Just nu pågår protester i den iranska provinsen Khuzestan, bland annat mot en centralt konstruerad vattenbrist. Vattnet har staten omdirigerat till andra delar av landet. Till saken hör att Khuzestan främst befolkas av araber, vilka diskrimineras av regimen. Hittills har fyra människor dödats sedan staten satt in kravallpoliser och specialstyrkor för att slå ner protesterna. För två år sedan dödades minst 1 500 personer i landsomfattande protester mot bland annat höjda bensinpriser. Samtidigt pågår ständigt avrättningar, tortyr och förföljelse av miljöaktivister, fackliga aktivister och hbtq-personer. Att den iranska diktaturen använder brutala metoder för att kväsa protester och tysta avvikande röster står utom rimligt tvivel.

Ändå finns det de som vill tona ner förtrycket i Iran, särskilt inom vänsterkretsar. I dessa sammanhang hänvisas ofta till NIAC (National Iranian American council), en lobbyorganisation med bas i USA. Ett återkommande tema i deras retorik är USA:s sanktioner mot Iran. Detta i kombination med en enögd anti-imperialism gör att den iranska regimens ansvar för övergrepp och missförhållanden i landet förminskas. Troligen beror en del av undfallenheten på att all kritik mot Iran tros kunna spela USA i händerna. Vad som glöms i sammanhanget är dock att Irans regim även den är imperialistisk till sin natur. Den inte bara förtrycker minoriteter (kurder, araber, turkar, etc.) i sitt eget land, utan söker också utöka sitt inflytande i mellanöstern.

Alliansen mellan Iran, Assad-regimen i Syrien och Hizbollah-milisen i Libanon kallas ”Axis of resistance” – motståndsaxeln. Denna term används också för att beteckna den del av den iranska vänstern som skyller alla missförhållanden i landet på allt annat än regimen. Den svenska vänstern får inte hamna i denna fålla, utan bör fördöma imperialism från alla håll, från Iran såväl som USA. Skapa inte en falsk dikotomi där man måste välja mellan USA eller Iran. Stå istället på de förtrycktas sida överallt!