Jämför detta med de summor som i valdebatten ibland betecknas ”reformutrymme” och var gränserna går för att nationalekonomkåren ska enrolleras för att varna för ”vidlyftighet”.
I själva verket är det en politik som inte syftar till att omfördela en del av dessa förmögenheter till gemensamma investeringar och offentlig konsumtion, som är kortsiktig och oansvarig. Det är en massiv välfärdsoffensiv med satsningar på offentlig sektor som de flesta i Sverige skulle vara förtjänta av.
Vilka är egentligen ”hushållen”? Det är inte så att en handfull kapitalister är de enda som har blivit rika i Sverige. Välståndsökningen är bredare än så. Men förmögenheterna är ändå oerhört skevt fördelade. I SCB:s senaste förmögenhetskartläggning, som gäller 2004, kan man läsa: ”Förmögenheten är mycket ojämnt fördelad. År 2004 var den genomsnittliga nettoförmögenheten för Sveriges invånare 392000 kronor. Medianen var däremot 28000 kronor. /…/ Mer än en tredjedel av hushållen hade en mycket låg eller t.o.m. negativ förmögenhet. Det betyder att skulderna var större än tillgångarna. Över 70 procent av hushållen hade skulder.” Högerpolitikens syfte är att utvidga dessa klyftor. Skattesänkningarna – inte minst de som rör förmögenhetsskatt och fastighetsskatt – går ut på det. I Nordeas rapport talar man om en ”snuskigt stark förmögenhetsutveckling”. Den borgerliga politiken framstår i det ljuset som enbart snuskig.