Världen är full av musik som kallar och väntar – den som inte dansar är dum…
Så skriver Cora Sandel i novellen ”Lyckan”.
När jag var barn föll jag i koma så snart det var dans på tv. Jag drömde om att bli balettdansös, men på den tiden var det omöjligt med min längd. Men jag hade tur som var tonåring på 1970-talet. Då när diskoteken kom, och den fria dansen. Stå och skaka på ett dansgolv, uttrycka sig som man själv ville – underbart!
Som tonåring var jag oerhört blyg. Att inte bli uppbjuden, stå i ett mörkt hörn och längta – plågsamt. Jag övade framför spegeln och låtsades att jag var gogotjej. Sedan letade jag upp diskotek med stora dansgolv och duktiga diskjockeys. Och dansade. Ensam eller med andra, det spelade ingen roll. De bästa dansgolven fanns utomlands. En vän och jag reste flera år till en ö i Kroatien. Tidigt på morgnarna stapplade vi hem på darriga ben. En morgon var det jordskalv som gav utslag på Richterskalan. Byfolket rusade man ur huse och ner i sina båtar. Men min vän Lollo och jag sov, lyckligt utmattade efter en natts dans. I Grekland räckte det med en jukebox för att folk skulle komma loss. Att kasta sig in i svängarna mottogs med jubel och inte för något annat än vad det var; dansglädje. Inte som här i Sverige; att man är ute efter en karl. Pardans har jag aldrig lärt mig, och inte heller velat. Bestämda steg och turer – töntigt! Ändå kunde jag stå i timmar och stirra på par som skickligt förde sig över dansgolvet. I somras anmälde jag mig till en kurs i pardans. En plötslig ingivelse. I fem dagar dansade vi från nio till fem. Det är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv! Så när jag läser Kerstin Thorvalls bok Nödvändigheten i att dansa känner jag igen mig mer än väl. Detta – att dansa av obetvinglig lust, berusad av rytmerna och rörelserna. Dans som kick, terapi, medicin, glädje, gympa. Kerstin berättar om kampen att tillåta sig dansen trots en snörpig omgivning. Att bryta tabun och dansa vilt och offentligt även när man höggravid, småbarnsmor eller äldre rund tant. Eller om sorgen när hon upptäcker att hon har gift sig med en man som inte vill dansa;
– Är du inte riktigt klok? När man har sitt knulla hemma, ska man väl inte behöva skava runt på ett dansgolv och trängas och bli svettig.
Kerstin Thorvall fann att dans fungerade bättre än terapi och bytte ut psykologen mot kurser i jazzbalett, bossa nova, latinamerikanskt. Var hon än hamnade i världen letade hon upp ett dansgolv. Utomlands slapp hon göra bort sig – och känslan av att skämma ut andra: ”Man får bli ”dyngrak” på traktens sprit och spy, ramla omkull, kladda på okända damer… Men bara inte dansa. Jag förstår det inte”.
Babardos, Paris, Italien, Senegal, Kuba… Länder där dansen är tillåten, en glädje och ett behov. Triumfen efter ett dygns dans på Guadeloupe och ”en kraftig äldre mycket vacker kvinna av landet nådigt nickade till mig och sa: Det är bra, det är bra, madame. Ni har förstått det…”. I Stockholm fann Kerstin dansglädjen där publiken främst var västafrikaner, och muslimer och därför nyktra: Där var alla vackra, det handlade inte om kilon och år. ”Vi var vackra därför att vi älskade att dansa”. När jag läser detta, blir jag tårögd. Tänk, alla vi kvinnor med våra snevridna bilder av den egna kroppen! Och alla män som är så rädda för att göra bort sej!

Rytm och dans väcker glömda känslor och befriar, förenar och är bästa motgiftet mot samhällets destruktiva krafter. Vi skulle göra revolution om vi började dansa, menar Kerstin. Om vi dansade mer. Lär barnen dansa pardans innan de blivit för blyga för att ta i varandra! Världen är full av musik som kallar och väntar – den som inte dansar är dum… Förr satte jag på musik och dansade som en paus i vardagen. Det gör jag inte längre. Förr gjorde jag som Kerstin, letade upp dansställen var jag än var. Det gör jag inte längre. Varför? Tillfällena som bjuds blir färre. Diskoteken blir trängre och golven mindre. Publiken yngre och yngre – i alla fall i förhållande till en själv. Men värst av allt är att danshaken har blivit utpräglade raggningsställen. Spriten och raggandet kväver dansglädjen. Istället för att förena som dansen har gjort i hela världen i alla tider har den, i Sverige, blivit något som ökar tomhetskänslan och avståndet. Dansa min flicka medans du är unger, när du blir gammal blir du för tunger. Ramsan dyker upp medans jag sitter här och skriver. Ja, det gäller att passa på; Kerstin Thorvall som fyller 80 om några år, kan inte längre dansa. Hon har drabbats av en åldersskada som går åt just fötterna. Bitter ironi för en ”hysterisk danserska”, som hon själv skriver.