Politiker talar högtidligt om ”barnen, vår framtid” och lovar att vi är samhällets högsta prioritet. Men vad är dessa ord egentligen värda?
Bakom de stora orden ser verkligheten annorlunda ut. Under årets första månader fick åtta av tio barn som stod i kö till Bup vänta längre än vårdgarantin tillåter. I 16 av 21 regioner hade över hälften av barnen väntat för länge på utredning eller behandling.
Tusentals barn lämnas utan stöd när livet känns som svårast. Trots att drygt 73 000 elever i grundskolan ingår i åtgärdsprogram för särskilt stöd, misslyckas ändå många skolor med att ge det stöd lagen kräver. Barn med särskilda behov riskerar att falla mellan stolarna, trots alla löften om inkludering och trygghet.
Jag har själv varit hemmasittare och kommer aldrig att glömma känslan av att inte vilja gå till skolan. Inte för att jag var lat, inte för att jag inte brydde mig, utan för att ingen där verkade bry sig om mig. Dagarna smälte ihop, och ju längre det pågick, desto svårare blev det att föreställa sig dagen jag skulle gå tillbaka till skolan. Jag ingick inte i den inkludering politikerna talade om.
Vi används som symboler för framtiden, men hur ofta får vi själva komma till tals?
Det värsta var inte att sitta hemma ensam. Det var att ingen frågade varför. Mamma ringde skolan, skolan skickade lappar, men ingen satte sig ned och frågade hur jag faktiskt hade det. Man pratade om mig, inte med.
Det är lätt att prata om barn, men svårare att lyssna. Nu senast under politikerveckan i Almedalen trängdes seminarier med titlar som ”Barn och gängkriminalitet”,”Barns psykiska hälsa och skärmanvändning”, ”Hjärnan först – att guida barn genom skärmdjungeln”, ”Barn i ekonomisk och social utsatthet” – och så vidare. Vi används som symboler för framtiden, men hur ofta får vi själva komma till tals?
Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors senaste rapport uppger bara 13 procent av unga att de har haft möjlighet att påverka beslut i frågor som rör dem själva på lokal nivå. Samtidigt känner mer än hälften av unga att de inte tror att de behövs i samhället. Politiker pratar om att bygga ett samhälle där alla barn får en bra start, men i verkligheten väntar många av oss, kämpar och till slut tystnar.
Vad säger det om ett samhälle när barn och unga inte längre orkar hoppas?
Vi ser hur resurser till elevhälsa och Bup minskar, trots att behoven ökar. Vi hör om skolor som tvingas spara in på specialpedagoger och kuratorer. Vi möter klasskamrater som inte får det stöd de har rätt till, som får kämpa sig igenom skoldagen med en klump i magen. Vi ser vänner som väntar månader, ibland år, på hjälp med psykisk ohälsa.
Hur länge ska det få fortsätta? Hur många fler rapporter och debattartiklar behövs innan politikerna faktiskt lyssnar? Hur många fler barn måste falla mellan stolarna innan någon tar ansvar? Det är dags att sluta använda oss som politisk rekvisita och börja se oss som individer med egna röster och drömmar.
Vi kräver att politiker slutar prata över våra huvuden och bjuder in oss till samtalet. Vi kräver att beslutsfattare tar ansvar för att lagar och rättigheter efterlevs i praktiken. Vi kräver att samhället ser oss, lyssnar på oss och ger oss möjlighet att påverka vår egen framtid.
