Utrikes 26 januari, 2004

Sociala forumet större än någonsin

Den fjärde gången World Social Forum hålls är det en händelse som överskuggar elitens möte i Davos. Att mötet hålls en vecka före World Economic Forum är ingen slump. Det sociala forumet har blivit en institution på egna ben. Det är en i verklig mening världshändelse, som lockar hundratusentals politiskt och vetenskapligt aktiva, kastlösa såväl som nobelpristagare. Forumet är inte minst en sammankomst som överskrider idétraditioner och trosuppfattningar i en tid av hårdnande etniska och religiösa motsättningar. På plats i Mumbai för Flammans räkning är Jens Ergon, frilansjournalist, och elever från Förändra Världen-kursen på Kvarnby folkhögskola.

Hundratusen delegater slöt upp när det sociala världsforumet flyttade till indiska Mumbai. Ockupationen av Irak och Bushadministrationens krig mot terrorismen stod fortfarande i centrum för en färgsprakande tillställning där Indiens växande dalitrörelse var ett av utropstecknen. Jens Ergon rapporterar för Flamman.

I Mumbai har det sociala världsforumet landat i Asien och globaliseringens urbana helvete. Här möter femton – eller tjugo, ingen vet – miljonerstadens dammande, oändliga och svällande slum Indiens motsvarighet till Wall Street. Inte så långt från affärskvarteren,nära Mumbais triumfbåge, den pompösa Gateway to India, dödades och skadades över tvåhundra människor vid två terroristattentat kopplade till religiös extremism i slutet av augusti.

Det sociala världsforumet hålls i stadens norra utmarker, i ett upprensat före detta industriområde i förorten Goregaon – i sig ett monument över de senaste decenniernas strukturomvandlingar. Litet närmare stadskärnan, med Mumbais gigantiska måttstock mätt, ligger den nya given, en annorlunda sida av det indiska IT-undret: Santa Cruz Electronics Export Producing Zone (SCEEPZ). Nittio procent av SCEEPZ:s underbetalda arbetskraft är kvinnor, för unga och för rädda för att bilda fackföreningar. Arbetsförhållandena är usla, övertid obligatoriskt. Och som en medlem i den indiska fackföreningen CITU sarkastiskt kommenterade saken:
– Snart är hela Indien en enda ekonomisk frizon.

Under 1990-talets era av globalisering och högerstyre i Indien har fackliga rättigheter ansatts hårt. Visserligen har de största av Indiens alla partibundna fackföreningar fler medlemmar än Sveriges befolkning. Men det hjälper föga i ett land med mer än en miljard invånare, där den absoluta majoriteten av arbetskraften är arbetslös eller tillhör den växande informella sektorn: daglönare,gatuforsäljare, arbetare med mer eller mindre oklara och osäkra kontrakt.
Eller så hör de till Yaums och Anjelas skara, de som lever utmed dikeskanten till Western Express Highway och försiktigt drar personer med västerländskt utseende som passerar ut och in genom myllret till forumet i händerna i hopp om en slant. Egentligen kommer Yaum och Anjela från delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Men sedan torrtiden satt in och den lilla risskörden tagit slut har de sökt sig till Mumbai i hopp om att enklare klara livhanken. Nej, det sociala världsforumet kunde knappast ha valt en bättre plats efter Brasilien än Mumbais kontrastrika smältdegel. Och med hundratusen registrerade delegater fyra dagar efter invigningen den 16 januari är framgången i ett avseende ett faktum: man har lyckats föra den gigantiska forumprocessen till Indien och Asien.

Det nedlagda industriområdet har formligen exploderat i ett färgsprakande, trummande, dansande myller av indiska rörelser – det sociala svaret på de senaste tiotalet årens utveckling.
– Vi är nöjda, konstaterar trött Soni Thengamom i den indiska organisationskommitten.
Arbetet med mobiliseringen har pågått i närmare ett år på lokal nivå över hela Indien, och erfarenheterna från fjolårets Asian Social Forum i Hyderabad har också gjort sitt. Många, inte minst bland de brasilianska forumarrangörerna, oroade sig länge för hur tillställningens första världsturne skulle falla ut. Nu lyser Fransisco Whitaker – en av forumets brasilianska grundare – som en sol i trängseln mellan workshops och utställningshallar.
– Det är en fantastisk upplevelse. Indierna har verkligen lyckats med sin uppgift, menar han.

Andra är av en annorlunda åsikt. På andra sidan Western Express Highway hålls ett av flera parallella möten: Mumbai Resistance 2004. Med mindre än tjugondelen av det sociala världsforumets deltagare balanserar det maoistinfluerade Mumbai Resistance mellan kritik och ren fientlighet till det större arrangemanget.
Bakom det alternativa forumet står International League of People’s Struggles, ett internationellt nätverk med kopplingar till delar av den filippinska kommuniströrelsen, och maoistiskt inspirerade fraktioner inom den indiska vänstern.
Mumbai Resistance organisatörer karaktäriserar mötet som parallellt till World Social Forum, samtigt som forumet anklagas för att vara för mycket snack och för litet hockey, spela imperialismen i händerna, ta emot pengar från donatörer kopplade till ”fienden” och utestänga ”den väpnade delen av rörelsen” – väpnade organisationer är enligt det sociala världsforumets principförklaring inte tillåtna att delta.

Speciellt finansieringsdebatten har svallat högt i Indien, med bakgrund bland annat i att de brasilianska organisatörerna tidigare tog emot pengar från Ford Foundation. Detta har indierna valt att inte göra.
– Överhuvudtaget har vi en blygsammare budget än i Porto Alegre. Det handlar till den absolut största delen om ett arrangemang som antingen är ideellt eller baserar sig på självkostnad för de deltagande organisationerna, säger Soni Tengamom.
I realiteten är ekonomin för årets forum hårt ansträngd och risken för ett underskott överhängande. Detta har emellertid inte blidkat kritikerna. Några har manat till bojkott av World Social Forum som kallas en ”trojansk häst för imperialismen”. Längst går det lilla sydindiska New Democratic Labour Front som utropar World Social Forum till Den Stora Fienden och manar till bojkott också av Mumbai Resistance 2004 – eftersom dessa inte gör detsamma. Summan av kardemumman har blivit att flera organisationer, som småböndernas internationella paraply Via Campesina, valt att inte ta ställning i den infekterade konflikten utan istället delta pa samtliga tillställningar i Mumbai, stora som små.
Men den absoluta majoriteten av alla deltagare, inte minst bland de breda massrörelserna, tycks inte ha hörsammat maningen till bojkott av det sociala världsforumet.
– De tycker att det snackas för mycket och är för litet kamp och konkret handling på World Social Forum, kommenterar den sydafrikanske aktivisten och poeten Dennis Brutus.
– Det är en märklig anklagelse. Det görs nämligen inte ett dyft i termer av konkret handling på Mumbai Resistance. Men de är bra på pamfletter. Och vi har ju inte samlats här för att göra aktioner på plats – det skall vi göra hemma. Vi är här för att utbyta erfarenheter och lägga upp strategier. Se dig omkring – det är här på forumet som de indiska gräsrotsrörelserna är!
Det sistnämnda är tveklöst sant – det indiska världsforumet har lyckats mobilisera brett bland landets gytter av rörelser. Utöver fackföreningar, bondeorganisationer, NGO:s och aktivistgrupper av alla de slag har världsforumet präglats av ännu en växande rörelse: daliterna – de ”oberörbara”, kastlösa. Det är sjuttio år sedan dalitrörelsen växte fram på 1930-talet, inspirerad av den legendariske Ambedkar – samtida med Gandhi, bortglömd av alla utom daliterna.
Under 1990- och 2000-talets hårdnande tillvaro för Indiens fattiga tillhör daliterna de som drabbas hårdast – av nedskärningar av sociala skyddsnät och välfärdstjänster, privatiseringar, flexibilisering av arbetsmarknaden – och inte minst en skoningslös försämring av småbönders villkor i takt med nya handelsregler och utländsk konkurrens – villkor som blivit så usla att de i delstaten Karnataka lett till hundratals självmord per år bland skuldsatta, bankrutta småbönder. Resultatet har blivit en ny våg för dalitrörelsen. Dansande, sjungande, trummande tågar lokala byrörelser och nationella dalitorganisationer längs smågatorna på forumområdet.

Till skillnad från i Porto Alegre råder ingen tvekan om att det är här, utanför de närmast halvtomma konferenslokalerna, som forumet i Mumbai utspelar sig. Så är rörelsekulturen här, påpekar en indisk delegat. Och jetsetet av intellektuella rörelsestjärnor som drog fulla hus i Porto Alegre har hur som helst knappast någon bland de indiska gräsrötterna hört talas om. Här är det Ambedkar som gäller.
– Dalitrörelsen har vuxit under de senaste åren, säger Ruth Manorama, ledare för National Federation of Dalit Women.
– Här på forumet vill vi fördjupa vårt samarbete – men också länka oss med de andra rörelserna i kampen mot företagsledd globaliseringen. Globaliseringens verkningar har drabbat oss daliter hårt. Men vi menar också att en annan värld inte är möjlig om vi inte exponerar och gör upp med kastsystemet och liknande förtryck – daliter, ursprungsbefolkningar och andra marginaliserade grupper är avgörande för att skapa en annan värld.
Den mörka sidan av myntet är att 1990-talets extrema nationalistiska och hinduistiska grupperingar också slagit mynt av de hårdnande villkoren.
Paradoxalt nog är det i slummens dalitdominerade områden som organisationer som Shiv Shena och RSS mobiliserat sina mannar – med tal om moraliska värden och att alla är hinduer, daliter eller inte. Parallellen med Europas högerextremism talar för sig själv.
Andra undanskuffade grupper, inte minst sysselsatta i den informella sektorn, tar också plats på forumet: barnarbetare (minst 50 miljoner i Indien), slavarbetare (så kallade bondage workers, bundna genom skulder som går i arv, närmare 20 miljoner i Indien), migrerade arbetare, flyktingar, ja också en framgångsrik fackförening för sexarbetare i Calcutta, trängs i myllret för att berätta sina historier. Är allt elände direkt kopplat till nyliberalism och företagsledd globalisering? Kanske inte. Men helt klart är att omfattningen och vidden av problemen fördjupats.
– Den informella sektorn är vår framtida prioritet nummer ett, konstaterar FFI:s ordförande Guy Ryder – och Sydkoreas delegation lanserar under forumet en gemensam kampanj till försvar för migrerade arbetares rättigheter.

Annars är det Irakkriget, kriget mot terrorismen och militarisering som löper som en röd tråd genom forumet. Det är inte bara på Mumbai Resistance som det talas om anti-imperialism.
Antikrigsrörelsen är stark i flera asiatiska länder, inte minst i Sydkorea där många fruktar vad Bushadministrationen skall ta sig till på den koreanska halvön. I åtskilliga länder vittnar delegater om svårigheter att få visum för att ta sig till forumet och hur olika organisationer i hemländerna terroriststämplats. I andra länder växer motståndet mot existerande eller planerade militärbaser. När Assembly of Social Movements i sitt årliga upprop listar kommande års mobiliseringar så står den 20 mars högst på listan – årsdagen av Irakkrigets inledning – då man hoppas på en ny massiv global protestdag mot ockupationen av Irak. Nummer två är ett ospecificerat datum. Det gäller WTO och möjligheten till ett nytt toppmöte i Hongkong i höst efter sammanbrottet i Cancun.
Två avgörande frågor återstår att besvara när världsforumet nu lyfter från Indien. Nästa år är det Brasilien som står som värd igen, därefter talas om Afrika – även om många frågar sig om processen hunnit nå tillräckligt långt; den afrikanska delegationen bestod denna gång av några få hundra delegater.
Den första frågan handlar om forumets framtid. Under 2003 har diskussionen vuxit om världsforumets roll och uppbyggnad. Används den energi som forumen skapar på rätt sätt?
Hur är det med den interna demokratin? I Mumbai drunknade mycket av den här diskussionen i den numerära framgång och första-gången-upplevelse som det indiska värdskapet innebar. Samma sak gällde i stor utsträckning de politiska frågorna om alternativ. Mumbai Resistance må ha varit en liten sekttillställning – men åsiktsskillnaderna mellan mer eller mindre radikala eller reformistiska grupperingar har knappast penetrerats på djupet. Kan WTO reformeras eller är det lika bra om organisationen faller samman? Åsikterna går i sär.
– Reformist eller revolutionär. Vi kan debattera vad vi menar med detta tills vi blir gröna i ansiktena, menar Attac-veteranen Bernard Cassen. Det viktiga är i slutänden de konkreta förslagen till förändring. Där behöver vi inte vara överens om allt för att kunna agera. Men för mig handlar den stora striden fortfarande om människors sätt att tänka. Här härskar alltjämnt marknadsdogmerna, och den striden måste vi vinna först.

Låt se hur det går. I och med WSF i Mumbai är Asiens rörelser med på forumtåget. Det är ett lyft. Frågan är hur långt det räcker.

Jens Ergon

UNGDOMSMÖTE MOT IMPERIALISM

Det är främst de ungas ansvar att kämpa mot imperialismen. Det var det genomgående temat när World Federation of Democratic Youth (WFDY) anordnade workshop på måndagen.

Talare från fyra världsdelar var representerade och de gav alla sin bild av vad anti-imperialistisk kamp är och bör vara i deras länder och runt om i världen.
Trots olika förhållanden, en del kom från ockuperade länder eller före detta kolonier, andra från imperialismens kärnländer, var det mer som förenade än som skilde åt. Mest återkommande var motståndet mot USA:s ockupation av Irak och av hela Bush-administrationen. Den amerikanska delegaten möttes av spontana applåder när hon deklarerade att hennes rörelses främsta mål var ”Bush out of office 2004”.

Ett av Indiens kommunistiska ungdomsförbund, det tretton miljoner starka DYFI:s företrädare valde att fokusera på bojkottkampanjer mot Pepsi och Coca Cola, som har fått kontroll över stora delar av Indiens vattenreserver genom privatiseringar.
Genomgående var fokus delat, man pratade dels om en territoriell imperialism, till exempel invasionskriget i Irak, men även om en industriell företagsimperialism där den fattiga världens bastillgångar säljs ut till profitsökande företag från väst. Följderna blir i många fall social misär, analfabetism och svält.
– Vad ska en analfabet med demokrati till? frågade en ung kubanska åhörarna. I vårt land är demokrati att lösa människors sociala problem.

WFDY, som är en sammanslutning kommunistiska och vänsterinriktade ungdomsförbund, bildades 1945 och har nu över 170 medlemsorganisationer i mer än 100 länder, organisationer med olika villkor för sin kamp. För många är forumet en otrolig chans att få se att kampen förs i många länder samtidigt och att ingen står ensam. De flesta deltagare verkade mycket nöjda med seminariet och instämde med den brasilianska delegaten då hon avslutade med att en annan värld inte bara är möjlig utan nödvändig.
– Och vi här inne vet att den andra världen med nödvändighet måste vara en socialistisk värld.

Sara Lindberg

DALITERNAS KAMP FÖR RÄTTVISA

Under World Social Forum 2004 träffades flera lokalbaserade dalitrörelser för att mobilisera solidaritet från omvärlden och enas under olika krav att driva.

Daliterna, en grupp av de många kastlösa i Indien, mobiliserar för att slippa rengöra fler torrdass med händerna.
De kräver också att man moderniserar transporten av avföring så att de slipper bära den på sina huvuden. Torrdassfrågan var ett viktigt krav. Men kärnfrågan var rätten till ett drägligt arbete och ett drägligt liv, även för de kastlösa.

I Indien, precis som i Sverige, finns ett klassamhälle. Skillnaden är dock att i Indien försvaras orättvisorna av en djupt rotad idé om att olika grupper i samhället har olika värde.
Alla människor är inte värda lika mycket. Kastsystemet är en kulturell kvarleva från en feodal tid för att försvara en förlegad resursfördelning.

Oskar H. Elthammar
Jonas Eriksson

MÅNGA SVENSKAR PÅ ÅRETS FORUM

En stor grupp svenskar deltar i årets World Social Forum i Bombay, Indien. På plats finns bland annat LO som för första gången deltar i ett forum med ett eget arrangemang.

Tillsammans med Olof Palmes internationella centrum håller man ett seminarium om förhållandet mellan arbetares villkor, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
– Det är viktigt att fackförbunden och de sociala rörelserna lär sig av varandra, säger Johan Ingelsson, ungdomsansvarig på LO.
Han säger också att han tror att mycket av den kritik som finns mot att fackförbunden tar så mycket plats på forumet beror på bristande insikt om hur facken arbetar.
Förutom representanter för LO finns också flera av deras medlemsorganisationer på forumet. Byggnads ska, förutom att delta i forumet, också besöka ett fackförbund som organiserar arbetare vid Skanskas stora byggprojekt i Delhi.
I samma delegation ingår även Socialdemokraterna och deras ungdoms- och studentförbund.
En annan organisation från Sverige som besöker forumet är JAK Medlemsbank, en bank som ger räntefria lån. Tillsammans med indiska Sustainable Ecological and Environment Development Society driver man just nu ett projekt där man hjälper småbönder i södra Indien med finansiering.
– Innan vi startade det här projektet 1999 var de enda lån som bönder här kunde få villkorade med att 20 procent av pengarna skulle gå till konstgödsel och bekämpningsmedel, förklarar Eva Stenius.
Många bönder blev sjuka av dessa kemikalier och en stor mängd nyttoväxter och djur drabbades också hårt. Detta är främsta anledningen till att man startade projektet i Indien. Samma princip gäller som för verksamheten i Sverige: man skall själv kunna ha kontroll över sin ekonomi och lokala investeringar, utan att behöva exploateras av storföretag och banker.
Efter forumet åker flera av deltagarna från JAK och besöker en av de byar i delstaten Kerala där man har verksamhet.

Vänsterpartiet har varit delaktiga i två seminarier. Dels ett om kvinnors deltagande där EU-parlamentarikern Marianne Eriksson deltog och dels ett om demokrati och pressfrihet där riksdagsledamoten Kalle Larsson var en av talarna. Det senare arrangerades av Ung vänster tillsammans med systerorganisationen All India Youth Federation, Communist Party of India´s ungdomsförbund.
Sammanlagt är 25 personer med i Vänsterpartiets delegation, där även representanter från Ung vänster och elever från den utbildning vid Kvarnby folkhögskola som drivs i samarbete med Ung vänster och Vänsterns studentförbund ingår.

Linus Gustafsson

NOBELPRISTAGARE: WSF ETT STEG MOT VÄRLDSFRED

2003 års fredspristagare, Shirin Ebadi, har besökt World Social Forum i Mumbai, Indien. Hon anser att World Social Forums roll är att förändra människors mentalitet när det handlar om att kämpa mer för mänskliga rättigheter.
– WSF påverkar den internationella allmänna opinionen, som i sin tur kan påverka beslutsfattarna. I de länder vars regeringar vägrar lyssna gäller det att mobilisera folket i de länderna att kämpa för att förändra sina regeringars ståndpunkter när det gäller vikten av mänskliga rättigheter, resonerar Shirin Ebadi.
Enligt Ebadi är det viktigaste temat för World Social Forum bekämpandet av fattigdom världen över, speciellt när det gäller kampen mot bristen på mat. En hungrig människa tänker ofta inte i första hand på mänskliga rättigheter eller på att kreativt arbeta för att förändra sin tillvaro. Därför krävs att de mänskliga rättigheterna avser alla människor, för att kampen sedan ska kunna gå vidare för fred i världen, menar Ebadi.

Källa: BBC World, Asia Today

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]