Förutsättningarna för vårt flyktingmottagande här i Sverige kunde varit väsentligt mycket bättre. Detta diskuteras i ett oändligt antal spaltmeter i var och varannan tidning, även i denna. I veckan skrev författaren Theodor Kallifatides en träffsäker tweet där han frågade sig ”varför den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den”. En relevant fråga att ställa sig i tider då vi har en socialdemokratisk regering som säger att ”Sverige är fullt”. Finansminister Magdalena Andersson skickar ut signaler om att vi ska skära ner ytterligare och dessutom tar pengar från biståndsbudgeten. Om detta tvistar fortfarande utrikesdepartementet med finansdepartementet, men få partier har gått ut och krävt att det inte ska ske. Som Jonas Wikström skrev i förra veckan: Vi har råd. Flyktingmottagandet har ännu inte kostat vad Maud Olofssons NUON-affär snuvade staten på. Så nog finns det pengar.
Någon gång måste poletten trilla ner. Flyktingarna som Moderaterna nu föreslår att vi ska stänga ute, de försvinner inte. Problemet eller orsaken till människornas flykt försvinner inte. Människor kommer vara på flykt oavsett vad vi gör här i Sverige. Ska vi inte då se till att göra mer rätt och bilda opinion för det?
Människor flyr och i allt högre utsträckning blir det uppenbart vilka länder i EU som gör det dom kan och vilka som inte gör det. Den här veckan har det slagits något slags rekord. I måndags ansökte 2160 personer om asyl i Sverige, 741 av dem var barn. Merparten av de sökande kommer från Afghanistan, Syrien och Irak, rapporterar SVT. Samtidigt har inte ens 150 personer av de 160 000 som ska omfördelats från Italien och Grekland till andra EU-länder kommit iväg. Proportionerna är orimliga.
De som fortfarande tror att tanken med EU är att hålla ihop och försöka hjälpa varandra borde omvärdera det. Anna Hedh, socialdemokratisk EU-parlamentariker, lät uppgiven i P1 Morgon i måndags. Hon tog i från tårna och föreslog att EU-kommissionen skulle slå näven i bordet. Hon menade att om EU-länderna inte tillsammans kan lösa problemet med att hjälpa människor på flykt, som är en av huvudfrågorna som EU står för, hur ska EU överhuvudtaget lösa andra problem? Sen avslutade hon med att uppmana medlemsländerna att ta sig i kragen.
Hon debatterade mot en förvirrande Anna-Maria Corazza Bildt som menade att det inte var EU-systemet det var fel på, utan snarare de enskilda länderna. Frukostmackan höll på att hoppa ur munnen när jag ilsket hojtade mot radion att det är de enskilda medlemsländerna som utgör den europeiska unionen.
I skrivande stund samlas EU:s ledare på Malta för ännu ett krismöte om hur man ska klara av alla de människor som nu flyr till Europa. Man kan ju fråga sig vad de ska diskutera som de redan inte bestämt. Det är uppenbart att den politiska viljan inte finns hos medlemsländerna.
2015 betalar Sverige 40,1 miljarder till EU i medlemsavgift. Sverige lägger 40,4 miljarder i biståndsbudgeten under 2015. Om Stefan Löfven var en ledare att räkna med så hade det varit på sin plats att villkora, inte mottagandet och biståndet utan snarare EU-medlemskapets kostnader. Varför ska vi betala massa pengar till en union som inte lever upp till det den påstår sig stå för: solidaritet och gemenskap? På Löfvens fusklapp borde det stå: Ingen EU-avgift från Sverige så länge övriga länder inte tar ett gemensamt ansvar för flyktingmottagandet.
