I det fasta greppet mellan reaktionär nationalism och nytaylorism på speed har bildning blivit en vänsterfråga.
För en regering som vill jaga papperslösa med dna-prov och tvinga offentliganställda till angiveri är kriget mot kulturen en sida av samma mynt. De utlovade ju ett paradigmskifte. Trodde någon något annat? Nu hotar Nationalmuseum att stänga eller behöva flytta. Är det Spotify som ska flytta in? Det var i alla fall Daniel Eks dyra accessoar Brilliant Minds som förra året placerade ut en jätteskulptur av världskändisen Ai Weiwei precis utanför byggnaden. För konstbranschen berättade Ek att ”Arch”, som stålskulpturen heter, ”är den första i en serie av offentliga kulturinstallationer som Brilliant Minds kommer att stödja i Stockholm under de kommande fem åren”. Det som såg ut att bli ett skrytigt exempel på kultur och näringsliv i ljuv förening håller bokstavligen på att rosta bort.
Högern har aldrig gillat oss i kulturvänstern. Vi gillar det stökiga, det oväntade, det lokala och vi klär upp oss för finkultur om det är till facila priser. Den experimentella konsten är också vår domän. Men mer än någon provocerande performance eller förortsversion av Hamlet är det folkbildningen som har varit generationer av timbroiters främsta måltavla. Är den dessutom gratis, inbyggd i andra närliggande verksamheter som vård eller förskola, eller subventionerad för att göras lättintegrerad för unga och andra låginkomsttagare, ja då går topplocket. Det är bara momentum som har saknats – fram till nu, i det fasta greppet mellan reaktionär nationalism och nytaylorism på speed.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hur är det möjligt att en europeisk huvudstad inte ens har råd med ett nationellt museum?
Borgerlighetens syn på bildning har av hävd varit inriktad på vinröd sammet, Bukowskis och Operan. Kultur som får dess välbärgade publik att känna sig utvald. Så har det sett ut under den socialdemokratiska hegemonin, och en sjuttiotalist som jag är van vid strider om vem som har rätt till kultur. I min enfald trodde jag att kronjuveler som Nationalmuseum skulle skonas. Det som händer nu är unikt – och bildningsprojektet tycks vara på väg att förvandlas till en ren vänsterfråga. Shoppinghögern har fullständigt tappat kontakten med kunskapsproduktionens förutsättningar och mekanismer.
Fundamentet för en borgerlig kultur är kärnvärden som klassisk bildning och kulturarv vilande på en västerländsk kanon. Det kan man tycka vad man vill om, men även de värdena avslöjas nu bit för bit som tomt snack.
Ett iögonfallande exempel på hur underfinansiering, makabra hyror och naiv syn på sponsring sammanfaller är fallet som seglat upp med Rembrandts makalösa ”Batavernas trohetsed”, en målning som ensam är värd entrépriset 150 kronor. 1600-talsverket som bär mästarens handrörelser i den ödesmättade samhörigheten bland en grupp män på väg att göra uppror mot världens mäktigaste härskare: Rom. Konstakademien kräver 400 000 kronor i hyra av för verket men Nationalmuseum har inte längre råd att betala. Ett budgetmässigt jättehål som kastas mellan två av Sveriges kulturpelare.
Hur är det möjligt att en europeisk huvudstad inte ens har råd med ett nationellt museum? Nåja, det kanske löser sig eftersom Nationalmuseum larmat om att de på grund av ekonomi kan tvingas att stänga helt och hållet. Så mycket för de bildningsidealen.
Var tog de kulturkonservativa vägen?
