Debatten började sedan direkt under punkten verksamhetsberättelsen, där en lång rad av högerkritikerna ville få bort alla skrivningar om plan B och det interna bråket mellan Vägval vänster och partimajoriteten. Här återfanns också de hårdaste orden under hela kongressdebatten.
Lite förvånande blev det sedan inte en fullständig kollision mellan partiets vänster och höger. Kanske berodde det på att de riktigt starka namnen för de senare saknades. När huvudpunkten, den nya valplattformen diskuterades var diskussionen ganska lågmäld, till skillnad från tidigare kongresser. Men utanför kongressalen ställde kritikerna upp sig framför tv-kameror och gav hård kritik mot kongressbesluten. Oppositionen bestämde sig sedan för att begära sluten omröstning i ordförandevalet: en tydlig missnöjesmarkering som de flesta betraktade som destruktiv. Men partistyrelsen kammade till skillnad från de tre föregående kongresserna hem det mesta och i valen till den nya styrelsen fick valberedningens förslag överväldigande majoritet.
Det fanns en också klar majoritet för partiets politiska vänstersväng och kritikernas argumentation fick lov att utgå från de grundläggande resonemangen om att arbetslösheten är det mest prioriterade problemet. Som vanligt fanns två helt olika resonemang om hur arbetslösheten skall minskas. Majoriteten tryckte på möjligheten att kraftfulla offentliga satsningar också ger mer efterfrågan och fler jobb även i privat sektor som följd av nyanställda i offentlig sektor.
Bland de så kallade förnyarna var det motsatt resonemang som fanns i botten: satsningar på småföretag ger bättre skatteunderlag som kan användas till vård, skola och omsorg.
Men till skillnad från tidigare kongresser utgick nu hela diskussionen utifrån nödvändigheten att anställa folk i offentlig sektor.
Betydelsen av kongressen är i korthet att striden mellan partiets höger och vänster är över. Och även om denna strid märkts mest offentligt sedan Lars Ohly valdes till ordförande, har den funnits under ytan sedan slutet på 1990-talet. Redan på kongressen år i Växjö 2000 blev oppositionen mot Gudrun Schymans och Johan Lönnroths ledning tydlig. I Västerås 2002 vann vänsteroppositionen hela kongressen. Däremellan försvann Gudrun Schyman från scenen på grund av en affär med skattefiffel. Hennes frånfälle innebar att de s.k. förnyarna hade förlorat en garant för att partiets image utåt skulle ändras. När balansen i partiet ändrades till vänster bildades en öppen högerfraktion, Vägval Vänster för att gå till moteld i maj 2003. 2004 byttes stora delar av partistyrelsen ut och Lars Ohly valdes till partiordförande. Det är sedan dess som kriget mellan falangerna varit öppet och ständigt närvarande i medierna. Kongressen i Göteborg innebar med stor sannolikhet slutet på denna öppna konflikt. Majoritetsförhållandena var, liksom på kongressen 2004 tydliga och den nya majoritetsalliansen präglar den politik partiet skall gå till val på. Bakom kulisserna har också många av de som inte är nöjda mer den nya inriktningen lämnat sina platser. Nära nog halva riksdagsgruppen ställer inte upp till omval, vilket kan betyda att den gamla motsättningen mellan partiets styrelse och riksdagsgrupp försvinner.
Det frågetecken som finns kvar är hur Ohlys kritiker kommer att göra. Fortsätter kritiken på ett sätt som ger en nidbild av partiet kommer det att innebära fortsatta problem. Lars Ohly har försökt gå en besvärlig mellanväg genom att kritisera båda sidor i konflikten. På kongressen i Växjö försökte Lars Ohly både få slut på mediestriderna en gång för alla och ändå försäkra alla om att partiet skall vara fortsatt brett. I en intervju till Flamman säger han att de allra flesta förstår att partiet inte kan bråkas sönder.
Risken för partisplittring är också förbi. Det enda namn som skulle kunna åstadkomma något större hot mot vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, stannar kvar och säger till Flamman att vänsterpartiet är det enda alternativet.
Det är alltså en stegvis förändring av vänsterpartiet som nu blivit fullständig. Men det betyder inte att alla som varit med under tiden med Lönnroth och Schyman försvunnit. Flera av dem verkar kunna acceptera partiets inriktning och det finns tydliga tecken på att den nya majoriteten inte vill ”rensa ut” fler än de som gått när balansen väl har skiftat betryggande. Det betyder inte heller att vänsterpartiet gör hela 1990-talet ogjort. Den nya majoriteten har befäst den feministiska profilen, månar om bilden av ett öppet och brett parti och verkar inte främmande för regeringsbildning.
Därmed är det tveklöst så att vänsterpartiet kommer ha en skarpare och mer radikalt opinionsdrivande profil. Frågan om de 200 000 jobben kommer att vara i fokus på ett sätt som utmanar socialdemokraterna från vänster, och den tydliga kritiken mot EU och USA:s krigspolitik borde vara vägvinnande. Det är inte alls säkert att ett mer utslätat vänsterparti skulle vinna fler röster med de opinionsvindar som blåser. Men det är förstås raka motsatsen till vad liberaler och socialdemokrater vill höra dagen efter den kongress som räddade vänsterpartiet från undergång.
