För tre månader sedan lyckades elva kolindustriarbetare fly från sina slavliknande arbeten i norra Brasilien. Men många tusen brasilianska arbetare är kvar på de vidriga arbetsplatserna, som ofta är belägna långt bort från det övriga samhället.
Rio de Janeiro – Det var fruktansvärt att se de 30-åriga männen gråta som småpojkar, berättar Carmen Bascarán, när hon försöker beskriva det elände som arbetarna flydde ifrån innan de fick hjälp av hennes människorättsorganisation.
De elva männen flydde från en ranch i den nordbrasilianska delstaten Pará och lyckades få hjälp av organisationen CDVDH i den närmaste staden Açailandia.
CDVDH gav dem skydd i staden under några dagar. Men efter att arbetarna hotats av sina tidigare ”arbetsgivare” var de tvungna att fly vidare till en säkrare plats.
– En natt tog vi dem till en avlägsen plats, tills arbetsmarknadsdepartementet tog hand om dem 15 dagar senare, berättar Bascarán för IPS.
Som ordförande för CDVDH har hon redan tidigare stött på liknande fall, och deltagit i att ge skydd till och gömma arbetare som flytt från sina vidriga arbetsplatser. Fenomenet är vanligt i delstaterna Pará och Maranhao.
Internationella arbetsorganisationen, ILO, beräknar att mellan 25 000 och 40 000 människor arbetar under slavliknande förhållanden i Brasilien. Landets rörelse för jordlösa bönder, MST, menar att siffran i själva verket är ännu högre.
I slutet av förra veckan ökade dock hoppet om att man ska få bukt med slavarbetet i norra Brasilien. Detta efter att 15 lokala stålverk undertecknat ett avtal där de förbinder sig att se till att deras kolleverantörer ger sin arbetskraft hyggliga villkor.
Försäkran undertecknades i huvudstaden Brasilia av representanter för stålindustrin och lokala organisationer som arbetar för en värdig arbetsmiljö. Enligt Bascarán är slavarbetet mest utbrett inom kolindustrin och på sockerrörsplantager i norra Brasilien.
Det är även i norra Brasilien som flest mord på fackföreningsrepresentanter och sociala aktivister begås.
Bland de som hamnar i slavarbeten återfinns arbetare som rekryterats av agenter som utlovar hyggliga löner. Men så fort arbetarna rest till de otillgängliga områdena där arbetet ska utföras visar det sig att de inte har någon möjlighet att ta sig därifrån. Och det beror inte bara på att det saknas kommunikationer utan också på att många arbetsgivare övervakar arbetsplatserna med hjälp av beväpnade vakter.
När arbetarna anländer har de redan skulder till sina agenter för resan. Och eftersom de tvingas handla mat och tillhörigheter i företagets butiker – till höga priser – blir de med tiden alltmer tyngda av skulder, eftersom deras dåliga löner inte räcker till.
Vare sig anställningskontrakt eller andra rättigheter existerar. Kolindustriarbetarna arbetar upp emot 14 timmar om dagen, utan ens grundläggande skyddsutrustning i form av handskar eller skor.
Samtidigt är arbetslösheten i regionen så hög att många är villiga att ta de jobb som agenterna erbjuder.
Kolproduktionen utgör dessutom en extrem hälsofara för arbetarna, samtidigt som olyckor är vanliga på grund av de bristande säkerhetsanordningarna. Enligt Bascarán är en kolindustriarbetare gammal redan vid 40 års ålder.
