Lagom till författarens 80 årsdag, samtidigt som det är 50 år sedan romanen kom ut, har h:ströms förlag från Umeå gett ut Kurt Salomonsons klassiker Sveket. Boken ingår i förlagets serie Norrland, som publicerar texter med utgångspunkt i det norrländska, både klassiker och nyskrivet.
Kurt Salomonson med rötter i världens författartätaste by, Hjoggböle i Västerbottens inland, hade själv en omfattande erfarenhet av kroppsarbete. När Sveket kom vållade det en stor debatt inom arbetarrörelsen och författaren utsattes för hård kritik. Det är inte ägnat att förvåna, Salomonson ger sig på alla arbetarrörelsens heliga kor. Hans kritik är skoningslös och rör sig på flera plan.
På det mest grundläggande planet riktar sig kritiken mot arbetarnas självuppfattning. För att bli ”någon”, uppnå ”något”, avancera, måste arbetaren upphöra att vara arbetare, han måste sluta att utföra sitt arbete och lämna sin klass. Här ligger ett djupt förakt, ett självförakt mot sina händers verk och det som man är. Hur återupprättar man arbetets värde? Hur återupprättar vi arbetarens stolthet? frågar Salomonson.
För många går en väg till karriär över det fackliga arbetet, något som väcker författarens djupa vrede. Han är inte helt oväntat inte heller särskilt förtjust i fackets byråkratisering.
Men Salomonson går ännu längre. Han anklagar dessutom den svenske arbetaren för undfallenhet, feghet och anpasslighet. Scenen med gamle Andreas Wijk som står en hel lunchrast för att med sin egen kropp hålla upp en vägg som håller på att rasa, är lika symbolisk som den är tragisk.
Vid den tiden börjar Välfärdssverige ta form, allt fler får det bättre, och det blir inom en industriarbetares möjlighet att köpa konsumtionsvaror, kylskåp blir vanligt, många får också råd att köpa bil. Salomonson ser faran med att arbetarna går upp i att skaffa sig prylar, hur de blir helt absorberade av det materiella. Som han uppfattar det är det ett sätt att köpa deras samarbete och lojalitet.
Och Salomonson går oförskräckt vidare. Ytterligare ett tema är att arbetare gömmer sig i kollektivet för att slippa från ansvar. Det är fel säger författaren, också inom gruppen, i kollektivet har var och en av oss ett eget personligt ansvar.
Och vore det inte nog, passar Salomonson på att ge en känga åt arbetarlitteraturen. Istället för att gestalta människor av kött och blod och deras liv, förvandlas proletärlitteraturen till folklig bildningspropaganda. ”Den förhärligade arbetare, samtidigt som den såg ned på arbetet.”
Det är flera svek, och för Salomonson hänger de ihop. Någonstans i bakgrunden skymtar också sveket mot arbetarkvinnorna, men kvinnor har bara en underordnad roll i romanen.
Det blir mycket på en gång, och det kunde lätt bli för mycket, men Salomonson lyckas hitta en form som håller ihop alla trådarna i berättelsen genom kollektivromanens komposition med dess många personer och röster.
Salomonson är också en författare av rang, han skriver väl, inte minst jargongen mellan arbetarna är fångad på pricken. Hon drar sig inte heller för att experimentera med formen, här finns flera kapitel med parallella berättelser, och avsnitt som består av ren teaterdialog.
Det har gått 50 år sedan Sveket publicerades, men boken är fortfarande lika brännande aktuell.
Till på köpet är det en skildring av norrländsk bruksmiljö som står sig än idag.
