Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz Psykolog.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique