Utrikes 26 januari, 2004

Sociala forumet större än någonsin

Den fjärde gången World Social Forum hålls är det en händelse som överskuggar elitens möte i Davos. Att mötet hålls en vecka före World Economic Forum är ingen slump. Det sociala forumet har blivit en institution på egna ben. Det är en i verklig mening världshändelse, som lockar hundratusentals politiskt och vetenskapligt aktiva, kastlösa såväl som nobelpristagare. Forumet är inte minst en sammankomst som överskrider idétraditioner och trosuppfattningar i en tid av hårdnande etniska och religiösa motsättningar. På plats i Mumbai för Flammans räkning är Jens Ergon, frilansjournalist, och elever från Förändra Världen-kursen på Kvarnby folkhögskola.

Hundratusen delegater slöt upp när det sociala världsforumet flyttade till indiska Mumbai. Ockupationen av Irak och Bushadministrationens krig mot terrorismen stod fortfarande i centrum för en färgsprakande tillställning där Indiens växande dalitrörelse var ett av utropstecknen. Jens Ergon rapporterar för Flamman.

I Mumbai har det sociala världsforumet landat i Asien och globaliseringens urbana helvete. Här möter femton – eller tjugo, ingen vet – miljonerstadens dammande, oändliga och svällande slum Indiens motsvarighet till Wall Street. Inte så långt från affärskvarteren,nära Mumbais triumfbåge, den pompösa Gateway to India, dödades och skadades över tvåhundra människor vid två terroristattentat kopplade till religiös extremism i slutet av augusti.

Det sociala världsforumet hålls i stadens norra utmarker, i ett upprensat före detta industriområde i förorten Goregaon – i sig ett monument över de senaste decenniernas strukturomvandlingar. Litet närmare stadskärnan, med Mumbais gigantiska måttstock mätt, ligger den nya given, en annorlunda sida av det indiska IT-undret: Santa Cruz Electronics Export Producing Zone (SCEEPZ). Nittio procent av SCEEPZ:s underbetalda arbetskraft är kvinnor, för unga och för rädda för att bilda fackföreningar. Arbetsförhållandena är usla, övertid obligatoriskt. Och som en medlem i den indiska fackföreningen CITU sarkastiskt kommenterade saken:
– Snart är hela Indien en enda ekonomisk frizon.

Under 1990-talets era av globalisering och högerstyre i Indien har fackliga rättigheter ansatts hårt. Visserligen har de största av Indiens alla partibundna fackföreningar fler medlemmar än Sveriges befolkning. Men det hjälper föga i ett land med mer än en miljard invånare, där den absoluta majoriteten av arbetskraften är arbetslös eller tillhör den växande informella sektorn: daglönare,gatuforsäljare, arbetare med mer eller mindre oklara och osäkra kontrakt.
Eller så hör de till Yaums och Anjelas skara, de som lever utmed dikeskanten till Western Express Highway och försiktigt drar personer med västerländskt utseende som passerar ut och in genom myllret till forumet i händerna i hopp om en slant. Egentligen kommer Yaum och Anjela från delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Men sedan torrtiden satt in och den lilla risskörden tagit slut har de sökt sig till Mumbai i hopp om att enklare klara livhanken. Nej, det sociala världsforumet kunde knappast ha valt en bättre plats efter Brasilien än Mumbais kontrastrika smältdegel. Och med hundratusen registrerade delegater fyra dagar efter invigningen den 16 januari är framgången i ett avseende ett faktum: man har lyckats föra den gigantiska forumprocessen till Indien och Asien.

Det nedlagda industriområdet har formligen exploderat i ett färgsprakande, trummande, dansande myller av indiska rörelser – det sociala svaret på de senaste tiotalet årens utveckling.
– Vi är nöjda, konstaterar trött Soni Thengamom i den indiska organisationskommitten.
Arbetet med mobiliseringen har pågått i närmare ett år på lokal nivå över hela Indien, och erfarenheterna från fjolårets Asian Social Forum i Hyderabad har också gjort sitt. Många, inte minst bland de brasilianska forumarrangörerna, oroade sig länge för hur tillställningens första världsturne skulle falla ut. Nu lyser Fransisco Whitaker – en av forumets brasilianska grundare – som en sol i trängseln mellan workshops och utställningshallar.
– Det är en fantastisk upplevelse. Indierna har verkligen lyckats med sin uppgift, menar han.

Andra är av en annorlunda åsikt. På andra sidan Western Express Highway hålls ett av flera parallella möten: Mumbai Resistance 2004. Med mindre än tjugondelen av det sociala världsforumets deltagare balanserar det maoistinfluerade Mumbai Resistance mellan kritik och ren fientlighet till det större arrangemanget.
Bakom det alternativa forumet står International League of People’s Struggles, ett internationellt nätverk med kopplingar till delar av den filippinska kommuniströrelsen, och maoistiskt inspirerade fraktioner inom den indiska vänstern.
Mumbai Resistance organisatörer karaktäriserar mötet som parallellt till World Social Forum, samtigt som forumet anklagas för att vara för mycket snack och för litet hockey, spela imperialismen i händerna, ta emot pengar från donatörer kopplade till ”fienden” och utestänga ”den väpnade delen av rörelsen” – väpnade organisationer är enligt det sociala världsforumets principförklaring inte tillåtna att delta.

Speciellt finansieringsdebatten har svallat högt i Indien, med bakgrund bland annat i att de brasilianska organisatörerna tidigare tog emot pengar från Ford Foundation. Detta har indierna valt att inte göra.
– Överhuvudtaget har vi en blygsammare budget än i Porto Alegre. Det handlar till den absolut största delen om ett arrangemang som antingen är ideellt eller baserar sig på självkostnad för de deltagande organisationerna, säger Soni Tengamom.
I realiteten är ekonomin för årets forum hårt ansträngd och risken för ett underskott överhängande. Detta har emellertid inte blidkat kritikerna. Några har manat till bojkott av World Social Forum som kallas en ”trojansk häst för imperialismen”. Längst går det lilla sydindiska New Democratic Labour Front som utropar World Social Forum till Den Stora Fienden och manar till bojkott också av Mumbai Resistance 2004 – eftersom dessa inte gör detsamma. Summan av kardemumman har blivit att flera organisationer, som småböndernas internationella paraply Via Campesina, valt att inte ta ställning i den infekterade konflikten utan istället delta pa samtliga tillställningar i Mumbai, stora som små.
Men den absoluta majoriteten av alla deltagare, inte minst bland de breda massrörelserna, tycks inte ha hörsammat maningen till bojkott av det sociala världsforumet.
– De tycker att det snackas för mycket och är för litet kamp och konkret handling på World Social Forum, kommenterar den sydafrikanske aktivisten och poeten Dennis Brutus.
– Det är en märklig anklagelse. Det görs nämligen inte ett dyft i termer av konkret handling på Mumbai Resistance. Men de är bra på pamfletter. Och vi har ju inte samlats här för att göra aktioner på plats – det skall vi göra hemma. Vi är här för att utbyta erfarenheter och lägga upp strategier. Se dig omkring – det är här på forumet som de indiska gräsrotsrörelserna är!
Det sistnämnda är tveklöst sant – det indiska världsforumet har lyckats mobilisera brett bland landets gytter av rörelser. Utöver fackföreningar, bondeorganisationer, NGO:s och aktivistgrupper av alla de slag har världsforumet präglats av ännu en växande rörelse: daliterna – de ”oberörbara”, kastlösa. Det är sjuttio år sedan dalitrörelsen växte fram på 1930-talet, inspirerad av den legendariske Ambedkar – samtida med Gandhi, bortglömd av alla utom daliterna.
Under 1990- och 2000-talets hårdnande tillvaro för Indiens fattiga tillhör daliterna de som drabbas hårdast – av nedskärningar av sociala skyddsnät och välfärdstjänster, privatiseringar, flexibilisering av arbetsmarknaden – och inte minst en skoningslös försämring av småbönders villkor i takt med nya handelsregler och utländsk konkurrens – villkor som blivit så usla att de i delstaten Karnataka lett till hundratals självmord per år bland skuldsatta, bankrutta småbönder. Resultatet har blivit en ny våg för dalitrörelsen. Dansande, sjungande, trummande tågar lokala byrörelser och nationella dalitorganisationer längs smågatorna på forumområdet.

Till skillnad från i Porto Alegre råder ingen tvekan om att det är här, utanför de närmast halvtomma konferenslokalerna, som forumet i Mumbai utspelar sig. Så är rörelsekulturen här, påpekar en indisk delegat. Och jetsetet av intellektuella rörelsestjärnor som drog fulla hus i Porto Alegre har hur som helst knappast någon bland de indiska gräsrötterna hört talas om. Här är det Ambedkar som gäller.
– Dalitrörelsen har vuxit under de senaste åren, säger Ruth Manorama, ledare för National Federation of Dalit Women.
– Här på forumet vill vi fördjupa vårt samarbete – men också länka oss med de andra rörelserna i kampen mot företagsledd globaliseringen. Globaliseringens verkningar har drabbat oss daliter hårt. Men vi menar också att en annan värld inte är möjlig om vi inte exponerar och gör upp med kastsystemet och liknande förtryck – daliter, ursprungsbefolkningar och andra marginaliserade grupper är avgörande för att skapa en annan värld.
Den mörka sidan av myntet är att 1990-talets extrema nationalistiska och hinduistiska grupperingar också slagit mynt av de hårdnande villkoren.
Paradoxalt nog är det i slummens dalitdominerade områden som organisationer som Shiv Shena och RSS mobiliserat sina mannar – med tal om moraliska värden och att alla är hinduer, daliter eller inte. Parallellen med Europas högerextremism talar för sig själv.
Andra undanskuffade grupper, inte minst sysselsatta i den informella sektorn, tar också plats på forumet: barnarbetare (minst 50 miljoner i Indien), slavarbetare (så kallade bondage workers, bundna genom skulder som går i arv, närmare 20 miljoner i Indien), migrerade arbetare, flyktingar, ja också en framgångsrik fackförening för sexarbetare i Calcutta, trängs i myllret för att berätta sina historier. Är allt elände direkt kopplat till nyliberalism och företagsledd globalisering? Kanske inte. Men helt klart är att omfattningen och vidden av problemen fördjupats.
– Den informella sektorn är vår framtida prioritet nummer ett, konstaterar FFI:s ordförande Guy Ryder – och Sydkoreas delegation lanserar under forumet en gemensam kampanj till försvar för migrerade arbetares rättigheter.

Annars är det Irakkriget, kriget mot terrorismen och militarisering som löper som en röd tråd genom forumet. Det är inte bara på Mumbai Resistance som det talas om anti-imperialism.
Antikrigsrörelsen är stark i flera asiatiska länder, inte minst i Sydkorea där många fruktar vad Bushadministrationen skall ta sig till på den koreanska halvön. I åtskilliga länder vittnar delegater om svårigheter att få visum för att ta sig till forumet och hur olika organisationer i hemländerna terroriststämplats. I andra länder växer motståndet mot existerande eller planerade militärbaser. När Assembly of Social Movements i sitt årliga upprop listar kommande års mobiliseringar så står den 20 mars högst på listan – årsdagen av Irakkrigets inledning – då man hoppas på en ny massiv global protestdag mot ockupationen av Irak. Nummer två är ett ospecificerat datum. Det gäller WTO och möjligheten till ett nytt toppmöte i Hongkong i höst efter sammanbrottet i Cancun.
Två avgörande frågor återstår att besvara när världsforumet nu lyfter från Indien. Nästa år är det Brasilien som står som värd igen, därefter talas om Afrika – även om många frågar sig om processen hunnit nå tillräckligt långt; den afrikanska delegationen bestod denna gång av några få hundra delegater.
Den första frågan handlar om forumets framtid. Under 2003 har diskussionen vuxit om världsforumets roll och uppbyggnad. Används den energi som forumen skapar på rätt sätt?
Hur är det med den interna demokratin? I Mumbai drunknade mycket av den här diskussionen i den numerära framgång och första-gången-upplevelse som det indiska värdskapet innebar. Samma sak gällde i stor utsträckning de politiska frågorna om alternativ. Mumbai Resistance må ha varit en liten sekttillställning – men åsiktsskillnaderna mellan mer eller mindre radikala eller reformistiska grupperingar har knappast penetrerats på djupet. Kan WTO reformeras eller är det lika bra om organisationen faller samman? Åsikterna går i sär.
– Reformist eller revolutionär. Vi kan debattera vad vi menar med detta tills vi blir gröna i ansiktena, menar Attac-veteranen Bernard Cassen. Det viktiga är i slutänden de konkreta förslagen till förändring. Där behöver vi inte vara överens om allt för att kunna agera. Men för mig handlar den stora striden fortfarande om människors sätt att tänka. Här härskar alltjämnt marknadsdogmerna, och den striden måste vi vinna först.

Låt se hur det går. I och med WSF i Mumbai är Asiens rörelser med på forumtåget. Det är ett lyft. Frågan är hur långt det räcker.

Jens Ergon

UNGDOMSMÖTE MOT IMPERIALISM

Det är främst de ungas ansvar att kämpa mot imperialismen. Det var det genomgående temat när World Federation of Democratic Youth (WFDY) anordnade workshop på måndagen.

Talare från fyra världsdelar var representerade och de gav alla sin bild av vad anti-imperialistisk kamp är och bör vara i deras länder och runt om i världen.
Trots olika förhållanden, en del kom från ockuperade länder eller före detta kolonier, andra från imperialismens kärnländer, var det mer som förenade än som skilde åt. Mest återkommande var motståndet mot USA:s ockupation av Irak och av hela Bush-administrationen. Den amerikanska delegaten möttes av spontana applåder när hon deklarerade att hennes rörelses främsta mål var ”Bush out of office 2004”.

Ett av Indiens kommunistiska ungdomsförbund, det tretton miljoner starka DYFI:s företrädare valde att fokusera på bojkottkampanjer mot Pepsi och Coca Cola, som har fått kontroll över stora delar av Indiens vattenreserver genom privatiseringar.
Genomgående var fokus delat, man pratade dels om en territoriell imperialism, till exempel invasionskriget i Irak, men även om en industriell företagsimperialism där den fattiga världens bastillgångar säljs ut till profitsökande företag från väst. Följderna blir i många fall social misär, analfabetism och svält.
– Vad ska en analfabet med demokrati till? frågade en ung kubanska åhörarna. I vårt land är demokrati att lösa människors sociala problem.

WFDY, som är en sammanslutning kommunistiska och vänsterinriktade ungdomsförbund, bildades 1945 och har nu över 170 medlemsorganisationer i mer än 100 länder, organisationer med olika villkor för sin kamp. För många är forumet en otrolig chans att få se att kampen förs i många länder samtidigt och att ingen står ensam. De flesta deltagare verkade mycket nöjda med seminariet och instämde med den brasilianska delegaten då hon avslutade med att en annan värld inte bara är möjlig utan nödvändig.
– Och vi här inne vet att den andra världen med nödvändighet måste vara en socialistisk värld.

Sara Lindberg

DALITERNAS KAMP FÖR RÄTTVISA

Under World Social Forum 2004 träffades flera lokalbaserade dalitrörelser för att mobilisera solidaritet från omvärlden och enas under olika krav att driva.

Daliterna, en grupp av de många kastlösa i Indien, mobiliserar för att slippa rengöra fler torrdass med händerna.
De kräver också att man moderniserar transporten av avföring så att de slipper bära den på sina huvuden. Torrdassfrågan var ett viktigt krav. Men kärnfrågan var rätten till ett drägligt arbete och ett drägligt liv, även för de kastlösa.

I Indien, precis som i Sverige, finns ett klassamhälle. Skillnaden är dock att i Indien försvaras orättvisorna av en djupt rotad idé om att olika grupper i samhället har olika värde.
Alla människor är inte värda lika mycket. Kastsystemet är en kulturell kvarleva från en feodal tid för att försvara en förlegad resursfördelning.

Oskar H. Elthammar
Jonas Eriksson

MÅNGA SVENSKAR PÅ ÅRETS FORUM

En stor grupp svenskar deltar i årets World Social Forum i Bombay, Indien. På plats finns bland annat LO som för första gången deltar i ett forum med ett eget arrangemang.

Tillsammans med Olof Palmes internationella centrum håller man ett seminarium om förhållandet mellan arbetares villkor, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.
– Det är viktigt att fackförbunden och de sociala rörelserna lär sig av varandra, säger Johan Ingelsson, ungdomsansvarig på LO.
Han säger också att han tror att mycket av den kritik som finns mot att fackförbunden tar så mycket plats på forumet beror på bristande insikt om hur facken arbetar.
Förutom representanter för LO finns också flera av deras medlemsorganisationer på forumet. Byggnads ska, förutom att delta i forumet, också besöka ett fackförbund som organiserar arbetare vid Skanskas stora byggprojekt i Delhi.
I samma delegation ingår även Socialdemokraterna och deras ungdoms- och studentförbund.
En annan organisation från Sverige som besöker forumet är JAK Medlemsbank, en bank som ger räntefria lån. Tillsammans med indiska Sustainable Ecological and Environment Development Society driver man just nu ett projekt där man hjälper småbönder i södra Indien med finansiering.
– Innan vi startade det här projektet 1999 var de enda lån som bönder här kunde få villkorade med att 20 procent av pengarna skulle gå till konstgödsel och bekämpningsmedel, förklarar Eva Stenius.
Många bönder blev sjuka av dessa kemikalier och en stor mängd nyttoväxter och djur drabbades också hårt. Detta är främsta anledningen till att man startade projektet i Indien. Samma princip gäller som för verksamheten i Sverige: man skall själv kunna ha kontroll över sin ekonomi och lokala investeringar, utan att behöva exploateras av storföretag och banker.
Efter forumet åker flera av deltagarna från JAK och besöker en av de byar i delstaten Kerala där man har verksamhet.

Vänsterpartiet har varit delaktiga i två seminarier. Dels ett om kvinnors deltagande där EU-parlamentarikern Marianne Eriksson deltog och dels ett om demokrati och pressfrihet där riksdagsledamoten Kalle Larsson var en av talarna. Det senare arrangerades av Ung vänster tillsammans med systerorganisationen All India Youth Federation, Communist Party of India´s ungdomsförbund.
Sammanlagt är 25 personer med i Vänsterpartiets delegation, där även representanter från Ung vänster och elever från den utbildning vid Kvarnby folkhögskola som drivs i samarbete med Ung vänster och Vänsterns studentförbund ingår.

Linus Gustafsson

NOBELPRISTAGARE: WSF ETT STEG MOT VÄRLDSFRED

2003 års fredspristagare, Shirin Ebadi, har besökt World Social Forum i Mumbai, Indien. Hon anser att World Social Forums roll är att förändra människors mentalitet när det handlar om att kämpa mer för mänskliga rättigheter.
– WSF påverkar den internationella allmänna opinionen, som i sin tur kan påverka beslutsfattarna. I de länder vars regeringar vägrar lyssna gäller det att mobilisera folket i de länderna att kämpa för att förändra sina regeringars ståndpunkter när det gäller vikten av mänskliga rättigheter, resonerar Shirin Ebadi.
Enligt Ebadi är det viktigaste temat för World Social Forum bekämpandet av fattigdom världen över, speciellt när det gäller kampen mot bristen på mat. En hungrig människa tänker ofta inte i första hand på mänskliga rättigheter eller på att kreativt arbeta för att förändra sin tillvaro. Därför krävs att de mänskliga rättigheterna avser alla människor, för att kampen sedan ska kunna gå vidare för fred i världen, menar Ebadi.

Källa: BBC World, Asia Today

Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr