är ekonomiskt rationellt att förlägga förorenande industrier i fattiga länder, eftersom kostnaderna för hälsoeffekterna är lägst där. Glesbefolkade afrikanska länder har ineffektivt låga nivåer av luftföroreningar och är enligt texten rentav ”under-förorenade”.

Det läckta dokumentet ledde till ramaskri. Brasiliens dåvarande miljöminister Jose Lutzenberger menade att det var ett exempel på mainstreamekonomers ”arroganta okunskap” om världen. Det framkom dock snabbt att avsnittet var ironiskt menat, i ett försök att visa vad den konventionella ekonomivetenskapens syn på miljö leder till när den dras till sin logiska spets.

Denna syn, som inkorporerar utsläpp och föroreningar som en variabel bland alla andra i ekonomiska kalkyler, kallar humanekologen Rikard Hjorth Warlenius för ”miljöekonomi”. I hans nyutkomna bok Klimatet, tillväxten och kapitalismen beskriver han denna syn som den dominerande inom den politiska mittfåran. Sedan 1970-talet har företrädare för denna skola sett på klimat- och miljöproblemen som något som bara kräver små ingrepp i den nyliberala modell som världens ekonomier har följt sedan dess. Enligt miljöekonomerna kommer vi inte att behöva göra några grundläggande ändringar i vår tillväxtbaserade livsstil för att rädda klimatet.

Mot detta synsätt har det som inom vänstern kallas nedväxt länge stått. Detta perspektiv är baserat på den till synes självklara insikten att oändlig tillväxt i en värld med ändliga naturresurser är en ekvation som inte går ihop. Om mänskligheten ska kunna undvika en katastrof krävs att dess ständigt expanderande ekonomier slutar växa eller till och med börjar krympa. För många nedväxtare innebär detta också att själva kapitalismen måste upphöra att finnas till.

Nedväxt har länge varit vänsterns självklara lösning. Men den föreställningen utmanas: tillväxt behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, enligt vissa, utan kan vara just det verktyg som kan föra oss ut ur krisen.

Denna nya, vänsterlutande underströmning inom det tillväxtpositiva lägret uppstod först i USA runt tiden för finanskrisen och kallas ofta ”ekomodernism”. Enligt Rikard Hjorth Warlenius skiljer den sig från det klassiska gröna tillväxtparadigmet på flera viktiga punkter.

– Det är en mer teknikoptimistisk strömning som knyter an till modernismen. Det handlar mer om att styra den tekniska förnyelsen i en hållbar riktning, säger han till Flamman.

En av de mest tongivande figurerna inom den radikala ekomodernistiska rörelsen är författaren och journalisten Leigh Phillips. Han ser nedväxt som en cynisk återvändsgränd för mänskligheten.

– Varken ekonomisk eller befolkningsmässig tillväxt är orsaken till klimatförändringarna. Vi har tidigare klarat flera andra ekologiska utmaningar och lösningen på alla dessa problem kom inte av stoppad tillväxt, utan från nya teknologier och ekonomisk planering, säger han till Flamman.

Som exempel nämner han hålet i ozonlagret, som var ett av 1980-talets stora miljöproblem.

– Det var kanske ett ännu större existentiellt hot än klimatförändringarna, för det hotade existensen för allt makroskopiskt liv på land. Vi löste inte det problemet genom att begränsa tillväxten av kylskåp, hårsprayburkar och luftkonditioneringsapparater, utan genom att med reglering genomföra en omställning bort från freonanvändning. I dag finns det fler kylskåp och hårsprayburkar än någonsin.

Tillväxt alltså, men styrd sådan. Till skillnad från miljöekonomerna anser inte ekomodernisterna att tillväxt är god i sig. Leigh Phillips gör en åtskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk tillväxt.

– Kapitalistisk tillväxt är amoralisk och anarkisk, sker främst utan demokratisk kontroll och leder till ojämlikhet och underkastelse inför en chef. Socialistisk tillväxt är demokratiskt koordinerad och genererar därför jämlikhet och frihet. Den gör det möjligt för mänskligheten att ”styra historien”, att medvetet välja vilken väg vi vill ta härnäst, att bestämma vilka mediciner och teknologier som ska befria oss från ytterligare misär, fara och sjukdom, i stället för att vi styrs av vad som är mest lönsamt.

Phillips illustrerade nyligen skillnaden mellan de två typerna av tillväxt i en artikel i New Statesman. Där påpekade han att klimatförändringarna sannolikt hade kommit mycket tidigare om världen eller en stor del av den hade fortsatt på den sovjetiska vägen av industriell modernisering.

– Socialismen skulle ha orsakat mycket värre klimatförändringar än den reellt existerande kapitalismen gjorde under 1900-talet, säger Phillips.

Han menar att det inte är slump att klimatförändringarna inleddes under den ekonomiska planeringens guldålder, i såväl öst som väst:

– Man kan till och med spetsa till det lite och säga att efterkrigstidens socialdemokrati orsakade klimatförändringarna.

Men till skillnad från i dagens kapitalistiska system, menar han, hade de socialistiska ekonomierna kunnat genomföra en grön omställning mycket fortare genom ekonomisk centralplanering.

Detta synsätt har fått allt större genomslag de senaste åren. Exempel på böcker med radikalt ekomodernistisk inriktning är Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (2019) och Leigh Phillips egen Austerity ecology & the collapse-porn addicts (2015).

I Sverige har bland annat författaren och kulturskribenten Rasmus Landström gjort sig till språkrör för den ekomodernistiska skolan.

Men trots ekomodernisternas framgångar har nedväxt knappast försvunnit som kritik. Tvärtom tycks även den skolan växa och breddas. I Japan har Kohei Saitos ekomarxistiska bok Capital in the anthropocene blivit en bästsäljare (en engelsk översättning kommer i januari) och i somras kom boken The future is degrowth: a guide to a world beyond capitalism av Matthias Schmelzer, Aaron Vansintjan och Andrea Vetter. Det är ett slags manifest som på många sätt fördjupar nedväxtfilosofin.

Enligt medförfattaren Matthias Schmelzer, som är ekonomisk historiker vid universitetet i Jena i Tyskland, präglas debatten ofta av missuppfattningar om vad nedväxt innebär.

– Nedväxt beskrivs ofta som en antiteknologisk strömning som propagerar för att vi bör återvända till ett ursprungligt, naturligt samhälle. Det är inte alls vad vi står för, säger han till Flamman.

Schmelzer och hans medförfattares kritik mot tillväxt bygger på enkla observationer om att mänskligheten i dag producerar mer än planeten är kapabel att bryta ned. På sitt Twitter-konto delar han ofta illustrationer av hur många ton mänskligt producerade saker som existerar i förhållande till den naturliga biomassan. 2020 överskred för första gången den antropogena massan naturens biomassa med 1 154 respektive 1 120 gigaton. Av den massan är nästan hälften cement.

– Tillväxt är inte ett särskilt förnuftigt mål att ha, särskilt i ett modernt, överutvecklat samhälle. En ökning av BNP, som i grunden är ett mått på mängden varor och tjänster som handlas på marknaden, är inte meningsfullt om vi vill förbättra människors liv inom planetens gränser. Det råder ett glapp mellan vad vi vill uppnå med miljöpolitiken och vad som mäts i tillväxt, säger han.

Schmelzer beskriver det tillväxtpositiva lägret, vare sig de är miljöekonomer eller ekomodernister, som naiva. I själva verket är situationen värre och mer komplex än de tror.

– Det är ett väldigt optimistiskt synsätt som inte har stöd i siffrorna. Det är mycket mer komplicerat i verkligheten. Bara energiproblemet är väldigt svårlöst. Att ställa om till 100 procent förnybar energi är väldigt svårt, även i ett rikt land som Tyskland där jag bor. Alla scenarion, även de optimistiska, bygger på att energi och resurser importeras från det globala syd, såsom flytande fossilgas. Det förutsätter ett slags nykolonial grön kapitalism.

Mot detta argument pekar ekomodernisterna på andra siffror. Kärnan i den ekomodernistiska analysen är att så kallad absolut frikoppling kan uppnås, det vill säga att tillväxten fortsätter medan utsläppen sjunker. Tittar man på de viktigaste kurvorna tycks detta inte vara fallet ännu. Men enligt Leigh Phillips har det redan skett i vissa sektorer.

– Vi ser redan absolut frikoppling i till exempel det amerikanska jordbruket. Det har ökat produktionen samtidigt som användningen av gödsel, vatten och odlingsmark har sjunkit och stabiliserats. Gödselanvändningen har sjunkit särskilt drastiskt, säger han och fortsätter:

– Många nedväxtare förnekar att absolut frikoppling har skett, men det är helt enkelt att förneka fakta, precis som andra förnekar klimatförändringarna. Vissa nedväxtare accepterar, till deras heder, att frikopplingen sker, men menar att den sker för långsamt och inte i rätt sektorer. Till dem säger jag: Jag håller med! Det är därför vi måste fokusera ännu mer på ekonomisk planering och frikoppling och glömma den här nedväxtdistraktionen.

En av de nedväxtare som accepterar att frikopplingen håller på att ske är Matthias Schmelzer. Han har inget emot kortsiktiga handlingar som kan snabba på omställningen.

– Jag är helt för frikoppling. Med tanke på hur allvarlig krisen har blivit är det inte längre en fråga om antingen eller. Vi måste göra allt vi kan för att få ned utsläppen så snabbt som möjligt, även om det innebär att öka produktiviteten och effektiviteten i våra ekonomier för att producera mer med mindre utsläpp.

Men samtidigt hävdar han att fortsatt tillväxt gör det onödigt svårt att uppnå målen.

– Men att bara hoppas på att effektivitetsökningar kan gå tillräckligt snabbt bortser från att vi måste snabbt dra ned på utsläppen och minska efterfrågan. I rapporter från FN:s klimatpanel antar man att tillväxten kommer att fortsätta. Det är ett problematiskt antagande, att världsekonomin kommer att växa med två procent om året det kommande årtiondet, säger han och använder en metafor:

– Att försöka minska utsläppen samtidigt som ekonomin växer är som att försöka gå nedför en rulltrappa som rullar uppåt. Det är mycket svårare att få ned utsläppen tillräckligt snabbt om produktionen samtidigt ökar.

Nedväxtarna menar att jordens samhällen behöver hitta sätt att klara oss med det vi redan har. Och eftersom mänskligheten redan lever över sina tillgångar innebär det att somliga kommer att behöva leva med mindre. Detta är ännu en stötesten i debatten mellan nedväxtare och ekomodernister.

För ekomodernister som Leigh Phillips är det oacceptabelt att kräva att folk ska leva med mindre.

– Nedväxtare hävdar att arbetare i globala nord konsumerar för mycket. I själva verket har arbetare i det globala nord lidit igenom över fyra årtionden av reallönestagnation eller till och med -sänkning, avindustrialisering och ökad ojämlikhet.

När så många västerländska arbetare lever ur hand i mun måste man verkligen ha en välbärgad bakgrund för att inte märka det och tro att de konsumerar för mycket.

Ett illustrativt exempel på vad som händer när arbetarklassen i det globala nord i klimatomställningens namn tvingas leva med mindre än de redan har är de gula västarnas uppror i Frankrike. Det startade som en reaktion på en skattehöjning på diesel – en reform som infördes bara något årtionde efter att den franska regeringen subventionerat just dieselbilar för klimatets skull.

– När arbetare strejkar vill socialister så klart att de ska få bättre löner och villkor. Men nedväxtare hävdar att deras inkomstkrav redan är för höga, och att högre löner skulle vara ännu mer destruktivt för klimatet. Så rent objektivt ställer de sig på chefernas sida, säger Leigh Phillips.

Matthias Schmelzer menar att vi behöver leva med mindre. Men han ser ingen motsättning mellan det och ett gott liv. Allt beror på hur nedväxten går till.

– Det är ett problem att folk tror att nedväxt betyder att vi måste leva med mindre globalt. Ja, nedväxtare menar att de globalt rika behöver göra det. Nedväxt är kritiskt mot vad vi kallar ett imperiellt levnadssätt, som bygger på ett system som skyfflar över kostnaderna för en ohållbar livsstil på det globala syd. De rikaste tio procenten i världen måste leva med mindre resurser, energi och utrymme. Men nedväxt handlar om att sätta stopp för överflöd för några få så att ekologiskt rum för utveckling kan skapas i det globala syd. Det betyder inte heller att det måste upplevas som sänkt livskvalitet om vi genomför omställningen på rätt sätt, säger han och fortsätter:

– I Europa är den fossila ojämlikheten enorm. Så till och med i rika länder kommer inte alla att behöva leva med mindre. Det är främst de mest förorenande livsstilarna som måste förändras. Vi måste fokusera på det som kräver mycket energi, sluta resa individuellt, sluta med industriellt jordbruk och köttbaserad mathållning, sluta resa med privata flygplan och SUV:ar och sluta producera produkter med kort livstid. Det kommer att bli svårt att uppnå och vissa kommer att sakna köttet, men livet kommer inte att bli miserabelt utan det.

Problemet är enligt ekomodernisterna att stora delar av den västerländska medel- och arbetarklassen ingår i de tio procenten vars livsstil är ohållbar. Kan de övertalas att skära ned på sin resursförbrukning utan att ett uppror utbryter? Med tanke på vilket uppsving begrepp som ”flygskam” och rörelser som ”Vi håller oss på jorden” har fått i Sverige på senare år tycks det inte vara helt omöjligt. Samtidigt blev tillgången på billig bensin en central fråga höstens riksdagsval.

Även om debatten håller på att kristallisera sig kring de två poler som Phillips och Schmelzer företräder är de inte de enda positionerna. Rikard Hjorth Warlenius riktar i sin bok kritik mot både ekomodernister och nedväxtare. De förras problem är enligt honom att de har en alltför optimistisk syn på klimatfrågan.

– Visst behöver vi teknik, jag avfärdar inte kärnkraft, artificiell intelligens, genmodifierade produkter och så vidare. Vi behöver använda alla verktyg i lådan. Men det finns ett slags programmatisk teknikoptimism som jag inte delar.

Han står dock närmare det synsättet än nedväxtarnas, som han menar inte har en tillräckligt skarp kritik mot det kapitalistiska systemet.

– De har inget program för hur man ska minska utsläppen på 20 år. De fokuserar överdrivet mycket på ekonomisk tillväxt. Jag tror att tillväxt följer ur kapitalistisk ordning. Och då måste man bygga ett revolutionärt massparti, och det gör de inte. De kan ofta i stället vara överdrivet skeptiska till teknisk utveckling.

Rikard Hjorth Warlenius förespråkar i sin bok i stället ett slags kompromiss mellan de två polerna. Namnet på hans förslag har också amerikanskt ursprung: Green New Deal. Till skillnad från såväl ekomodernism som nedväxt ställer detta synsätt inte tillväxten i centrum.

– Det handlar i första hand om att ställa om ekonomin så snabbt som möjligt, men att göra det på ett planerat och rättvisefokuserat sätt. Det grundar sig på Roosevelts New Deal och folkhemstanken, ett slags kompromiss mellan arbete och kapital, där staten tar ett stort ansvar för omställningen.

– I den amerikanska meningen står jag närmare ekomodernismen än nedväxtarna. Men Green New Deal är ett alternativ till både grön tillväxtlägrets lättjefulla optimism och nedväxtarnas pessimism, säger han.

Till skillnad från ekomodernister som Leigh Phillips ser Warlenius 1900-talets socialdemokrati som ett gott klimatpolitiskt exempel. Det var nämligen under rekordåren i mitten av seklet som det han kallar ”Sveriges osynliga omställning” ägde rum.

– Den skedde på 70- och 80-talet och byggde till stor del på kärnkraft, men också utbyggnad av miljonprogrammen och kollektivtrafiken. Man tänker ofta på Sverige som ett klimatexempel efter 1990 men faktum är att utsläppen minskade mer på 70- och 80-talen, med 40 procent. Då hade man en frikoppling på i snitt sju procent per år, vilket är nära det som krävs nu. Och det skedde under en tid med tillväxt.

Men även om han accepterar ekomodernismens grundinställning håller han med nedväxtarna om att oändlig tillväxt är omöjlig.

I det långa loppet krävs en regelrätt revolution på området.

– Jag är helt öppen med att det är en tillfällig lösning, jag tror inte på evig ekonomisk tillväxt. Men vi har nu en viss tidsram på oss på att fasa ut fossila bränslen.

Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)