I helgen dog Slobodan Milosevic i sin cell i FN-fängelset i Scheveningen i Nederländerna. 1999 var Milosevic den förste sittande statschef som åtalats vid en internationell domstol. Han var en av 1990-talets mest hatade politiker, inte minst i västvärlden. I det egna landet var hans maktbas dock orubbad ända till oktober 2000, då han slutligen avsattes som Jugoslaviens president efter att hans egna säkerhetsstyrkor bytt sida. Han försattes i husarrest, greps i april 2001 och utlämnades slutligen, i juni samma år, till Haagdomstolen. Där inleddes en krigsförbrytarrättegång mot honom den 12 februari 2002.
Haagdomstolen har jämförts med Nürnbergtribunalen, som efter andra världskriget ställde de tyska ledarna till svars. I vissa mindre nyanserade mediekommentarer jämfördes Slobodan Milosevic gärna med Adolf Hitler, och han beskylldes mer eller mindre direkt för att ensam vara upphovsmannen till Jugoslavienkrigens etniska rensningar. Men det fanns också röster som ihärdigt kritiserade Haagdomstolen som partisk, och som hävdade att Milosevic alls inte kan ställas till svar för de brott mot mänskligheten som begicks av bosnien- eller kroatienserbiska styrkor under 1990-talet. Samma röster hänvisar också till att det faktiskt var Milosevic som möjliggjorde Daytonavtalet, och i med detta slutet på det blodiga kriget i Bosnien.
Det får nu bli historien som dömer Milosevic, som den forne slovenska regeringschefen Milan Kucan uttryckte det i lördags. Krigsförbrytarrättegången mot Milosevic kommer inte att slutföras. Men debatten om Milosevic fortsätter: Haagdomstolen anklagas nu av Milosevics vänner för att ha mördat 64-åringen. Och Milosevics ovänner misstänker att han förgiftat sig själv för att slippa bli fälld som krigsförbrytare.
Slobodan Milosevic föddes den 29 augusti 1941 i Pozarevac i Serbien. Egentligen kann han anses vara en tämligen genomsnittlig representant för den första jugoslaviska efterkrigsgenerationens politiska klass. Han tog studenten, gick med i kommunistpartiet år 1959, läste juridik i Belgrad och gjorde tjänstemannakarriär inom bankväsendet. Först under tiden efter Titos död 1980 gjorde Milosevic politisk blixtkarriär. 1984 blev han ordförande i kommunistpartiets Belgraddistrikt, två år senare tog han över ordförandeskapet i Serbiens kommunistparti. Och 1989 blev han Serbiens president.
Det var den ekonomiska stagnationen och det jugoslaviska kommunistpartiets ideologiska förstelning, som redan på 1970-talet grusade drömmen om ett enat jugoslaviskt samhälle mellan öst och väst. Men först efter Titos död upptäckte alltfler intellektuella, i såväl Kroatien som Serbien, nationalismen som den nya visionära kraften. Stagnationen skylldes i de rika delrepublikerna på omfördelningen till förmån för de fattiga delarna av federationen. Socialismen som sammanhållande kraft hade gjort sitt. Det är talande att ingen mindre än den serbiska marxististen Mihailo Markoviã blev ideologen bakom Milosevics maktövertagande år 1989.
Det är talet som Milosevic höll på Trastfältet i Kosovo i juni 1989, på 600-årsdagen av det serbiska nederlaget mot turkarna, som gärna ses som den enskilda nyckelhändelse som skulle leda till Jugoslaviens splittring. Men helt så enkel är inte historien. Milosevic var 1989 bara en, om än mycket skicklig, nationalistisk maktpolitiker bland många andra. Också i Zagreb, i Ljubljana – och i Riga, Talinn och Moskva! − användes det nationella kortet som ett sätt att störta en ordning, som till slut mist varje form av stöd bland de breda befolkningslagen.
Milosevic blev sålunda visserligen en av de främsta dödgrävarna av den jugoslaviska socialismen, men det är tveksamt om detta gör honom till ensam huvudansvarig för de blodiga inbördeskrig som skulle följa.
Till slut slapp Milosevic att bli fälld som krigsförbrytare. Haagtribunalen lär nu trappa upp jakten på de två bosnienserbiska ledarna Karadzic och Mladic, men ungefär samtidigt utnämns Agim Ceku, i Serbien efterlyst för krigsförbrytelser, som Kosovos nya regeringschef.
Det bådar inte gott.
Män hämmas inte längre av av social skam utan älskas och förlåts. Foto: Henrik Montgomery/TT, Jonas Ekströmer/TT, Stefan Jerrevång/TT, Robin Haldert/TT.
När feministerna har lämnat offentligheten finns inte längre några hinder mot manlighet, hur eländig den än är. Att ta ett jobb och göra sin yngre fru gravid är regeringspolitik i dag.
För ett halvt decennium sedan var alla mina väninnor lesbiska. Jag skriver var för att de flesta av dem har slutat vara det. I dag är de tillsammans med en heterosexuell man, planerar att köpa bostadsrätt (om de inte redan gjort det) och dagdrömmer om sitt framtida bröllop.
När jag frågar om de saknar tjejer svarar de oftast med en axelryckning. Beslutet att bilda kärnfamilj var ingenting som togs – det bara hände.
De blev som de andra.
En av dem erkänner till slut att hon tröttnade på tjejer. Inte konstigt, kvinnor tjänar mindre än män och lesbiska relationer rör sig framåt i en hemskt trög takt. Först genom vattna växter-stadiet, sedan passa katter-stadiet och, slutligen, virka tillsammans-stadiet. De heterosexuella fyra faserna är kanske inte roligare men går helt enkelt fortare.
Min väninna är inte ensam i att ledsna. Just nu verkar alla hopplöst trötta på kvinnor, särskilt på dem som präglade 2010-talet. Beyoncé, Linnéa Claeson, Cissi Wallin och Annie Lööf har blivit pinsamma reliker vi helst inte vill veta av. Ebba Busch? Snart borta efter tio år i rampljuset. När det stod klart att Kamala Harris skulle bli den andra kvinnan i USA som förlorade ett presidentval mot Trump, vilket var uppenbart redan från början, gick förhoppningarna i stället till den mer folkliga gubben Tim Walz och hans raka puckar. Tjejchefen är lika död som hennes högmidjade byxor.
Manspsykosen sprider sig också nedåt i åldrarna.
I stället förförs vi av manlighetens förbjudna lockelse. Jag ska inte ljuga – som vare sig incel eller sojapojke 1 blir jag lite smickrad av uppmärksamheten. Efter ett decennium av vegetarianism äter jag kött igen och den som besöker Friskis & Svettis Skanstull kan några gånger i veckan se mig, en kille med yvigt hår och Ozempic-midjemått, marginellt längre än statsministern, försöka lyfta vikten av två kulturmän. När min flickvän och jag tidigare i år såg om Vita huset var det enda som kändes fräscht i den annars lite förlegade tv-serien presidenten, landsfadern Jed Bartlet. En progressiv gubbe med katolsk moral kändes friskt. Det var socialism utan feminism.
Och det var väl okej att gilla om man någonstans i grunden också är feminist? Inte på ett identitetsplan, men värderingsmässigt.
Som ung under de stormiga åren i slutet på 2010-talet kändes det lite vederkvickande att bryta mot reglerna äldre generationer hade ställt upp. Det skulle flirtas med hemmafruideal och åldersskillnader, cancellerade komiker skulle rentvås och sunkiga personligheter omvärderas som mediala rebeller. Ord som progressiv och feminism blev något genanta symboler för vänsterns bristande inflytande, nästan synonyma med borgerlighet och nyliberalism.
Lika piggt kändes det att hylla figurer som Horace Engdahl och Stig Larsson. Men de står inte i opposition i dag. Den tidigare har, som Klas Östergren påpekar i Söndagsintervjun i P1, nylanserat sig som ”mysfabror” så framgångsrikt att folk glömt bort vad krisen i Svenska Akademien egentligen handlade om (våldtäkt), medan den senare är föremål för antologier och låter sig intervjuas av halvunga med fingret på samhällspulsen – däribland jag.
Allt detta är fortfarande eggande. Men det är inte längre avantgarde.
Nu rehabiliteras heterosexuella män i horder. IT-snubbar efterlyser ”maskulin energi”, men vanligt folk är precis lika skyldiga. Medelålders kvinnor törstar efter fotbollspappan Ted Lasso i Apple tv-serien med samma namn eller, om de ser sig själva som mer frisläppta, dansaren i Miranda Julys nya roman Alla fyra som byter berättarens tampong.
Foto: Pontus Lundahl/TT, Ola Kjelbye, Bertil Ericson/TT.
Manspsykosen sprider sig också nedåt i åldrarna. I DN hyllar Lisa Magnusson den gamle murveln Staffan Heimerson, känd för en yngre generation för sitt vittnesmål om hur hans livsglädje försämrats efter metoo, som den friskaste fläkten i landet, och med en aningen krystad motvillighet välkomnar Lykke Eder Ekman den tafsande kulturmannen i SvD. Alla älskar män i dag, och de som inte gör det fascineras åtminstone av dem. Stämningen fångas av Lyra Ekström Lindbäck – före detta lesbisk – i hennes post-metoo-roman Moral, när hon låter sin jagberättare suga av sin äldre professor, och en av sina två huvudfigurer i den splitternya Genom delning förlova sig med en NPC-artad 2 snubbe.
Det var därför inte konstigt att Christopher Wollter väntade sig publikens kärlek när han kom ut som en så kallad sexmissbrukare. Precis som många män före honom, från Jan Myrdal till Karl-Ove Knausgård, följde han manus och avlade sin bekännelse. Tyvärr begick han ett ödesdigert misstag: han ångrade sig. Om Wollter bara stått upp för sina 80–90 otroheter hade han i stället tagits emot som något av det coolaste man kan vara i dag – en plågad, problematisk man, en mindre begåvad Mikael Persbrandt.
Sedan många svin jagades bort från offentligheten efter metoo har andra män flyttat fram sina positioner. Möjligen är det en fråga om låga förväntningar: om alla män är kassa – varför inte nöja sig med de män som finns? De som blev kvar fick större utrymme och mer bekräftelse. Ni ser vart det här är på väg. Heteromannens återkomst gäller inte enbart för genier och andra missförstådda män, utan rehabiliteringen sträcker sig efter varje man som någonsin gjort ett snedsteg – hela vägen ned till den minsta medelmåttan.
Samhället har blivit manstillvänt igen. Den halvironiska livsstilskonservatismen som kändes punkig i några korta år kring kring slutet av 2010-talet har blivit majoritetskultur, sanktionerad från högsta instans. Det finns inga reella hinder mot att leva ”traditionellt” manligt eller kvinnligt längre, inga barrikader med feminister som hävdar problematik eller tolkningsföreträde (i stället häcklas de i slarvigt AI-genererade partiledartal). Att bli hemmafru när regeringens linje är att fler barn måste födas är knappast punk. Som bäst är det normcore.
Fotnot
1. En mjukiskille 2. Engelsk tv-spelsreferens till ”icke spelbar figur”: en alldaglig, banal person.
Jag har funderat på att lämna Vänsterpartiet – men i Arvika märker jag vilken skillnad de gör. Foto: Mickan Mörk/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
År 2016 satt jag på ett kommunstyrelsemöte i Arvika. Det låter kanske inte så muntert, men den här gången var glädjen påtaglig både till höger och vänster efter ett extra tillskott från staten som plötsligt gjorde budgeten genomförbar. Men i handlingarna fick stödet inte kallas vid sitt rätta namn: ”välfärdsmiljarderna”.
Jag punkterade stämningen när jag frågade: ”Så… är det här Vänsterpartiets välfärdsmiljarder?” Det blev stelt. Alla ville ha pengarna – men ingen ville erkänna avsändaren. Motvilligt medgav man att skänken från ovan kom från vänsterhåll.
Samma logik såg vi 2021 när Socialdemokraterna behövde Vänsterpartiets röster för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister. Bara veckor innan hade V fällt den S-ledda regeringen över frågan om marknadshyror. Socialdemokraterna mobiliserade till och med partister – och medlemmar i Pensionärernas riksorganisation – för att hacka på V:s krav om höjd garantipension. När dammet lagt sig stod de med minst i plånboken och Vänsterpartiet som vinnare. Plötsligt började S skryta om att de själva genomfört reformen.
Våra motståndare finansieras av krafter som ingen ensam kan tämja. I Vänsterpartiet har vi varandra.
Visst har Vänsterpartiet gjort misstag. Men när läget varit avgörande har vi röstat rätt.
I partiledardebatten i Sveriges Radio P1 den 17 september hettade det till en enda gång – när Ulf Kristersson (M) anklagade S för kopplingar till gängkriminella och Magdalena Andersson (S) svarade med samma mynt. I övrigt var samsynen kuslig, inte minst i ekonomisk politik och kriminalpolitik, där Socialdemokraterna i praktiken imiterar Moderaterna. Skillnaden är att M tydligt vill fortsätta regera med SD som underlag, medan Magdalena inte kunde säga något säkert om sin sida – särskilt inte om Vänsterpartiet.
Internt i V har det varit flera turer: hot om avhopp, beklagliga händelser och beslut som det går att ha skilda meningar om. Samtidigt har det på högersidan vuxit fram en ”fascistisk hydra”, där både liberaler och konservativa nu utgör huvuden. Rasistskandaler, korruptionsliknande kopplingar till näringslivet och jävsmässiga beslut passerar utan att Ulf säger ifrån. I det landskapet är Vänsterpartiet riksdagens viktigaste oppositionskraft. Politiken jag nämnt ovan hade aldrig blivit av utan partiets medlemmar – och utan er hjältar som sitter i genom långdragna möten i kommun- och regionfullmäktige samt i utskott.
Själv har jag periodvis låtit medlemskapet glida – mest av glömska, ibland på grund av rapporter om det interna livet som inte direkt gjort mig mer entusiastisk. Men: utan Vänsterpartiet hade vi haft marknadshyror, fler kommuner hade pressat sönder sin omsorgspersonal och pensionärerna hade gått miste om sin höjning. Det är ett axplock av vad vår organisation levererar – så länge vi står upp för den. Det är ett år kvar till valet. Våra motståndare finansieras av krafter som ingen ensam kan tämja. I Vänsterpartiet har vi varandra.
Partiet Feministiskt initiativ har bytt namn till Feministerna, och blivit mer dekolonialt orienterat på kuppen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Feministiskt initiativ har tappat stort i de senaste valen. Nu kan Flamman avslöja att flera tidigare medlemmar riktar kritik mot partiets internkultur
– som präglas av organisatoriskt kaos och ett tufft debattklimat. Och nyligen valde en av Feministernas mest framgångsrika avdelningar att lämna partiet helt.
Partiet Feministerna saknar en kassör. Det konstaterade partiets revisionsberättelse inför kongressen 2024.
”Styrelsen har under verksamhetsåret saknat en kassör och någon som sköter den löpande bokföringen”, skrev de tre revisorerna i sitt utlåtande.
De anmärkte också på att årsredovisningen, bokföring och tillhörande ekonomiska handlingar ”varken varit korrekt utförda eller inlämnade till revisionen i tid”.
Det var inte deras enda anmärkning. Partiet kritiserades också för bristande insyn i partiledningens arbete – efter att styrelsemöten genomförts utan sekreterare, protokoll förblivit otillgängliga för medlemmarna, och man inte fört några listor över huvud taget över deltagarna.
Revisorerna tillägger att de inte ser några tecken på allvarligare förseelser, såsom att partiets pengar ska ha använts fel, men ger ändå en tydlig uppmaning till partiet att bättra sig.
Utåt kommunicerar partiet dock framgångar, varav ett kom förra månaden i samband med ett stöduttalande för de uteslutna vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas.
”Vi har vunnit kampen. Den segern har inneburit att vi ’förlorat’ vithetens liberala feminister. Vi har vunnit kampen, trots att det av oss krävdes radikala, modiga, och ideologiskt förankrade beslut”, skriver de på Facebook, och fortsätter:
”Vänsterpartiet har valt att förlora den kamp som Feministerna har vunnit”.
Samtidigt har partiet tappat stort sedan toppnoteringarna vid ”supervalåret” 2014. Då lyckades man ta sig in i Europaparlamentet, och var med 3,12 procent närmare riksdagsspärren än något uppstickarparti varit sedan dess. Partiet fick dessutom 26 kommunala mandat, och blev en del av styret i huvudstaden.
Ifrågasatt. Kritikstormen efter en föreläsning med Gudrun Schyman – här under en valvaka för Fi strax innan hon avgick som partiledare – blev nog för partiledningen i Fi. Foto: Stina Stjernkvist/TT.
Sedan dess har partiet tappat runt nio av tio väljare i båda valen. 2022 fick de 0,05 procent, men höll sig kvar i ett fåtal kommuner.
Nyligen valde partiet också att byta namn från Feministiskt initiativ till Feministerna, motiverat med att partiet inte längre var ett initiativ, utan en ”dekolonial kraft att räkna med”.
Just det dekoloniala perspektivet – som handlar om att frigöra sig från kvardröjande koloniala strukturer och tankemönster – har blivit mer tongivande under senare år, och är centralt i partiets ideologiska skiftning. Leia Nordin (bilden) från partiets styrande råd säger att den ideologiska vändningen tog sin början med förra partistyrelsen, som valdes in 2023.
– Den styrelsen jobbade mycket med att lära oss vad dekolonialitet är. Men när det väl kom upp till partistyrelsen så hade det redan florerat ett tag i partiet.
Hon har varit medlem i partiet sedan strax efter valet 2014, och har suttit i styrelsen sedan 2019. Av de fyra medlemmarna i partiets styrande råd är hon den enda som stod på riksdagslistan 2022, då på plats 15.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
”Det är viktigt att de följer en miniminivå som är acceptabel för marknaden, även om de inte har kollektivavtal, vilket vi inte kan kräva”, säger Klas Sandberg, upphandlingschef på Sigtuna kommun. Foto: Janerik Henriksson/TT.
Efter att två andra taxibolag begärt överprövning sätter Förvaltningsrätten ner foten i Sigtuna, och anser att kommunen inte borde upphandla resor med gigbolaget Bolt. ”Vi drar lärdomar efter varje upphandling”, säger kommunens upphandlingschef.
När Sigtuna kommun innan sommaren avslutade upphandlingen för skolskjuts och färdtjänst medgav man att valet – av ett gigtaxibolag vars anställda uppgett för SVT att de jobbar 13-timmarspass, sex dagar i veckan, för ”slavlöner” – ”väckt frågor”. Kommunens svar var dock enkelt, och helt enligt den offentliga upphandlingens principer:
”Bolt Support Sweden AB inkom med det lägsta priset och uppfyllde samtliga krav.”
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Flamman skickar Tora Andersson till bokmässan i Göteborg för att rapportera från kulturarbetarnas Burning Man. Här är det tredje och sista inlägget.
Det är den svåra tredje dagen. Jag vaknar upp, får frukost på sängen. Sätter mig vid ett designbord och dricker ur en designkopp innan jag tar tag i mitt liv och ger mig ut.
Jag är på väg till en demonstration för de 300 mördade journalisterna i Gaza. Ett Instagraminlägg spred ordet och jag såg femtio vita tjejer dela det på story. Men när jag anländer blir jag besviken över antalet deltagare. Visst, några kända ansikten, men var är resten? Varför bojkottar inte folk sina programpunkter?
Förlåt om jag kommer vara kontroversiell nu tillika kvinnohatare, men jag tycker inte att det är så mycket begärt att om man marknadsför en sådan sak behöver man också dyka upp. Punkt? Hur svårt är det att ta sig själv samman.
Främst är närvaron viktig då demonstrationens syfte ju är att göra omgivningen uppmärksam på antalet mördade journalister och vilket brott mot mänskligheten det är, samt att ta ställning mot folkmordet. Men om det nu inte är detta som driver vissa personer, antar jag att de självmedvetna personerna (som delar vidare inlägg utan närvara under demon) om inte annat åtminstone vill avstå från att se ut som performativa aktivister.
Foto: Tora Andersson.
Vad menar jag med detta? Jo, att detta bevis på att handling säger mer än ord bekräftar alla mina fula fördomar: att folk bara delar saker på sociala medier för att se bra ut eller vara en del av något imaginärt kollektiv. Men who the fuck pull up när det väl gäller.
Missförstå mig rätt: all publicitet är bra publicitet. Men jag tycker ändå att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden. På samma sätt som att jag själv som skribent inte kan låta bli att vara politisk när jag har den här plattformen.
Okej, det är väl dags för mig att sluta leka viktigpetter. Jag ska erkänna att jag själv inte är fri från skuld: jag var minst tio minuter sen. Men jag hade i alla fall inte delat något på story. Dock ifrågasätter jag om det verkligen gör mig till en bättre människa än någon annan eller om det bara handlar om egoism. Jag kommer fram till att det nog vore det mest rätta att dela demonstrationen och komma dit i tid. Inte en särskilt svår ekvation när man tänker efter.
Demon, som arrangeras av kollektivet Bröd och rosor är väldigt kraftfull och sorglig. Den innehåller motstånd och förtvivlan på samma gång. Alla de hundratals namnen på de mördade journalisterna läses upp och det räcker för att röra en till tårar och vilja bojkotta hela bokmässanskiten.
Jag tycker att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden.
Men man gör ju inte det. Eller så gör jag inte det. Jag går in efteråt och rör mig till presscentret. Upptäcker glatt att vid kaffemaskinen står en pumpkin spiced havredryck. Yes, äntligen lite mer hjälpmedel i mitt försök att resa tillbaka till mitten av 10-talet.
Tar min kaffe och besöker litteraturscenen. Där sitter en författare med en moderator och väntar på en tredje person som är sen. Jag har lite svårt att fokusera på samtalet, som löper på utan dess like i tjugo minuter. Jag är sparsam med detaljer i och med det som händer de sista fem minuterna, något som färgar hela samtalet för mig: n-ordet nämns av en på scen cirka tre gånger. Det sker i en utläggning om personens positiva inställning till att redigera bort ordet ur böcker, men det får mig ändå att hoppa till och jag känner av generationsgapet något så extremt.
I övrigt fortlöper lördagen i lugnt tempo. Jag blir dock rastlös av lågmäldheten och inser att jag måste göra något oväntat för att ge lite substans åt min helg. Det blir givetvis ett besök vid Lust- och kärleksscenen under ett samtal om sex på spektrat, citat ADHD – en superkraft i sängen? Herregud vad det livar upp. Det är så smärtsamt att sitta där, och höra hur en person i panelen säger: ADHD kan göra att man halkar in på en bisexuell handling. Det är otroligt kul eftersom det 1. kan tolkas som att det skulle vara något negativt, typ Fan jag blev lite bisexuell nu för jag glömde min elvanse, får ej hända igen 2. ger mig idéer om hur det skulle gå till.
Jag går till bokmässobaren efter det där uppsvinget för att nyttja ännu en drinkbiljett jag lyckats håva in. Till mitt sällskap sa jag att jag behövde vänta till tidigast klockan 15 innan jag kunde inmundiga dagens första öl, och nu är hon cirka tre minuter över. Perfekt. Kollar på en bartender med en bra hairline som ger mig för lite öl i glaset. Påminns om att Wikipedia fortfarande är en mycket närvarande del av internet när en gubbe med bra klädstil går förbi. Hans tröja säger Nyfiken på Wikipedia? och på framsidan något annat bra som jag inte minns.
Jag har också en bra tröja på mig. Det står Die blog, die! och även fast den syftar på dö blogg, dö läser jag det alltid som ett tyskt die. Whatever, tröjan är snygg och jag bär den som ett trofé för att visa upp min goda självdistans, alternativt i linje med min, som tidigare nämnt, dåliga arbetsmoral. Man blir också lite mer självkritisk som bloggerska när man jämt och ständigt lyckas umgås med fyra andra personer som också bloggar under mässan. Man känner ganska mycket äckel åt att det kunde bli såhär underbart incestuöst. Man gör en grej av det.
Till skillnad från två med bra stil visar bokmässan verkligen upp sina lågvattenmärken i smak också. Hallå, varför har Lyra Ekström Lindbäck en mintgrön klänning? Får man säga så. Får jag säga så. Det är lite elakt men också väldigt sant att bokmässan får folk att visa sina true color, bokstavligt talat.
Foto: Tora Andersson.
Sen klockan nånting eftermiddag på en alldeles för fin restaurang för vad jag och min klasstillhörighet är van vid. Jag är den enda som äter upp den för dyra måltiden i sällskapet. Det har med just klasstillhörigheten att göra. Och att ni får veta detta är för att jag uppenbarligen inte har någon skam över att vifta med min proletära bakgrund i text. Som att det sistnämnda skulle göra saken bättre, framstå mig som mer ödmjuk. Det gör jag ju tvärtom verkligen inte. Vad som däremot gör mig bättre än alla andra i hela världen (läs: främst…i kulturen, kanske) är att jag dagligen praktiskt taget begår en motaktion mot ätstörningar. Alltså när jag äter upp den där fucking måltiden. Eller så är det också bara performativ aktivism.
Klockan 17 kollar jag på ett montersamtal som är väldigt bra, kanske det bästa under mässan och det är givetvis för att Liv Strömqvist är med i panelen. Jag älskar henne djupt för den hon är. Och för att jag med all denna kärlek försöker släta över min extrema skamfläck, som är att jag tappat bort en tavla som jag vann av henne 2022, under hennes releasefest i Malmö. Jag underdriver inte när jag skriver att den var cirka 3×2 meter. Superfin, i papp, med stjärntecknet skytten eftersom jag då själv tillhör just det impulsiva släktet. Hur slarvar man bort en så stor tavla tänker ni? Jag vet inte. Läs det här som ett rop på hjälp, en utlysning. För jag lovar att den finns någonstans där ute i något jävla Malmökollektiv och jag vill ha tillbaka den. Det står ”Till Tora” i högra hörnet. Det gör fan ont att bara tänka på detta.
Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten.
Rör mig till slut för sista gången för det här året ut ur infernot som bokmässan är. Ali ditchar sin förlagsmiddag för att han hellre vill hänga med oss icke-utgivna töntar på andra lång. Det där är genuin vänskap. Vi har det jättetrevligt. Så pass trevligt att vi bara testar Norstedts förlagsfest på kareokebaren men går därifrån innan den ens börjat. Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten.
Klockan 04 är jag hemma i lånelägenheten igen hos en Runa som konverserar med mig i sömnen. Jag berättar för henne att jag fått nya fräknar från den här vistelsen och att det säger något skillnaden på soltimmarna mellan Götet och Västernorrland. Sorglig insikt. Jag berättar också hur glad jag är för att hon varit min voice of reason under vistelsen. Att jag känner få som älskar litteraturen så genuint som hon gör. Att det är tacksamt hur hennes knappa närvaro givit mig nog motivation och vägledning genom det träsk som bokmässan kan vara. Nu låter jag pretentiös igen. Men låt mig vara det då! Runas närvaro har gett mig ett lugn som är svårt att uppnå under branschhelgen och för det har jag hennes person och ljus att tacka… Bra. Tur att hon finns. Tur att vi fanns samtidigt på bokmässan.
Och kanske framförallt är tur att bokmässan är över för i år. Jag orkar inte se fler eventbilder från någon honbyfotograf till snubbe som alla delar över instagram. Det spelar ingen roll om ni är jättesnygga, jag vill inte mer, det räcker med min egna bakfylla. Jag behöver inte ta del av era också. Hoppas er sista dag blir bra. Hoppas ni läser något. Om ni nu gör sånt! Det kanske bara är sådant ni publicerar på instagram. Haha.
Nybyggda färgglada hus i Kiruna där bostäder rivs och flyttas för att ge plats åt gruvan. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Nästan 200 000 av Sveriges unga vuxna bor ofrivilligt kvar hemma, visar ny statistik från Hyresgästföreningen. För Kirunas ungdomar är läget extra trängt, när gruvan undergräver allt fler av den gamla stadens bostäder – och de nya kostar för mycket.
– Jag hör hela tiden från folk i min ålder att man gärna vill flytta hemifrån och börja jobba, ha sitt eget, men det är nästan omöjligt om man inte jobbar för företaget som gör att man inte har någonstans att bo.
Maja Costa Sjöström (bilden) har bott i Kiruna hela sitt 19-åriga liv. Hon har varken rätt utbildning eller större lust att ta ett jobb på LKAB, bolaget vars gruva är orsaken till stadsflytten. Samtidigt känner hon att framtiden i staden är osäker för den som inte gör det.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Flamman går på teater med rutinerade korrespondenten Cecilia Uddén över ett – och några till – glas vin. Foto: Lisa Mattisson.
I decennier har hon bevakat en av världens mest infekterade konflikter. I dag kallas hon både för folkmordsapologet och Israelhatande propagandist. Flamman tillbringar en kväll och pratar om livet med radiokorrespondenten Cecilia Uddén.
Första gången Cecilia Uddén satte sin fot i Jerusalem i början av 1990-talet bevittnade hon något mycket märkligt. I skymningen, bland de gulnade stenhusen, lyste ett fönster där det stod en fiolspelare. Plötsligt lyfte mannen från sin plats och svävade ut genom fönstret och försvann ut i mörkret. Långt senare är bilden lika verklig för henne, men nu vet hon att det finns ett namn på det hon upplevde: Jerusalemsyndromet.
– Folk har starka känslor för staden. De kan bli så övermannade av att inget stämmer överens med deras förväntningar att de blir sjuka och ser syner, berättar Cecilia Uddén när vi ses i den redan fredagsstimmiga teaterrestaurangen på bottenvåningen av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Det ljusgula håret sitter i en låg hästsvans och under kappan syns en vit blus. På ena handleden blänker en tung, utsirad armring som hon reflexmässigt sätter ned med ett klonk på bordet. Mellan rapportering från Kairo och Bokmässan, där hon bland annat ska lansera sin nya bok Allt har en smak av aska, gör hon ett kort stopp i Stockholm för att kunna se en pjäs med Robert Fux som hon sett fram emot. Det finns en tidslucka innan pjäsen börjar och hon erbjuder mig att haka på föreställningen. ”Gambas!” skriver hon i Messenger när jag frågar vad jag ska beställa åt henne.
– Jag är lite virrig. Råkade åka en station för långt, säger hon och ber samtidigt om ursäkt ifall hon luktar svett (det gör hon inte).
Samma morgon klockan 03.40 lyfte hennes plan från Kairo, där hon har sin lägenhet som är basen för de reportage hon sedan decennier sänder nästan varje vecka. På tisdagen kunde lyssnarna höra hennes medreporter Sami Abu Salems snyftningar mellan rapporterna om folkvandringar efter att Israel tvingat de sista familjerna att evakuera Gaza stad. Han var en av de sista. Redan nästa dag kom nästa inslag, denna gång med den före detta premiärministern, utrikesministern, försvarsministern och en av Israels mest dekorerade soldater Ehud Barak, som menar att bilderna från Gaza kommer att förfölja Israel i generationer.
Erfaren. Sedan 1993 har Cecilia Uddén jobbat på Sveriges radio, främst som utrikeskorrespondent där hon varit utsänd till både Mellanöstern och USA. Foto: Lisa Mattisson.
Dryga 60 år gammal har Cecilia Uddéns arbete inte bara intensifierats under de senaste två åren. Det har också blivit krångligare.
– Nu måste man först flyga till Amman och sedan åka buss i flera timmar över Jordanfloden. Förut tog flygresan mellan Kairo och Jerusalem en timme, suckar hon.
Redan kort tid efter Hamas terrorattack tänkte Cecilia att händelsen skulle få större påverkan på historien än attackerna den 11 september.
Blev det så?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Hoola Bandoola Band år 1973. De har precis släppt På väg, med pärlor som ”Jakten på Dalai Lama” vars smäktande balalajkor manipulerar fram mina tårar varje gång. Foto: Skånereportage/IBL Bildbyrå/TT.
Jag hade tänkt säga något om demonstrationen utanför bokmässan, men återvändandet till min barndoms Björn Afzelius fick skrivandet att spåra ur. Så jag delar upp brevet i två delar.
Få saker får mig så nostalgisk som att lyssna på progg. I mammas bil fanns alltid tre volymer Progghits på cd, med klassiker som ”Vem kan man lita på?” av Hoola Bandoola, ”Falsk matematik” av Peps, och så min favorit ”Doin’ the omoralisk schlagerfestivalblues” av Sillstryparen. Med henne såg jag också Mikael Wiehe flera gånger, samt Nationalteatern och andra legendarer.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Weizmanninstitutets ruiner, efter iranskt raketangrepp mot Tel Aviv i somras. Foto: Jack Guez/AP.
När Netanyahu-regeringen fördömer akademisk bojkott av Israel oroar man sig inte bara för förlorad kunskap. Om allt fler europeiska forskningsinstitutioner börjar vända landet ryggen kan nästa steg vara att Israel utesluts ur dyrbara EU-samarbeten.
När Flamman pratar med Petter Hellström (bilden), idéhistoriker vid Uppsala universitet, har han just nåtts av nyheten att akademisk bojkott mot Israel diskuterats på ”ett slags krismöte” i parlamentet Knesset.
– Det var nio dagar sedan, men jag hade missat det.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Anna-Karin Hatts publik behövde solskydd under sitt tal i Almedalen. Foto: Jessica Gow/TT.
Frankrike, Tyskland, Storbritannien – överallt lamslås demokratier av partier som vägrar samarbeta. Anna-Karin Hatts oklarheter mot SD är ett oroväckande tecken på en opposition som ser ut att ta makten 2026, för att sedan kollapsa.
I mitten av september stod Anna-Karin Hatt på en pressträff i riksdagen och försökte ge ett slutgiltigt besked om att samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt. Veckan innan hade Expressens Viktor Barth-Kron lusläst centerledarens mysintervju i DN och konstaterat att Hatt öppnat för ett indirekt samarbete där Sverigedemokraterna och Centerpartiet stödjer samma regering.
Om det var en testballong för Anna-Karin Hatt så är den nu grundligt sönderstampad. Så vad återstår? Rent språkligt kvarstår fortfarande luckan för Centerpartiet att gå högerut efter nästa val. Barth-Kron gav sig i alla fall inte och återkom med en ny taskig text om hur Centerpartiet är tillbaka på ruta ett med nostalgiska dagdrömmar om Alliansen.
Problemet är välkänt. Och inte bara i Sverige utan i flera europeiska länder. Som tydligast i Frankrike där socialister, liberaler och högerradikala sitter med en tredjedel var efter parlamentsvalet sommaren 2024. Efter vänsterns segerfirande på Place de la République lade sig den parlamentariska verkligheten som ett grått molntäcke över möjligheternas horisont.
President Macron har fixat och trixat för att undgå att utse en representant för den trots allt största vänsterkoalitionen till premiärminister. Ett drygt år senare är fransmännen är inne på teknokrat nummer fyra på posten. Och den radikala högern i Rassemblement National förbereder ett styggt bakhåll inför 2027.
En oförberedd opposition som tar makten efter valet 2026 riskerar att kollapsa under samarbetssvårigheter.
Dagen efter Trumps valseger sparkade den dåvarande tyske förbundskanslern Olaf Scholtz ut marknadsliberalerna i FDP ur sin regering. Trafikljuskoalitionen hade länge förlamats av interna politiska motsättningar mellan socialdemokrater, gröna och liberaler. Efter att regeringen kollapsat kom tyska tidningar över ett internt dokument från FDP där det framgick att partiet planerat att provocera fram sammanbrottet sedan två månader tillbaka. I nyvalet visade väljarna att man fått nog och lämnade Merkelnostalgikerna utanför parlamentet.
I Storbritannien lyckas Labour i sin tur med att inte göra någonting trots att partiet sitter med egen majoritet. Keir Starmers största politiska problem tycks snarare vara att han saknar en oklar parlamentarisk situation att skylla ifrån sig på.
Även här i Sverige ser vi ut att återgå till politisk handlingsförlamning. Ulf Kristersson har rätt när han pekar på oppositionens oförmåga att komma överens. Och problemet med det är inte att oppositionen är på väg att förlora utan att den just nu ser ut att vinna. Ett dåligt samarbete före valet talar för ett dåligt samarbete även efteråt.
Här utmärker sig Centerpartiet. Decemberöverenskommelsen sprack för över tio år sedan men ändå befinner sig partiet i ett schizofrent kristillstånd där man lever i förnekelse över att den radikala högern tagit över. Nu är man inne på sin tredje partiledare som inte lyckas ta partiet en millimeter närmare att ingå i ett fungerande regeringsunderlag. Centerpartiet tillåter i dagsläget inte ens informella samtal med de andra oppositionspartierna.
En oförberedd opposition som tar makten efter valet 2026 riskerar att kollapsa under samarbetssvårigheter eller att vara så låst i politiska skiljelinjer att man uppträder som en hund som till sist lyckats fånga en bil. Det duger inte i en samtid där den liberala demokratin står och väger. Tiden för parlamentariskt kaos och nyliberala strukturreformer som slår sönder människors trygghet måste vara förbi.