En miljon kronor. Så mycket vill polismyndigheten ha för att lämna ut utredningen av mordet av Olof Palme i sin helhet.
Det är tekniskt sett helt i sin ordning.
Enligt den så kallade avgiftsförordningen har en myndighet rätt att ta ut en avgift på två kronor per sida för att lämna ut allmänna handlingar. Och eftersom Palmeutredningen som bekant är väldigt stor blir priset också därefter.
För den privatperson eller privatspanare som är intresserad av vad Palmegruppen egentligen sysslat med de senaste trettio åren – och de verkar just nu utgöra cirka nittio procent av befolkningen – innebär det i praktiken att offentlighetsprincipen är avskaffad. Rätt få vanliga människor har en miljon att lägga på sin hobby, oavsett hur allvarligt man nu ser på den.
Jag har i och för sig inga illusioner om att utredningen inte förr eller senare kommer att hamna på en halvhemlig server någonstans till vilken länkar sprids på forumet Flashback och Facebookgruppen Palmerummet.
Men ändå: ska resultatet av en utredning som beskrivs som något som ”format Sverige” och ”en vändpunkt i vår historia” verkligen bara vara tillgänglig för bättre bemedlade?
Med tanke på att polismyndigheten just nu har allt att vinna på att framstå som transparent, både i förhållande till diskussionen om polisvåld och i frågan om huruvida man sjabblat bort världens genom tiderna dyraste polisutredning, kunde det vara läge att föregå med gott exempel.
Avgiftsförordningen säger nämligen bara att en myndighet får, inte måste, ta betalt. Utredningen har dessutom de senaste åren digitaliserats i sin helhet.
Det hade varit en smal sak, åtminstone i jämförelse med vad utredningen redan tillåtits kosta, att ordna undersidan polisen.se/palmeutredningen och lägga upp allt material allteftersom det sekretessprövats. Det hade varit ett styrkebesked för svensk offentlighet. Tyvärr är det ganska lite som tyder på att det kommer att hända.
Svenska myndigheter har nämligen de senaste åren rört sig i motsatt riktning.
Journalister, för att inte tala om privatpersoner, har allt svårare att få ut de handlingar de har lagstadgat rätt att ta del av. Något som dokumenterats väl av till exempel tidskriften Scoop och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke.
Låt oss ta ett exempel: En kollega som för ett par år sedan beställde en uppsättning rapporter fick dessa skickade till redaktionen via post. Tillsammans med en faktura på tiotusentals kronor.
Allt i enlighet med offentlighetsprincip och avgiftsförordning. Samtidigt: någon på myndigheten hade tagit sig tid att skriva ut tiotusentals sidor och posta dem, trots att det uppenbarligen hade gått fortare att skicka dem digitalt.
Bara för att kunna slänga på en faktura. Bara för att jävlas. Bara för att det ska bli jobbigt att förklara för chefen, så att man tvekar nästa gång.
Den pågående pandemin har gett oss en rad liknande exempel. Regionledningen i Sörmland som ville sekretessbelägga antalet bekräftade smittade. Folkhälsomyndigheten som börjat klassa sina mötesanteckningar som arbetsmaterial för att slippa lämna ut dem, och kanske mest allvarligt: vård- och omsorgspersonal som blivit ålagda att inte tala med medier – ett flagrant brott mot meddelarfriheten.
Till skillnad från nio av tio fall som tillskrivs det epitetet är kommuners och myndigheters systematiska krånglande faktiskt ett demokratiproblem.
Det är också möjligt att missbruka offentlighetsprincipen.
Mindre allvarligt är när den kvinna i en mindre svensk stad som begärde ut så många handlingar – långt fler än hon rimligen kunde läsa – att den lokala länsstyrelsen tvingades rekrytera en handläggare vars enda jobb var att tillgodose hennes behov.Mer allvarligt är de mindre nogräknade sajter vars levebröd är att hitta utländska namn i domar och förundersökningar och sedan publicera en smetig röra av personliga uppgifter och spekulationer.
Ett annat exempel är Rättegångspodden, med nästan 200 000 lyssnare. Med känsla för det snaskiga återberättade producenterna fram till i höstas historien om mycket grova brott. Vid flera tillfällen använde man domstolarnas ljudupptagningar av brottsoffer och anhöriga, utan att dessa någonsin blivit tillfrågade eller ens informerade.
Och man kan personligen känna en viss oro över att flashbackforskare och nordiska motståndsmän har tillgång till så mycket information om samhället, för att inte tala om enskilda personer.
Frågan hur olika aktörer hanterar det förtroende det innebär att läsa om någons skatteskulder, förargelseväckande beteenden eller antal bilar är inte oviktig.
Däremot är det uppenbart att detta inte är en fråga som ska avgöras av tjänstemäns tjänstvillighet.
