Debatten började sedan direkt under punkten verksamhetsberättelsen, där högerkritikerna ville få bort alla skrivningar om det interna bråket mellan Vägval vänster och partimajoriteten. Här återfanns också de hårdaste orden under hela kongressen, som återkom i den avslutande organisationsdiskussionen, där Vägval vänstrarna målade en mörk bild av utvecklingen och krävde en kriskommission.
– Jag vill bli tagen på allvar och inte avfärdad för att ”jag målar en nidbild”, sa Vägval vänstraren Anders Rosén.
– Jag är trött på att bli ombedd att räcka ut handen till folk som hugger mig i ryggen, svarade en sammanbiten Ann-Mari Strömberg.
Lite förvånande utspelades annars ingen fullständig kollision mellan partiets vänster och höger inne i kongressalen. Det berodde på att de riktigt starka namnen för de senare saknades, men också på att majoriteten bestämt sig för att sitta still i båten och till exempel inte stryka ut motståndare.
Det fanns också en klar majoritet för partiets politiska vänstersväng och kritikernas argumentation fick lov att utgå från de grundläggande resonemangen om att arbetslösheten är det mest prioriterade problemet och att lösningen kräver fler i offentlig sektor.
Majoriteten tryckte på möjligheten att kraftfulla offentliga satsningar också ger mer efterfrågan och fler jobb även i privat sektor som följd av nyanställda i offentlig sektor. Bland de så kallade förnyarna var det motsatt resonemang som fanns i botten: satsningar på småföretag ger bättre skatteunderlag.
Men utanför kongressalen ställde kritikerna upp sig framför tv-kameror och gav hård kritik mot partiets inriktning. Oppositionen bestämde sig sedan för att begära sluten omröstning i ordförandevalet: en missnöjesmarkering som de flesta betraktade som destruktiv.
Men partistyrelsen vann till skillnad från de tre föregående kongresserna det mesta och i valen till den nya styrelsen fick valberedningens förslag överväldigande majoritet.
