”Så gick vi runt de stora
eldarna i mörkret, med hårt
arbete i händerna och fötterna
i balkanpjäxor.”

Så avslutar Stig Claesson (Slas) det första kapitlet i sin debutbok Berättelse från Europa från 1956. Texten handlar om bygget av Ungdomens järnväg i Bosnien 1947 och de förväntningar som drev unga människor att rent handgripligt vilja forma en ny värld på det andra världskrigets ruiner. I Europa växer en ny vilja och en ny kraft, skriver han, och det är ungdomen som skall göra jobbet. Han slet sina balkanpjäxor på många håll i Europa och förblev visionen om en ny värld trogen, trots att han efter hand såg den för överskådlig tid förvandlad till en illusion. Slas tappade för den skull inte fotfästet. I en återblick långt senare konstaterar han. ”Att vi som genomkorsade de trasiga städerna och de sönderslagna byarna med våra spadar och vår tro, stående på UNNRA:s lastbilar, och som prydde våra bilar med den röda fanan skulle vara offer för en missriktad idealism har jag svårt att föreställa mig. Vi var inte ens naiva.”

Nu har Slas lagt kängorna på hyllan, tillsammans med boxhandskarna, och denna gång är det för gott. Det är, med ett åttiotal titlar, inget dåligt dagsverke han åstadkommit. Till detta kommer otaliga kåserier och andra texter, inte minst i fackförbundspressen. Det är en mångskiftande väv men de röda trådarna är tydliga för den som vill se. Dock finns de, som söker amputera Slas politiskt och föredrar att betrakta honom som en udda språkekvilibrist, aningslöst skildrande landsbygden och dess mänskliga krumelurer.
Även om Slas trivdes på krogen är det inte den världen som är hans referensram, den rökiga krogluften slås ut av fräna utdunstningar från proletära boxningslokaler och beskrivningar av rötan i det borgerliga samhället.

Han är demokrat, en häcklare av alla förmenta eliter. Hans strövtåg i verkligheten kan skenbart uppfattas som ytliga men han är klarsynt och kritisk. En röd tråd i Slas författarskap är perspektivet underifrån. Det är de vanliga människorna, knegartillvaron, som står i fokus och det är det solkiga borgerliga samhället med dess girighet och brackighet som kläs av. De människor som tvingas uthärda denna verklighet, deras längtan och tillkortakommanden, skildrar han med öm och varsam hand. Författarkollegan Folke Isaksson skriver om Slas: ”Han ställer sig vid sidan om allfarvägen, söker sig ned i gräset, blandar sig med de osynliga eller med de avvikande.”
Ungdomens upplevelser blev ett bestående inslag i Slas litterära verk, något han ofta refererade till och bearbetade, framförallt i Brev till en hembygdsgård 1974 och i Det lyckliga Europa från 2001. I den förstnämnda ges en traumatisk skildring av mötet med det krigshärjade Europa. I den senare talas det klarspråk om utvecklingen efter det andra världskriget. Han ber den dra åt helvete som kräver, ”att vi alla kommunister och kommunistmedlöpare ska göra avbön. Vi skall ställas till svars. Ska vi verkligen det, vi som en gång trodde på en ny värld. Det tror jag ta mig fan inte.”
Slas ville nog inte låta sig kategoriseras, han vägrade gå i flock men sin position som intellektuell till trots, rör han sig inom arbetarlitteraturens domäner och rötterna släpper aldrig taget, att han står stadigt och självständigt till vänster, det framgår utan att det behövs några särskilda åthävor.

Vi känner alla Slas från hans texter, från film och TV. Det direkta tilltalet, språket som tvingar till en eftertänksam läsart, ”ordens skärpta innebörd” som någon talade om.
Bara det nödvändigaste, som i hans måleri, som på senare år oförtjänt hamnat i skuggan av hans författarskap, därtill hans anspråkslösa teckningar, till synes enkla men så laddade med uttryck.
Det är mycket vi har att tacka Slas för. Kanske blir det bland vittra förståsigpåare en del spekulerande om Slas litterära placering men det är fåfäng möda. Han kommer även i fortsättningen att bestämma sin plats själv, han kommer att göra sig påmind varhelst vi skymtar en stadig typ med smäck och en sorgmodigt skämtsam blick på en bänk någonstans.