Utrikes 26 januari, 2004

Sociala forumet större än någonsin

Den fjärde gången World Social Forum hålls är det en händelse som överskuggar elitens möte i Davos. Att mötet hålls en vecka före World Economic Forum är ingen slump. Det sociala forumet har blivit en institution på egna ben. Det är en i verklig mening världshändelse, som lockar hundratusentals politiskt och vetenskapligt aktiva, kastlösa såväl som nobelpristagare. Forumet är inte minst en sammankomst som överskrider idétraditioner och trosuppfattningar i en tid av hårdnande etniska och religiösa motsättningar. På plats i Mumbai för Flammans räkning är Jens Ergon, frilansjournalist, och elever från Förändra Världen-kursen på Kvarnby folkhögskola.

Hundratusen delegater slöt upp när det sociala världsforumet flyttade till indiska Mumbai. Ockupationen av Irak och Bushadministrationens krig mot terrorismen stod fortfarande i centrum för en färgsprakande tillställning där Indiens växande dalitrörelse var ett av utropstecknen. Jens Ergon rapporterar för Flamman.

I Mumbai har det sociala världsforumet landat i Asien och globaliseringens urbana helvete. Här möter femton – eller tjugo, ingen vet – miljonerstadens dammande, oändliga och svällande slum Indiens motsvarighet till Wall Street. Inte så långt från affärskvarteren,nära Mumbais triumfbåge, den pompösa Gateway to India, dödades och skadades över tvåhundra människor vid två terroristattentat kopplade till religiös extremism i slutet av augusti.

Det sociala världsforumet hålls i stadens norra utmarker, i ett upprensat före detta industriområde i förorten Goregaon – i sig ett monument över de senaste decenniernas strukturomvandlingar. Litet närmare stadskärnan, med Mumbais gigantiska måttstock mätt, ligger den nya given, en annorlunda sida av det indiska IT-undret: Santa Cruz Electronics Export Producing Zone (SCEEPZ). Nittio procent av SCEEPZ:s underbetalda arbetskraft är kvinnor, för unga och för rädda för att bilda fackföreningar. Arbetsförhållandena är usla, övertid obligatoriskt. Och som en medlem i den indiska fackföreningen CITU sarkastiskt kommenterade saken:
– Snart är hela Indien en enda ekonomisk frizon.

Under 1990-talets era av globalisering och högerstyre i Indien har fackliga rättigheter ansatts hårt. Visserligen har de största av Indiens alla partibundna fackföreningar fler medlemmar än Sveriges befolkning. Men det hjälper föga i ett land med mer än en miljard invånare, där den absoluta majoriteten av arbetskraften är arbetslös eller tillhör den växande informella sektorn: daglönare,gatuforsäljare, arbetare med mer eller mindre oklara och osäkra kontrakt.
Eller så hör de till Yaums och Anjelas skara, de som lever utmed dikeskanten till Western Express Highway och försiktigt drar personer med västerländskt utseende som passerar ut och in genom myllret till forumet i händerna i hopp om en slant. Egentligen kommer Yaum och Anjela från delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Men sedan torrtiden satt in och den lilla risskörden tagit slut har de sökt sig till Mumbai i hopp om att enklare klara livhanken. Nej, det sociala världsforumet kunde knappast ha valt en bättre plats efter Brasilien än Mumbais kontrastrika smältdegel. Och med hundratusen registrerade delegater fyra dagar efter invigningen den 16 januari är framgången i ett avseende ett faktum: man har lyckats föra den gigantiska forumprocessen till Indien och Asien.

Det nedlagda industriområdet har formligen exploderat i ett färgsprakande, trummande, dansande myller av indiska rörelser – det sociala svaret på de senaste tiotalet årens utveckling.
– Vi är nöjda, konstaterar trött Soni Thengamom i den indiska organisationskommitten.
Arbetet med mobiliseringen har pågått i närmare ett år på lokal nivå över hela Indien, och erfarenheterna från fjolårets Asian Social Forum i Hyderabad har också gjort sitt. Många, inte minst bland de brasilianska forumarrangörerna, oroade sig länge för hur tillställningens första världsturne skulle falla ut. Nu lyser Fransisco Whitaker – en av forumets brasilianska grundare – som en sol i trängseln mellan workshops och utställningshallar.
– Det är en fantastisk upplevelse. Indierna har verkligen lyckats med sin uppgift, menar han.

Andra är av en annorlunda åsikt. På andra sidan Western Express Highway hålls ett av flera parallella möten: Mumbai Resistance 2004. Med mindre än tjugondelen av det sociala världsforumets deltagare balanserar det maoistinfluerade Mumbai Resistance mellan kritik och ren fientlighet till det större arrangemanget.
Bakom det alternativa forumet står International League of People’s Struggles, ett internationellt nätverk med kopplingar till delar av den filippinska kommuniströrelsen, och maoistiskt inspirerade fraktioner inom den indiska vänstern.
Mumbai Resistance organisatörer karaktäriserar mötet som parallellt till World Social Forum, samtigt som forumet anklagas för att vara för mycket snack och för litet hockey, spela imperialismen i händerna, ta emot pengar från donatörer kopplade till ”fienden” och utestänga ”den väpnade delen av rörelsen” – väpnade organisationer är enligt det sociala världsforumets principförklaring inte tillåtna att delta.

Speciellt finansieringsdebatten har svallat högt i Indien, med bakgrund bland annat i att de brasilianska organisatörerna tidigare tog emot pengar från Ford Foundation. Detta har indierna valt att inte göra.
– Överhuvudtaget har vi en blygsammare budget än i Porto Alegre. Det handlar till den absolut största delen om ett arrangemang som antingen är ideellt eller baserar sig på självkostnad för de deltagande organisationerna, säger Soni Tengamom.
I realiteten är ekonomin för årets forum hårt ansträngd och risken för ett underskott överhängande. Detta har emellertid inte blidkat kritikerna. Några har manat till bojkott av World Social Forum som kallas en ”trojansk häst för imperialismen”. Längst går det lilla sydindiska New Democratic Labour Front som utropar World Social Forum till Den Stora Fienden och manar till bojkott också av Mumbai Resistance 2004 – eftersom dessa inte gör detsamma. Summan av kardemumman har blivit att flera organisationer, som småböndernas internationella paraply Via Campesina, valt att inte ta ställning i den infekterade konflikten utan istället delta pa samtliga tillställningar i Mumbai, stora som små.
Men den absoluta majoriteten av alla deltagare, inte minst bland de breda massrörelserna, tycks inte ha hörsammat maningen till bojkott av det sociala världsforumet.
– De tycker att det snackas för mycket och är för litet kamp och konkret handling på World Social Forum, kommenterar den sydafrikanske aktivisten och poeten Dennis Brutus.
– Det är en märklig anklagelse. Det görs nämligen inte ett dyft i termer av konkret handling på Mumbai Resistance. Men de är bra på pamfletter. Och vi har ju inte samlats här för att göra aktioner på plats – det skall vi göra hemma. Vi är här för att utbyta erfarenheter och lägga upp strategier. Se dig omkring – det är här på forumet som de indiska gräsrotsrörelserna är!
Det sistnämnda är tveklöst sant – det indiska världsforumet har lyckats mobilisera brett bland landets gytter av rörelser. Utöver fackföreningar, bondeorganisationer, NGO:s och aktivistgrupper av alla de slag har världsforumet präglats av ännu en växande rörelse: daliterna – de ”oberörbara”, kastlösa. Det är sjuttio år sedan dalitrörelsen växte fram på 1930-talet, inspirerad av den legendariske Ambedkar – samtida med Gandhi, bortglömd av alla utom daliterna.
Under 1990- och 2000-talets hårdnande tillvaro för Indiens fattiga tillhör daliterna de som drabbas hårdast – av nedskärningar av sociala skyddsnät och välfärdstjänster, privatiseringar, flexibilisering av arbetsmarknaden – och inte minst en skoningslös försämring av småbönders villkor i takt med nya handelsregler och utländsk konkurrens – villkor som blivit så usla att de i delstaten Karnataka lett till hundratals självmord per år bland skuldsatta, bankrutta småbönder. Resultatet har blivit en ny våg för dalitrörelsen. Dansande, sjungande, trummande tågar lokala byrörelser och nationella dalitorganisationer längs smågatorna på forumområdet.

Till skillnad från i Porto Alegre råder ingen tvekan om att det är här, utanför de närmast halvtomma konferenslokalerna, som forumet i Mumbai utspelar sig. Så är rörelsekulturen här, påpekar en indisk delegat. Och jetsetet av intellektuella rörelsestjärnor som drog fulla hus i Porto Alegre har hur som helst knappast någon bland de indiska gräsrötterna hört talas om. Här är det Ambedkar som gäller.
– Dalitrörelsen har vuxit under de senaste åren, säger Ruth Manorama, ledare för National Federation of Dalit Women.
– Här på forumet vill vi fördjupa vårt samarbete – men också länka oss med de andra rörelserna i kampen mot företagsledd globaliseringen. Globaliseringens verkningar har drabbat oss daliter hårt. Men vi menar också att en annan värld inte är möjlig om vi inte exponerar och gör upp med kastsystemet och liknande förtryck – daliter, ursprungsbefolkningar och andra marginaliserade grupper är avgörande för att skapa en annan värld.
Den mörka sidan av myntet är att 1990-talets extrema nationalistiska och hinduistiska grupperingar också slagit mynt av de hårdnande villkoren.
Paradoxalt nog är det i slummens dalitdominerade områden som organisationer som Shiv Shena och RSS mobiliserat sina mannar – med tal om moraliska värden och att alla är hinduer, daliter eller inte. Parallellen med Europas högerextremism talar för sig själv.
Andra undanskuffade grupper, inte minst sysselsatta i den informella sektorn, tar också plats på forumet: barnarbetare (minst 50 miljoner i Indien), slavarbetare (så kallade bondage workers, bundna genom skulder som går i arv, närmare 20 miljoner i Indien), migrerade arbetare, flyktingar, ja också en framgångsrik fackförening för sexarbetare i Calcutta, trängs i myllret för att berätta sina historier. Är allt elände direkt kopplat till nyliberalism och företagsledd globalisering? Kanske inte. Men helt klart är att omfattningen och vidden av problemen fördjupats.
– Den informella sektorn är vår framtida prioritet nummer ett, konstaterar FFI:s ordförande Guy Ryder – och Sydkoreas delegation lanserar under forumet en gemensam kampanj till försvar för migrerade arbetares rättigheter.

Annars är det Irakkriget, kriget mot terrorismen och militarisering som löper som en röd tråd genom forumet. Det är inte bara på Mumbai Resistance som det talas om anti-imperialism.
Antikrigsrörelsen är stark i flera asiatiska länder, inte minst i Sydkorea där många fruktar vad Bushadministrationen skall ta sig till på den koreanska halvön. I åtskilliga länder vittnar delegater om svårigheter att få visum för att ta sig till forumet och hur olika organisationer i hemländerna terroriststämplats. I andra länder växer motståndet mot existerande eller planerade militärbaser. När Assembly of Social Movements i sitt årliga upprop listar kommande års mobiliseringar så står den 20 mars högst på listan – årsdagen av Irakkrigets inledning – då man hoppas på en ny massiv global protestdag mot ockupationen av Irak. Nummer två är ett ospecificerat datum. Det gäller WTO och möjligheten till ett nytt toppmöte i Hongkong i höst efter sammanbrottet i Cancun.
Två avgörande frågor återstår att besvara när världsforumet nu lyfter från Indien. Nästa år är det Brasilien som står som värd igen, därefter talas om Afrika – även om många frågar sig om processen hunnit nå tillräckligt långt; den afrikanska delegationen bestod denna gång av några få hundra delegater.
Den första frågan handlar om forumets framtid. Under 2003 har diskussionen vuxit om världsforumets roll och uppbyggnad. Används den energi som forumen skapar på rätt sätt?
Hur är det med den interna demokratin? I Mumbai drunknade mycket av den här diskussionen i den numerära framgång och första-gången-upplevelse som det indiska värdskapet innebar. Samma sak gällde i stor utsträckning de politiska frågorna om alternativ. Mumbai Resistance må ha varit en liten sekttillställning – men åsiktsskillnaderna mellan mer eller mindre radikala eller reformistiska grupperingar har knappast penetrerats på djupet. Kan WTO reformeras eller är det lika bra om organisationen faller samman? Åsikterna går i sär.
– Reformist eller revolutionär. Vi kan debattera vad vi menar med detta tills vi blir gröna i ansiktena, menar Attac-veteranen Bernard Cassen. Det viktiga är i slutänden de konkreta förslagen till förändring. Där behöver vi inte vara överens om allt för att kunna agera. Men för mig handlar den stora striden fortfarande om människors sätt att tänka. Här härskar alltjämnt marknadsdogmerna, och den striden måste vi vinna först.

Låt se hur det går. I och med WSF i Mumbai är Asiens rörelser med på forumtåget. Det är ett lyft. Frågan är hur långt det räcker.

Jens Ergon

UNGDOMSMÖTE MOT IMPERIALISM

Det är främst de ungas ansvar att kämpa mot imperialismen. Det var det genomgående temat när World Federation of Democratic Youth (WFDY) anordnade workshop på måndagen.

Talare från fyra världsdelar var representerade och de gav alla sin bild av vad anti-imperialistisk kamp är och bör vara i deras länder och runt om i världen.
Trots olika förhållanden, en del kom från ockuperade länder eller före detta kolonier, andra från imperialismens kärnländer, var det mer som förenade än som skilde åt. Mest återkommande var motståndet mot USA:s ockupation av Irak och av hela Bush-administrationen. Den amerikanska delegaten möttes av spontana applåder när hon deklarerade att hennes rörelses främsta mål var ”Bush out of office 2004”.

Ett av Indiens kommunistiska ungdomsförbund, det tretton miljoner starka DYFI:s företrädare valde att fokusera på bojkottkampanjer mot Pepsi och Coca Cola, som har fått kontroll över stora delar av Indiens vattenreserver genom privatiseringar.
Genomgående var fokus delat, man pratade dels om en territoriell imperialism, till exempel invasionskriget i Irak, men även om en industriell företagsimperialism där den fattiga världens bastillgångar säljs ut till profitsökande företag från väst. Följderna blir i många fall social misär, analfabetism och svält.
– Vad ska en analfabet med demokrati till? frågade en ung kubanska åhörarna. I vårt land är demokrati att lösa människors sociala problem.

WFDY, som är en sammanslutning kommunistiska och vänsterinriktade ungdomsförbund, bildades 1945 och har nu över 170 medlemsorganisationer i mer än 100 länder, organisationer med olika villkor för sin kamp. För många är forumet en otrolig chans att få se att kampen förs i många länder samtidigt och att ingen står ensam. De flesta deltagare verkade mycket nöjda med seminariet och instämde med den brasilianska delegaten då hon avslutade med att en annan värld inte bara är möjlig utan nödvändig.
– Och vi här inne vet att den andra världen med nödvändighet måste vara en socialistisk värld.

Sara Lindberg

DALITERNAS KAMP FÖR RÄTTVISA

Under World Social Forum 2004 träffades flera lokalbaserade dalitrörelser för att mobilisera solidaritet från omvärlden och enas under olika krav att driva.

Daliterna, en grupp av de många kastlösa i Indien, mobiliserar för att slippa rengöra fler torrdass med händerna.
De kräver också att man moderniserar transporten av avföring så att de slipper bära den på sina huvuden. Torrdassfrågan var ett viktigt krav. Men kärnfrågan var rätten till ett drägligt arbete och ett drägligt liv, även för de kastlösa.

I Indien, precis som i Sverige, finns ett klassamhälle. Skillnaden är dock att i Indien försvaras orättvisorna av en djupt rotad idé om att olika grupper i samhället har olika värde.
Alla människor är inte värda lika mycket. Kastsystemet är en kulturell kvarleva från en feodal tid för att försvara en förlegad resursfördelning.

Oskar H. Elthammar
Jonas Eriksson

MÅNGA SVENSKAR PÅ ÅRETS FORUM

En stor grupp svenskar deltar i årets World Social Forum i Bombay, Indien. På plats finns bland annat LO som för första gången deltar i ett forum med ett eget arrangemang.

Tillsammans med Olof Palmes internationella centrum håller man ett seminarium om förhållandet mellan arbetares villkor, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
– Det är viktigt att fackförbunden och de sociala rörelserna lär sig av varandra, säger Johan Ingelsson, ungdomsansvarig på LO.
Han säger också att han tror att mycket av den kritik som finns mot att fackförbunden tar så mycket plats på forumet beror på bristande insikt om hur facken arbetar.
Förutom representanter för LO finns också flera av deras medlemsorganisationer på forumet. Byggnads ska, förutom att delta i forumet, också besöka ett fackförbund som organiserar arbetare vid Skanskas stora byggprojekt i Delhi.
I samma delegation ingår även Socialdemokraterna och deras ungdoms- och studentförbund.
En annan organisation från Sverige som besöker forumet är JAK Medlemsbank, en bank som ger räntefria lån. Tillsammans med indiska Sustainable Ecological and Environment Development Society driver man just nu ett projekt där man hjälper småbönder i södra Indien med finansiering.
– Innan vi startade det här projektet 1999 var de enda lån som bönder här kunde få villkorade med att 20 procent av pengarna skulle gå till konstgödsel och bekämpningsmedel, förklarar Eva Stenius.
Många bönder blev sjuka av dessa kemikalier och en stor mängd nyttoväxter och djur drabbades också hårt. Detta är främsta anledningen till att man startade projektet i Indien. Samma princip gäller som för verksamheten i Sverige: man skall själv kunna ha kontroll över sin ekonomi och lokala investeringar, utan att behöva exploateras av storföretag och banker.
Efter forumet åker flera av deltagarna från JAK och besöker en av de byar i delstaten Kerala där man har verksamhet.

Vänsterpartiet har varit delaktiga i två seminarier. Dels ett om kvinnors deltagande där EU-parlamentarikern Marianne Eriksson deltog och dels ett om demokrati och pressfrihet där riksdagsledamoten Kalle Larsson var en av talarna. Det senare arrangerades av Ung vänster tillsammans med systerorganisationen All India Youth Federation, Communist Party of India´s ungdomsförbund.
Sammanlagt är 25 personer med i Vänsterpartiets delegation, där även representanter från Ung vänster och elever från den utbildning vid Kvarnby folkhögskola som drivs i samarbete med Ung vänster och Vänsterns studentförbund ingår.

Linus Gustafsson

NOBELPRISTAGARE: WSF ETT STEG MOT VÄRLDSFRED

2003 års fredspristagare, Shirin Ebadi, har besökt World Social Forum i Mumbai, Indien. Hon anser att World Social Forums roll är att förändra människors mentalitet när det handlar om att kämpa mer för mänskliga rättigheter.
– WSF påverkar den internationella allmänna opinionen, som i sin tur kan påverka beslutsfattarna. I de länder vars regeringar vägrar lyssna gäller det att mobilisera folket i de länderna att kämpa för att förändra sina regeringars ståndpunkter när det gäller vikten av mänskliga rättigheter, resonerar Shirin Ebadi.
Enligt Ebadi är det viktigaste temat för World Social Forum bekämpandet av fattigdom världen över, speciellt när det gäller kampen mot bristen på mat. En hungrig människa tänker ofta inte i första hand på mänskliga rättigheter eller på att kreativt arbeta för att förändra sin tillvaro. Därför krävs att de mänskliga rättigheterna avser alla människor, för att kampen sedan ska kunna gå vidare för fred i världen, menar Ebadi.

Källa: BBC World, Asia Today

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)