Det spekulerades i att detta skulle bli en mycket ful valrörelse. Jag skulle säga att den redan är det, men mycket väl kan bli helt ren de sista månaderna. Den som vill sänka Sahlin behöver nämligen inte göra mycket mer – medierna slutför jobbet. Mona Sahlins impopularitet diskuteras dagligen och har blivit en bakgrund till många debatter i valrörelsen. Impopulariteten har blivit en självklar del av henne själv.
Det har gått så långt att Sverige idag har en statsminister som har misslyckats med sina viktigaste vallöften, att minska utanförskapet och arbetslösheten, en utrikesminister som ska utredas för misstänkt folkrättsbrott och en oppositionsledare som för femton år sedan använde statens kontokort – och det är den senare som anses ha verkliga problem.
De flesta har glömt att Mona Sahlins popularitet gått från en nivå som inte var långt ifrån Reinfeldts ned till dagens låga siffror. Om Mona Sahlin var en genomusel person hade få upptäckt det när hon valdes till S-ordförande 2007.
Hennes popularitetskurva påminner en hel del om hennes företrädare. Göran Persson, vars popularitet gick upp och ned, men som ändå regerade i ett decennium, fick se sina förtroendesiffror dala från och med 2003. När valrörelsen 2006 satte igång var en bakgrund till diskussionen om landets problem – tsunami, arbetslöshet och utanförskap – att Persson var trött, ointresserad och längtade till sin herrgård.
Mona Sahlin och Göran Persson är så olika som två socialdemokratiska ledare kan vara. Det gemensamma för 2006 och 2010 är deras motståndare. Moderaterna under Fredrik Reinfeldt ger sig på sin motståndares personlighet. Och det är inte konstigt, för det har fungerat bra. Inte minst i det land som leder utvecklingen inom politisk PR, USA.
George W. Bush plockade ner Al Gore i valet 2000 och John Kerry 2004 genom att ge sig på dem som personer. Kampanjerna var innehållsmässigt mycket olika och skräddarsydda för att exponera Gores och Kerrys brister. De grövsta påhoppen gjordes av ”oberoende kommittéer”, som inte kunde kopplas direkt till Bushs kampanj och där fakta och påhitt blandades friskt. Bush själv behövde bara stryka under budskap som redan etablerats – själv höll han sig alltid på avstånd från smutskastningen. Och de sanna eller falska uppgifter som spriddes med tveksamma avsändare etablerades efter hand i medierna som sanningar. Båda kampanjerna hade en och samma arkitekt, Karl Rove, känd för sin specialitet: att förstöra motståndarens rykte. Faktum är att det är det enda icke-amerikanska uppdrag som Karl Rove själv presenterar i sin CV på sin hemsida, rove.com är de svenska moderaterna.
Exakt vad Karl Rove har gett Moderaterna för tips och råd kommer vi aldrig veta. Men Sverige har fått sin andra valrörelse i rad som handlar om den socialdemokratiske kandidatens personliga brister. Alla inslag finns på plats: filmerna med anonyma avsändare om Mona Sahlins ”affärer”, manipulerade bilder med Mona Sahlin i muslimsk huvudduk och Toblerone under armen, de ”oberoende” internetsajterna fulla av hat. En statsminister som via sina ministrar attackerar samma affärer och som själv jobbar med fina antydningar (Sahlins bristande popularitet säger Reinfeldt i Expressen, ”kan ju inte bero på att svenska folket inte känner Mona”.)
Gore och Kerry gjorde alla de klassiska misstagen vid smutskastning: de undvek att ta striden och försökte istället komma ut med sin politik medan deras personliga rykte fylldes på med ständigt mer skräp. De försiktiga svaren på attackerna bekräftade indirekt ryktesspridningen.
Vad det visade för medierna och väljarna var att demokraterna inte tyckte deras egen kandidat var tillräckligt bra för att försvaras – slutligen lades skulden för deras impopularitet på dem själva. Och när de till slut konfronterade motståndaren gjordes det genom att de bad om att smutskastningen skulle få ett slut. Det sistnämnda bekräftade för republikanerna att de inte hade någonting att riskera genom att köra fult. Och Bush kunde, efter att ha genomfört två av de fulaste kampanjerna någonsin framstå som renheten själv till valdagen.
Den som lyckas få Moderaterna att frivilligt sluta spela detta spel är jag den förste att applådera. Annars gäller bara en sak: motangrepp.
