För ett halvt decennium sedan var alla mina väninnor lesbiska. Jag skriver var för att de flesta av dem har slutat vara det. I dag är de tillsammans med en heterosexuell man, planerar att köpa bostadsrätt (om de inte redan gjort det) och dagdrömmer om sitt framtida bröllop.

När jag frågar om de saknar tjejer svarar de oftast med en axelryckning. Beslutet att bilda kärnfamilj var ingenting som togs – det bara hände.

De blev som de andra.

En av dem erkänner till slut att hon tröttnade på tjejer. Inte konstigt, kvinnor tjänar mindre än män och lesbiska relationer rör sig framåt i en hemskt trög takt. Först genom vattna växter-stadiet, sedan passa katter-stadiet och, slutligen, virka tillsammans-stadiet. De heterosexuella fyra faserna är kanske inte roligare men går helt enkelt fortare.

Min väninna är inte ensam i att ledsna. Just nu verkar alla hopplöst trötta på kvinnor, särskilt på dem som präglade 2010-talet. Beyoncé, Linnéa Claeson, Cissi Wallin och Annie Lööf har blivit pinsamma reliker vi helst inte vill veta av. Ebba Busch? Snart borta efter tio år i rampljuset. När det stod klart att Kamala Harris skulle bli den andra kvinnan i USA som förlorade ett presidentval mot Trump, vilket var uppenbart redan från början, gick förhoppningarna i stället till den mer folkliga gubben Tim Walz och hans raka puckar. Tjejchefen är lika död som hennes högmidjade byxor.

Manspsykosen sprider sig också nedåt i åldrarna.

I stället förförs vi av manlighetens förbjudna lockelse. Jag ska inte ljuga – som vare sig incel eller sojapojke ¹ blir jag lite smickrad av uppmärksamheten. Efter ett decennium av vegetarianism äter jag kött igen och den som besöker Friskis & Svettis Skanstull kan några gånger i veckan se mig, en kille med yvigt hår och Ozempic-midjemått, marginellt längre än statsministern, försöka lyfta vikten av två kulturmän. När min flickvän och jag tidigare i år såg om Vita huset var det enda som kändes fräscht i den annars lite förlegade tv-serien presidenten, landsfadern Jed Bartlet. En progressiv gubbe med katolsk moral kändes friskt. Det var socialism utan feminism.

Och det var väl okej att gilla om man någonstans i grunden också är feminist? Inte på ett identitetsplan, men värderingsmässigt.

Som ung under de stormiga åren i slutet på 2010-talet kändes det lite vederkvickande att bryta mot reglerna äldre generationer hade ställt upp. Det skulle flirtas med hemmafruideal och åldersskillnader, cancellerade komiker skulle rentvås och sunkiga personligheter omvärderas som mediala rebeller. Ord som progressiv och feminism blev något genanta symboler för vänsterns bristande inflytande, nästan synonyma med borgerlighet och nyliberalism.

Lika piggt kändes det att hylla figurer som Horace Engdahl och Stig Larsson. Men de står inte i opposition i dag. Den tidigare har, som Klas Östergren påpekar i Söndagsintervjun i P1, nylanserat sig som ”mysfabror” så framgångsrikt att folk glömt bort vad krisen i Svenska Akademien egentligen handlade om (våldtäkt), medan den senare är föremål för antologier och låter sig intervjuas av halvunga med fingret på samhällspulsen – däribland jag.

Allt detta är fortfarande eggande. Men det är inte längre avantgarde.

Nu rehabiliteras heterosexuella män i horder. IT-snubbar efterlyser ”maskulin energi”, men vanligt folk är precis lika skyldiga. Medelålders kvinnor törstar efter fotbollspappan Ted Lasso i Apple tv-serien med samma namn eller, om de ser sig själva som mer frisläppta, dansaren i Miranda Julys nya roman Alla fyra som byter berättarens tampong.

Manspsykosen sprider sig också nedåt i åldrarna. I DN hyllar Lisa Magnusson den gamle murveln Staffan Heimerson, känd för en yngre generation för sitt vittnesmål om hur hans livsglädje försämrats efter metoo, som den friskaste fläkten i landet, och med en aningen krystad motvillighet välkomnar Lykke Eder Ekman den tafsande kulturmannen i SvD. Alla älskar män i dag, och de som inte gör det fascineras åtminstone av dem. Stämningen fångas av Lyra Ekström Lindbäck – före detta lesbisk – i hennes post-metoo-roman Moral, när hon låter sin jagberättare suga av sin äldre professor, och en av sina två huvudfigurer i den splitternya Genom delning förlova sig med en NPC-artad ² snubbe.

Det var därför inte konstigt att Christopher Wollter väntade sig publikens kärlek när han kom ut som en så kallad sexmissbrukare. Precis som många män före honom, från Jan Myrdal till Karl-Ove Knausgård, följde han manus och avlade sin bekännelse. Tyvärr begick han ett ödesdigert misstag: han ångrade sig. Om Wollter bara stått upp för sina 80–90 otroheter hade han i stället tagits emot som något av det coolaste man kan vara i dag – en plågad, problematisk man, en mindre begåvad Mikael Persbrandt.

Sedan många svin jagades bort från offentligheten efter metoo har andra män flyttat fram sina positioner. Möjligen är det en fråga om låga förväntningar: om alla män är kassa – varför inte nöja sig med de män som finns? De som blev kvar fick större utrymme och mer bekräftelse. Ni ser vart det här är på väg. Heteromannens återkomst gäller inte enbart för genier och andra missförstådda män, utan rehabiliteringen sträcker sig efter varje man som någonsin gjort ett snedsteg – hela vägen ned till den minsta medelmåttan.

Samhället har blivit manstillvänt igen. Den halvironiska livsstilskonservatismen som kändes punkig i några korta år kring kring slutet av 2010-talet har blivit majoritetskultur, sanktionerad från högsta instans. Det finns inga reella hinder mot att leva ”traditionellt” manligt eller kvinnligt längre, inga barrikader med feminister som hävdar problematik eller tolkningsföreträde (i stället häcklas de i slarvigt AI-genererade partiledartal). Att bli hemmafru när regeringens linje är att fler barn måste födas är knappast punk. Som bäst är det normcore.

Det är den svåra tredje dagen. Jag vaknar upp, får frukost på sängen. Sätter mig vid ett designbord och dricker ur en designkopp innan jag tar tag i mitt liv och ger mig ut. 

Jag är på väg till en demonstration för de 300 mördade journalisterna i Gaza. Ett Instagraminlägg spred ordet och jag såg femtio vita tjejer dela det på story. Men när jag anländer blir jag besviken över antalet deltagare. Visst, några kända ansikten, men var är resten? Varför bojkottar inte folk sina programpunkter?

Förlåt om jag kommer vara kontroversiell nu tillika kvinnohatare, men jag tycker inte att det är så mycket begärt att om man marknadsför en sådan sak behöver man också dyka upp. Punkt? Hur svårt är det att ta sig själv samman.

Främst är närvaron viktig då demonstrationens syfte ju är att göra omgivningen uppmärksam på antalet mördade journalister och vilket brott mot mänskligheten det är, samt att ta ställning mot folkmordet. Men om det nu inte är detta som driver vissa personer, antar jag att de självmedvetna personerna (som delar vidare inlägg utan närvara under demon) om inte annat åtminstone vill avstå från att se ut som performativa aktivister.

Vad menar jag med detta? Jo, att detta bevis på att handling säger mer än ord bekräftar alla mina fula fördomar: att folk bara delar saker på sociala medier för att se bra ut eller vara en del av något imaginärt kollektiv. Men who the fuck pull up när det väl gäller.

Missförstå mig rätt: all publicitet är bra publicitet. Men jag tycker ändå att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden. På samma sätt som att jag själv som skribent inte kan låta bli att vara politisk när jag har den här plattformen. 

Okej, det är väl dags för mig att sluta leka viktigpetter. Jag ska erkänna att jag själv inte är fri från skuld: jag var minst tio minuter sen. Men jag hade i alla fall inte delat något på story. Dock ifrågasätter jag om det verkligen gör mig till en bättre människa än någon annan eller om det bara handlar om egoism. Jag kommer fram till att det nog vore det mest rätta att dela demonstrationen och komma dit i tid. Inte en särskilt svår ekvation när man tänker efter.

Demon, som arrangeras av kollektivet Bröd och rosor är väldigt kraftfull och sorglig. Den innehåller motstånd och förtvivlan på samma gång. Alla de hundratals namnen på de mördade journalisterna läses upp och det räcker för att röra en till tårar och vilja bojkotta hela bokmässanskiten. 

Jag tycker att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden.

Men man gör ju inte det. Eller så gör jag inte det. Jag går in efteråt och rör mig till presscentret. Upptäcker glatt att vid kaffemaskinen står en pumpkin spiced havredryck. Yes, äntligen lite mer hjälpmedel i mitt försök att resa tillbaka till mitten av 10-talet. 

Tar min kaffe och besöker litteraturscenen. Där sitter en författare med en moderator och väntar på en tredje person som är sen. Jag har lite svårt att fokusera på samtalet, som löper på utan dess like i tjugo minuter. Jag är sparsam med detaljer i och med det som händer de sista fem minuterna, något som färgar hela samtalet för mig: n-ordet nämns av en på scen cirka tre gånger. Det sker i en utläggning om personens positiva inställning till att redigera bort ordet ur böcker, men det får mig ändå att hoppa till och jag känner av generationsgapet något så extremt.

I övrigt fortlöper lördagen i lugnt tempo. Jag blir dock rastlös av lågmäldheten och inser att jag måste göra något oväntat för att ge lite substans åt min helg. Det blir givetvis ett besök vid Lust- och kärleksscenen under ett samtal om sex på spektrat, citat ADHD – en superkraft i sängen? Herregud vad det livar upp. Det är så smärtsamt att sitta där, och höra hur en person i panelen säger: ADHD kan göra att man halkar in på en bisexuell handling. Det är otroligt kul eftersom det 1. kan tolkas som att det skulle vara något negativt, typ Fan jag blev lite bisexuell nu för jag glömde min elvanse, får ej hända igen 2. ger mig idéer om hur det skulle gå till. 

Jag går till bokmässobaren efter det där uppsvinget för att nyttja ännu en drinkbiljett jag lyckats håva in. Till mitt sällskap sa jag att jag behövde vänta till tidigast klockan 15 innan jag kunde inmundiga dagens första öl, och nu är hon cirka tre minuter över. Perfekt. Kollar på en bartender med en bra hairline som ger mig för lite öl i glaset. Påminns om att Wikipedia fortfarande är en mycket närvarande del av internet när en gubbe med bra klädstil går förbi. Hans tröja säger Nyfiken på Wikipedia? och på framsidan något annat bra som jag inte minns. 

Jag har också en bra tröja på mig. Det står Die blog, die! och även fast den syftar på dö blogg, dö läser jag det alltid som ett tyskt die. Whatever, tröjan är snygg och jag bär den som ett trofé för att visa upp min goda självdistans, alternativt i linje med min, som tidigare nämnt, dåliga arbetsmoral. Man blir också lite mer självkritisk som bloggerska när man jämt och ständigt lyckas umgås med fyra andra personer som också bloggar under mässan. Man känner ganska mycket äckel åt att det kunde bli såhär underbart incestuöst. Man gör en grej av det. 

Till skillnad från två med bra stil visar bokmässan verkligen upp sina lågvattenmärken i smak också. Hallå, varför har Lyra Ekström Lindbäck en mintgrön klänning? Får man säga så. Får jag säga så. Det är lite elakt men också väldigt sant att bokmässan får folk att visa sina true color, bokstavligt talat.

Sen klockan nånting eftermiddag på en alldeles för fin restaurang för vad jag och min klasstillhörighet är van vid. Jag är den enda som äter upp den för dyra måltiden i sällskapet. Det har med just klasstillhörigheten att göra. Och att ni får veta detta är för att jag uppenbarligen inte har någon skam över att vifta med min proletära bakgrund i text. Som att det sistnämnda skulle göra saken bättre, framstå mig som mer ödmjuk. Det gör jag ju tvärtom verkligen inte. Vad som däremot gör mig bättre än alla andra i hela världen (läs: främst…i kulturen, kanske) är att jag dagligen praktiskt taget begår en motaktion mot ätstörningar. Alltså när jag äter upp den där fucking måltiden. Eller så är det också bara performativ aktivism.

Klockan 17 kollar jag på ett montersamtal som är väldigt bra, kanske det bästa under mässan och det är givetvis för att Liv Strömqvist är med i panelen. Jag älskar henne djupt för den hon är. Och för att jag med all denna kärlek försöker släta över min extrema skamfläck, som är att jag tappat bort en tavla som jag vann av henne 2022, under hennes releasefest i Malmö. Jag underdriver inte när jag skriver att den var cirka 3×2 meter. Superfin, i papp, med stjärntecknet skytten eftersom jag då själv tillhör just det impulsiva släktet. Hur slarvar man bort en så stor tavla tänker ni? Jag vet inte. Läs det här som ett rop på hjälp, en utlysning. För jag lovar att den finns någonstans där ute i något jävla Malmökollektiv och jag vill ha tillbaka den. Det står ”Till Tora” i högra hörnet. Det gör fan ont att bara tänka på detta. 

Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten.

Rör mig till slut för sista gången för det här året ut ur infernot som bokmässan är. Ali ditchar sin förlagsmiddag för att han hellre vill hänga med oss icke-utgivna töntar på andra lång. Det där är genuin vänskap. Vi har det jättetrevligt. Så pass trevligt att vi bara testar Norstedts förlagsfest på kareokebaren men går därifrån innan den ens börjat. Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten. 

Klockan 04 är jag hemma i lånelägenheten igen hos en Runa som konverserar med mig i sömnen. Jag berättar för henne att jag fått nya fräknar från den här vistelsen och att det säger något skillnaden på soltimmarna mellan Götet och Västernorrland. Sorglig insikt. Jag berättar också hur glad jag är för att hon varit min voice of reason under vistelsen. Att jag känner få som älskar litteraturen så genuint som hon gör. Att det är tacksamt hur hennes knappa närvaro givit mig nog motivation och vägledning genom det träsk som bokmässan kan vara. Nu låter jag pretentiös igen. Men låt mig vara det då! Runas närvaro har gett mig ett lugn som är svårt att uppnå under branschhelgen och för det har jag hennes person och ljus att tacka… Bra. Tur att hon finns. Tur att vi fanns samtidigt på bokmässan. 

Och kanske framförallt är tur att bokmässan är över för i år. Jag orkar inte se fler eventbilder från någon honbyfotograf till snubbe som alla delar över instagram. Det spelar ingen roll om ni är jättesnygga, jag vill inte mer, det räcker med min egna bakfylla. Jag behöver inte ta del av era också. Hoppas er sista dag blir bra. Hoppas ni läser något. Om ni nu gör sånt! Det kanske bara är sådant ni publicerar på instagram. Haha.