Nyheter/Utrikes 05 december, 2022

Slaget om tillväxten

Länge sågs tillväxt inom vänstern som oförenlig med en hållbar utveckling, men på senare tid har den tillväxtpositiva ekomodernismen fått ett allt större genomslag. Går det att rädda klimatet utan att någon får offra bilen?

I februari 1992 avslöjade den brasilianska tidningen Journal do Brasil ett dokument som hade skrivits och undertecknats av den dåvarande chefen för Världsbanken Larry Summers och en av hans medarbetare. Textens slutsats var att det är ekonomiskt rationellt att förlägga förorenande industrier i fattiga länder, eftersom kostnaderna för hälsoeffekterna är lägst där. Glesbefolkade afrikanska länder har ineffektivt låga nivåer av luftföroreningar och är enligt texten rentav ”under-förorenade”.

Det läckta dokumentet ledde till ramaskri. Brasiliens dåvarande miljöminister Jose Lutzenberger menade att det var ett exempel på mainstreamekonomers ”arroganta okunskap” om världen. Det framkom dock snabbt att avsnittet var ironiskt menat, i ett försök att visa vad den konventionella ekonomivetenskapens syn på miljö leder till när den dras till sin logiska spets.

Denna syn, som inkorporerar utsläpp och föroreningar som en variabel bland alla andra i ekonomiska kalkyler, kallar humanekologen Rikard Hjorth Warlenius för ”miljöekonomi”. I hans nyutkomna bok Klimatet, tillväxten och kapitalismen beskriver han denna syn som den dominerande inom den politiska mittfåran. Sedan 1970-talet har företrädare för denna skola sett på klimat- och miljöproblemen som något som bara kräver små ingrepp i den nyliberala modell som världens ekonomier har följt sedan dess. Enligt miljöekonomerna kommer vi inte att behöva göra några grundläggande ändringar i vår tillväxtbaserade livsstil för att rädda klimatet.

Mot detta synsätt har det som inom vänstern kallas nedväxt länge stått. Detta perspektiv är baserat på den till synes självklara insikten att oändlig tillväxt i en värld med ändliga naturresurser är en ekvation som inte går ihop. Om mänskligheten ska kunna undvika en katastrof krävs att dess ständigt expanderande ekonomier slutar växa eller till och med börjar krympa. För många nedväxtare innebär detta också att själva kapitalismen måste upphöra att finnas till.

Nedväxt har länge varit vänsterns självklara lösning. Men den föreställningen utmanas: tillväxt behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, enligt vissa, utan kan vara just det verktyg som kan föra oss ut ur krisen.

Denna nya, vänsterlutande underströmning inom det tillväxtpositiva lägret uppstod först i USA runt tiden för finanskrisen och kallas ofta ”ekomodernism”. Enligt Rikard Hjorth Warlenius skiljer den sig från det klassiska gröna tillväxtparadigmet på flera viktiga punkter.

– Det är en mer teknikoptimistisk strömning som knyter an till modernismen. Det handlar mer om att styra den tekniska förnyelsen i en hållbar riktning, säger han till Flamman.

En av de mest tongivande figurerna inom den radikala ekomodernistiska rörelsen är författaren och journalisten Leigh Phillips. Han ser nedväxt som en cynisk återvändsgränd för mänskligheten.

– Varken ekonomisk eller befolkningsmässig tillväxt är orsaken till klimatförändringarna. Vi har tidigare klarat flera andra ekologiska utmaningar och lösningen på alla dessa problem kom inte av stoppad tillväxt, utan från nya teknologier och ekonomisk planering, säger han till Flamman.

Som exempel nämner han hålet i ozonlagret, som var ett av 1980-talets stora miljöproblem.

– Det var kanske ett ännu större existentiellt hot än klimatförändringarna, för det hotade existensen för allt makroskopiskt liv på land. Vi löste inte det problemet genom att begränsa tillväxten av kylskåp, hårsprayburkar och luftkonditioneringsapparater, utan genom att med reglering genomföra en omställning bort från freonanvändning. I dag finns det fler kylskåp och hårsprayburkar än någonsin.

Tillväxt alltså, men styrd sådan. Till skillnad från miljöekonomerna anser inte ekomodernisterna att tillväxt är god i sig. Leigh Phillips gör en åtskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk tillväxt.

– Kapitalistisk tillväxt är amoralisk och anarkisk, sker främst utan demokratisk kontroll och leder till ojämlikhet och underkastelse inför en chef. Socialistisk tillväxt är demokratiskt koordinerad och genererar därför jämlikhet och frihet. Den gör det möjligt för mänskligheten att ”styra historien”, att medvetet välja vilken väg vi vill ta härnäst, att bestämma vilka mediciner och teknologier som ska befria oss från ytterligare misär, fara och sjukdom, i stället för att vi styrs av vad som är mest lönsamt.

Phillips illustrerade nyligen skillnaden mellan de två typerna av tillväxt i en artikel i New Statesman. Där påpekade han att klimatförändringarna sannolikt hade kommit mycket tidigare om världen eller en stor del av den hade fortsatt på den sovjetiska vägen av industriell modernisering.

– Socialismen skulle ha orsakat mycket värre klimatförändringar än den reellt existerande kapitalismen gjorde under 1900-talet, säger Phillips.

Han menar att det inte är slump att klimatförändringarna inleddes under den ekonomiska planeringens guldålder, i såväl öst som väst:

– Man kan till och med spetsa till det lite och säga att efterkrigstidens socialdemokrati orsakade klimatförändringarna.

Men till skillnad från i dagens kapitalistiska system, menar han, hade de socialistiska ekonomierna kunnat genomföra en grön omställning mycket fortare genom ekonomisk centralplanering.

Detta synsätt har fått allt större genomslag de senaste åren. Exempel på böcker med radikalt ekomodernistisk inriktning är Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (2019) och Leigh Phillips egen Austerity ecology & the collapse-porn addicts (2015).

I Sverige har bland annat författaren och kulturskribenten Rasmus Landström gjort sig till språkrör för den ekomodernistiska skolan.

Men trots ekomodernisternas framgångar har nedväxt knappast försvunnit som kritik. Tvärtom tycks även den skolan växa och breddas. I Japan har Kohei Saitos ekomarxistiska bok Capital in the anthropocene blivit en bästsäljare (en engelsk översättning kommer i januari) och i somras kom boken The future is degrowth: a guide to a world beyond capitalism av Matthias Schmelzer, Aaron Vansintjan och Andrea Vetter. Det är ett slags manifest som på många sätt fördjupar nedväxtfilosofin.

Enligt medförfattaren Matthias Schmelzer, som är ekonomisk historiker vid universitetet i Jena i Tyskland, präglas debatten ofta av missuppfattningar om vad nedväxt innebär.

– Nedväxt beskrivs ofta som en antiteknologisk strömning som propagerar för att vi bör återvända till ett ursprungligt, naturligt samhälle. Det är inte alls vad vi står för, säger han till Flamman.

Schmelzer och hans medförfattares kritik mot tillväxt bygger på enkla observationer om att mänskligheten i dag producerar mer än planeten är kapabel att bryta ned. På sitt Twitter-konto delar han ofta illustrationer av hur många ton mänskligt producerade saker som existerar i förhållande till den naturliga biomassan. 2020 överskred för första gången den antropogena massan naturens biomassa med 1 154 respektive 1 120 gigaton. Av den massan är nästan hälften cement.

– Tillväxt är inte ett särskilt förnuftigt mål att ha, särskilt i ett modernt, överutvecklat samhälle. En ökning av BNP, som i grunden är ett mått på mängden varor och tjänster som handlas på marknaden, är inte meningsfullt om vi vill förbättra människors liv inom planetens gränser. Det råder ett glapp mellan vad vi vill uppnå med miljöpolitiken och vad som mäts i tillväxt, säger han.

Schmelzer beskriver det tillväxtpositiva lägret, vare sig de är miljöekonomer eller ekomodernister, som naiva. I själva verket är situationen värre och mer komplex än de tror.

– Det är ett väldigt optimistiskt synsätt som inte har stöd i siffrorna. Det är mycket mer komplicerat i verkligheten. Bara energiproblemet är väldigt svårlöst. Att ställa om till 100 procent förnybar energi är väldigt svårt, även i ett rikt land som Tyskland där jag bor. Alla scenarion, även de optimistiska, bygger på att energi och resurser importeras från det globala syd, såsom flytande fossilgas. Det förutsätter ett slags nykolonial grön kapitalism.

Mot detta argument pekar ekomodernisterna på andra siffror. Kärnan i den ekomodernistiska analysen är att så kallad absolut frikoppling kan uppnås, det vill säga att tillväxten fortsätter medan utsläppen sjunker. Tittar man på de viktigaste kurvorna tycks detta inte vara fallet ännu. Men enligt Leigh Phillips har det redan skett i vissa sektorer.

– Vi ser redan absolut frikoppling i till exempel det amerikanska jordbruket. Det har ökat produktionen samtidigt som användningen av gödsel, vatten och odlingsmark har sjunkit och stabiliserats. Gödselanvändningen har sjunkit särskilt drastiskt, säger han och fortsätter:

– Många nedväxtare förnekar att absolut frikoppling har skett, men det är helt enkelt att förneka fakta, precis som andra förnekar klimatförändringarna. Vissa nedväxtare accepterar, till deras heder, att frikopplingen sker, men menar att den sker för långsamt och inte i rätt sektorer. Till dem säger jag: Jag håller med! Det är därför vi måste fokusera ännu mer på ekonomisk planering och frikoppling och glömma den här nedväxtdistraktionen.

En av de nedväxtare som accepterar att frikopplingen håller på att ske är Matthias Schmelzer. Han har inget emot kortsiktiga handlingar som kan snabba på omställningen.

– Jag är helt för frikoppling. Med tanke på hur allvarlig krisen har blivit är det inte längre en fråga om antingen eller. Vi måste göra allt vi kan för att få ned utsläppen så snabbt som möjligt, även om det innebär att öka produktiviteten och effektiviteten i våra ekonomier för att producera mer med mindre utsläpp.

Men samtidigt hävdar han att fortsatt tillväxt gör det onödigt svårt att uppnå målen.

– Men att bara hoppas på att effektivitetsökningar kan gå tillräckligt snabbt bortser från att vi måste snabbt dra ned på utsläppen och minska efterfrågan. I rapporter från FN:s klimatpanel antar man att tillväxten kommer att fortsätta. Det är ett problematiskt antagande, att världsekonomin kommer att växa med två procent om året det kommande årtiondet, säger han och använder en metafor:

– Att försöka minska utsläppen samtidigt som ekonomin växer är som att försöka gå nedför en rulltrappa som rullar uppåt. Det är mycket svårare att få ned utsläppen tillräckligt snabbt om produktionen samtidigt ökar.

Nedväxtarna menar att jordens samhällen behöver hitta sätt att klara oss med det vi redan har. Och eftersom mänskligheten redan lever över sina tillgångar innebär det att somliga kommer att behöva leva med mindre. Detta är ännu en stötesten i debatten mellan nedväxtare och ekomodernister.

För ekomodernister som Leigh Phillips är det oacceptabelt att kräva att folk ska leva med mindre.

– Nedväxtare hävdar att arbetare i globala nord konsumerar för mycket. I själva verket har arbetare i det globala nord lidit igenom över fyra årtionden av reallönestagnation eller till och med -sänkning, avindustrialisering och ökad ojämlikhet.

När så många västerländska arbetare lever ur hand i mun måste man verkligen ha en välbärgad bakgrund för att inte märka det och tro att de konsumerar för mycket.

Ett illustrativt exempel på vad som händer när arbetarklassen i det globala nord i klimatomställningens namn tvingas leva med mindre än de redan har är de gula västarnas uppror i Frankrike. Det startade som en reaktion på en skattehöjning på diesel – en reform som infördes bara något årtionde efter att den franska regeringen subventionerat just dieselbilar för klimatets skull.

– När arbetare strejkar vill socialister så klart att de ska få bättre löner och villkor. Men nedväxtare hävdar att deras inkomstkrav redan är för höga, och att högre löner skulle vara ännu mer destruktivt för klimatet. Så rent objektivt ställer de sig på chefernas sida, säger Leigh Phillips.

Matthias Schmelzer menar att vi behöver leva med mindre. Men han ser ingen motsättning mellan det och ett gott liv. Allt beror på hur nedväxten går till.

– Det är ett problem att folk tror att nedväxt betyder att vi måste leva med mindre globalt. Ja, nedväxtare menar att de globalt rika behöver göra det. Nedväxt är kritiskt mot vad vi kallar ett imperiellt levnadssätt, som bygger på ett system som skyfflar över kostnaderna för en ohållbar livsstil på det globala syd. De rikaste tio procenten i världen måste leva med mindre resurser, energi och utrymme. Men nedväxt handlar om att sätta stopp för överflöd för några få så att ekologiskt rum för utveckling kan skapas i det globala syd. Det betyder inte heller att det måste upplevas som sänkt livskvalitet om vi genomför omställningen på rätt sätt, säger han och fortsätter:

– I Europa är den fossila ojämlikheten enorm. Så till och med i rika länder kommer inte alla att behöva leva med mindre. Det är främst de mest förorenande livsstilarna som måste förändras. Vi måste fokusera på det som kräver mycket energi, sluta resa individuellt, sluta med industriellt jordbruk och köttbaserad mathållning, sluta resa med privata flygplan och SUV:ar och sluta producera produkter med kort livstid. Det kommer att bli svårt att uppnå och vissa kommer att sakna köttet, men livet kommer inte att bli miserabelt utan det.

Problemet är enligt ekomodernisterna att stora delar av den västerländska medel- och arbetarklassen ingår i de tio procenten vars livsstil är ohållbar. Kan de övertalas att skära ned på sin resursförbrukning utan att ett uppror utbryter? Med tanke på vilket uppsving begrepp som ”flygskam” och rörelser som ”Vi håller oss på jorden” har fått i Sverige på senare år tycks det inte vara helt omöjligt. Samtidigt blev tillgången på billig bensin en central fråga höstens riksdagsval.

Även om debatten håller på att kristallisera sig kring de två poler som Phillips och Schmelzer företräder är de inte de enda positionerna. Rikard Hjorth Warlenius riktar i sin bok kritik mot både ekomodernister och nedväxtare. De förras problem är enligt honom att de har en alltför optimistisk syn på klimatfrågan.

– Visst behöver vi teknik, jag avfärdar inte kärnkraft, artificiell intelligens, genmodifierade produkter och så vidare. Vi behöver använda alla verktyg i lådan. Men det finns ett slags programmatisk teknikoptimism som jag inte delar.

Han står dock närmare det synsättet än nedväxtarnas, som han menar inte har en tillräckligt skarp kritik mot det kapitalistiska systemet.

– De har inget program för hur man ska minska utsläppen på 20 år. De fokuserar överdrivet mycket på ekonomisk tillväxt. Jag tror att tillväxt följer ur kapitalistisk ordning. Och då måste man bygga ett revolutionärt massparti, och det gör de inte. De kan ofta i stället vara överdrivet skeptiska till teknisk utveckling.

Rikard Hjorth Warlenius förespråkar i sin bok i stället ett slags kompromiss mellan de två polerna. Namnet på hans förslag har också amerikanskt ursprung: Green New Deal. Till skillnad från såväl ekomodernism som nedväxt ställer detta synsätt inte tillväxten i centrum.

– Det handlar i första hand om att ställa om ekonomin så snabbt som möjligt, men att göra det på ett planerat och rättvisefokuserat sätt. Det grundar sig på Roosevelts New Deal och folkhemstanken, ett slags kompromiss mellan arbete och kapital, där staten tar ett stort ansvar för omställningen.

– I den amerikanska meningen står jag närmare ekomodernismen än nedväxtarna. Men Green New Deal är ett alternativ till både grön tillväxtlägrets lättjefulla optimism och nedväxtarnas pessimism, säger han.

Till skillnad från ekomodernister som Leigh Phillips ser Warlenius 1900-talets socialdemokrati som ett gott klimatpolitiskt exempel. Det var nämligen under rekordåren i mitten av seklet som det han kallar ”Sveriges osynliga omställning” ägde rum.

– Den skedde på 70- och 80-talet och byggde till stor del på kärnkraft, men också utbyggnad av miljonprogrammen och kollektivtrafiken. Man tänker ofta på Sverige som ett klimatexempel efter 1990 men faktum är att utsläppen minskade mer på 70- och 80-talen, med 40 procent. Då hade man en frikoppling på i snitt sju procent per år, vilket är nära det som krävs nu. Och det skedde under en tid med tillväxt.

Men även om han accepterar ekomodernismens grundinställning håller han med nedväxtarna om att oändlig tillväxt är omöjlig.

I det långa loppet krävs en regelrätt revolution på området.

– Jag är helt öppen med att det är en tillfällig lösning, jag tror inte på evig ekonomisk tillväxt. Men vi har nu en viss tidsram på oss på att fasa ut fossila bränslen.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]