Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.
Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bokens kronologiska struktur ledsagar tryggt såväl den initierade som den vagt bekanta i Larssons konstnärskap. Fredrik Nyberg och Andreas Holmström skriver om de tidiga romanerna, som de sensibelt lotsar läsaren genom. Dels här den märkligt sökande Nyår, dels Lolita-dystopin Komedin I.
För genombrottet Autisterna ansvarar sedan konstvetaren och psykoanalytikern Sinziana Ravini, med en läsning av romanen som just det den ofta beskylls för att vara: postmodern. Ravinis essä är snarare ett dopp i fransk kontinentalfilosofi, än en text om själva romanen. Men det kan tjäna gott ibland att påminnas om den cyniska 80-talismens idé (här formulerad av Larsson själv) att ”tecknen betecknade plötsligt bara sig själva, det fanns ingen värld utanför orden.” Hur man ska beskriva något verkligt bortom språket, när språket är det enda som finns att tillgå – det är trots allt det drivande dilemmat i alla hans texter.
För de mindre bekanta bitarna av Larssons produktion – dramatiken och lyriken – svarar Holmström och Mikaela Blomqvist, med varsin genomgång. De varvar referat av Larssons texter med hur de mottogs av kritiker. En kår som under 80-talet ser ”en dramatik som hör framtiden till”, en romantiker och ”nollpunktsfantast”. Men också anmälare som på 90-talet läst sig mätta på dekonstruktion och manér. ”Hans dikt riskerar att bli betydelsefull som strategi, men i längden inte angelägen som poesi” står det om Larssons sista diktsamling i Dagens Nyheter 1995. Det här är nyttiga översikter som förtjänar sin plats, men i synnerhet Holmströms Wikipedia-prosa lämnar en del att önska.
En höjdpunkt är däremot redaktörernas samtal med författaren själv. Inte så mycket för vad han berättar som för hur. Fråga-svar-modellen, som annars kan bli tradig, kommer här till sin rätt. Ordagrant återgiven hör man Larsson ljuda mellan sidorna, och man påminns om det berättartvång som suger in en i varje Stig Larsson-text. Framför allt förundrar hans associationer. Hur anekdoterna svämmar över och in i varandra på ett mytomanskt manér. Ett exempel: Som femtonåring försöker han sätta sig in i konstmusik. Han har fått för sig att det är där de som vet finner kvalitet. Snabbt hittar han sina favoriter. När han tjugo år senare råkar på Tysklands ledande kritiker ger de honom rätt i hans gymnasiala analyser. En medfödd näsa för kvalitet, vad det verkar. Här finns ett rågat mått av megalomani, som ändå är underhållande.
Som i varje retrospektiv konstrueras också vissa sanningar i Ett berg av liv. Den mest centrala är denna: Larsson drivs av ett behov att överraskas. Detta förklarar det flyktiga i poesin, det plötsliga i prosan och, inte minst, det tvära uppbrottet med litteraturen 1997. Om det sistnämnda handlar Victor Malms essä, men redan i bokens förord påpekas att Larsson slutade skriva romaner 1989, och dikter tio år därefter. Uppbrottet är det mysterium som driver boken framåt. Och när man läser Larssons bibliografi går det faktiskt inte att missa hur maniskt produktiv han var mellan 1980 och 2000, och hur lite som har blivit av sedan dess.
På så vis är det här ett författarskap som varit slut i tjugo år – och som sådant värdigt detta helhetsgrepp. Ett berg av liv är allra mest en hyllningsskrift, och därför också fylld av medhårsläsningar. Det är blott Carin Franzén som i den näst sista texten synar Larsson i sömmarna. Hon ser en författare som rört sig från det karnevaliska, mot en ren cynism, och för det ska hon ha en eloge. För när jag lägger ifrån mig Ett berg av liv gör jag det med en känsla av bokslut.