När 1990-talet inleddes hade de som nu presenterar sig som förnyare det mesta på sin sida: en ny generation politiker, en ny politik, och ett självklart skäl till att djupgående förändra vänsterpartiet (Sovjetunionens kollaps). De övertog partiapparaten med entusiasm och ändrade det mesta, från partiprogram till profil, för att skapa ett ”samarbetsparti”.
Uppgörelsen med Sovjetunionen blev i ärlighetens namn halvdan. Den var bra att ha som fond för politiska förändringar, men den nya ledargenerationen var inte intresserad av de knepiga historiska analyser som krävdes för att gå på djupet. Lösningen blev att försöka glömma det hela och hoppas på det bästa. Samarbetspolitiken ledde inte till det kraftiga inflytande som utlovats: miljöpartiet överglänste vänsterpartiet i inflytande och inbjöds till nära samarbete. Snart regnade kritiken över utlovade framgångar.
Vänsterpartiets roll som slutet och passivt förhandlingsparti skapade ingen vidare entusiasm på basplanet heller och organisationen försummades. När Gudrun Schyman i ett av sina många hugskott ansåg att vänsterpartiets medlemskår skulle ”fördubblas” följdes det inte av någon satsning. Det fanns, kort sagt, en hel drös av problem, som Schyman gladeligen lämnade i knät på sina efterträdare. Och när 1990-talet så småningom tog slut hade förnyarna ingenting på sin sida – förnyelsen hade blivit en tom fras för mainstreaming, politiken var nu gammal, och den nya generationens kritik mot den stöttes bort.

Ändå nådde vänsterpartiet framgångar under 1990-talet och det av två skäl. För det första: genom att framstå som ett parti i skarp opposition mot socialdemokraternas nedskärningar och EU-anpassning. För det andra: genom Gudrun Schymans vardagliga tilltal, personliga populäritet och snille i att utnyttja den feministiska vågen.
När nu elva personer med Stig Henriksson och Staffan Norberg i spetsen går till attack på DN Debatt mot vänsterpartiets brist på ”trovärdighet och ansvarskänsla”, tycks de ha missat hela poängen med detta 1990-tal. I princip allt det som gjort vänsterpartiet populärt – hård EU-kritik, feminism och vänsterkritik av socialdemokraterna – bör tonas ned i vänsterpartiet, anser de. De elva skriver gärna om vänsterpartiets sjunkande opinionssiffror idag, men de missar det helt uppenbara: att partiets första opinionsmässiga uppgång skedde i en period då vänsterpartiet var i opposition (mot socialdemokraternas och centerpartiets budgetsanering) och att partiets hittills högsta resultat uppnåddes efter den Växjökongress år 2000 som de hårt kritiserar.
Det tycks också som om 2000-talets lärdomar – att det lika lite som i en EMU-folkomröstning går att vinna en kongressdebatt om man slänger glåpord över de som skall rösta, kallar dem för bakåtsträvare och ansvarslösa – gått de elva förbi. Istället fortsätter den mästrande ton som hela tiden återkommit i debatten. ”Förnyelse” definieras av de elva obesvärat i frontal konfrontation med vad de fyra senaste kongresserna beslutat, och en mörk framtid utmålas om ombuden inte tar sitt förnuft till fånga. De elva skriver: ”Partiet drivs nu av krafter som inte varit pådrivande i partiets förnyelsearbete, snarare tvärtom. När detta sker bryter alliansen samman/…/”. Om förnyarna inte får bestämma inredningen kan alltså hela huset lika gärna brinna ned. Det är till att ha demokratiskt sinnelag.

Kan ett parti bråkas sönder? Ja, det har gjorts ett gott försök under det senaste året, då ett antal högt uppsatta företrädare helt enkelt överröstat vänsterpartiets politik. Men det troliga är att kongressen i Göteborg sätter punkt för raserandet. Det börjar nämligen bli ganska farligt. Med vänsterpartiet borta finns inget regeringsalternativ till vänster. Det vore onekligen en historiens ironi om de mest samarbetsvänliga skulle uppnå ett sådant slutresultat.