I helgen dog Slobodan Milosevic i sin cell i FN-fängelset i Scheveningen i Nederländerna. 1999 var Milosevic den förste sittande statschef som åtalats vid en internationell domstol. Han var en av 1990-talets mest hatade politiker, inte minst i västvärlden. I det egna landet var hans maktbas dock orubbad ända till oktober 2000, då han slutligen avsattes som Jugoslaviens president efter att hans egna säkerhetsstyrkor bytt sida. Han försattes i husarrest, greps i april 2001 och utlämnades slutligen, i juni samma år, till Haagdomstolen. Där inleddes en krigsförbrytarrättegång mot honom den 12 februari 2002.

Haagdomstolen har jämförts med Nürnbergtribunalen, som efter andra världskriget ställde de tyska ledarna till svars. I vissa mindre nyanserade mediekommentarer jämfördes Slobodan Milosevic gärna med Adolf Hitler, och han beskylldes mer eller mindre direkt för att ensam vara upphovsmannen till Jugoslavienkrigens etniska rensningar. Men det fanns också röster som ihärdigt kritiserade Haagdomstolen som partisk, och som hävdade att Milosevic alls inte kan ställas till svar för de brott mot mänskligheten som begicks av bosnien- eller kroatienserbiska styrkor under 1990-talet. Samma röster hänvisar också till att det faktiskt var Milosevic som möjliggjorde Daytonavtalet, och i med detta slutet på det blodiga kriget i Bosnien.
Det får nu bli historien som dömer Milosevic, som den forne slovenska regeringschefen Milan Kucan uttryckte det i lördags. Krigsförbrytarrättegången mot Milosevic kommer inte att slutföras. Men debatten om Milosevic fortsätter: Haagdomstolen anklagas nu av Milosevics vänner för att ha mördat 64-åringen. Och Milosevics ovänner misstänker att han förgiftat sig själv för att slippa bli fälld som krigsförbrytare.
Slobodan Milosevic föddes den 29 augusti 1941 i Pozarevac i Serbien. Egentligen kann han anses vara en tämligen genomsnittlig representant för den första jugoslaviska efterkrigsgenerationens politiska klass. Han tog studenten, gick med i kommunistpartiet år 1959, läste juridik i Belgrad och gjorde tjänstemannakarriär inom bankväsendet. Först under tiden efter Titos död 1980 gjorde Milosevic politisk blixtkarriär. 1984 blev han ordförande i kommunistpartiets Belgraddistrikt, två år senare tog han över ordförandeskapet i Serbiens kommunistparti. Och 1989 blev han Serbiens president.
Det var den ekonomiska stagnationen och det jugoslaviska kommunistpartiets ideologiska förstelning, som redan på 1970-talet grusade drömmen om ett enat jugoslaviskt samhälle mellan öst och väst. Men först efter Titos död upptäckte alltfler intellektuella, i såväl Kroatien som Serbien, nationalismen som den nya visionära kraften. Stagnationen skylldes i de rika delrepublikerna på omfördelningen till förmån för de fattiga delarna av federationen. Socialismen som sammanhållande kraft hade gjort sitt. Det är talande att ingen mindre än den serbiska marxististen Mihailo Markoviã blev ideologen bakom Milosevics maktövertagande år 1989.
Det är talet som Milosevic höll på Trastfältet i Kosovo i juni 1989, på 600-årsdagen av det serbiska nederlaget mot turkarna, som gärna ses som den enskilda nyckelhändelse som skulle leda till Jugoslaviens splittring. Men helt så enkel är inte historien. Milosevic var 1989 bara en, om än mycket skicklig, nationalistisk maktpolitiker bland många andra. Också i Zagreb, i Ljubljana – och i Riga, Talinn och Moskva! − användes det nationella kortet som ett sätt att störta en ordning, som till slut mist varje form av stöd bland de breda befolkningslagen.

Milosevic blev sålunda visserligen en av de främsta dödgrävarna av den jugoslaviska socialismen, men det är tveksamt om detta gör honom till ensam huvudansvarig för de blodiga inbördeskrig som skulle följa.
Till slut slapp Milosevic att bli fälld som krigsförbrytare. Haagtribunalen lär nu trappa upp jakten på de två bosnienserbiska ledarna Karadzic och Mladic, men ungefär samtidigt utnämns Agim Ceku, i Serbien efterlyst för krigsförbrytelser, som Kosovos nya regeringschef.
Det bådar inte gott.