När jag öppnar tidningen Altingets utskick dyker tre rubriker upp efter varandra som tillsammans ger en märklig bild av socialdemokratins prioriteringar.
I den första citeras Socialdemokraternas kommunalråd i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh: ”Kommunsverige står inför stora neddragningar”.
I rubriken under läser jag: ”Regeringen behöver prioritera välfärden framför nya jobbskatteavdrag”. Det är fackliga TCO:s ordförande Therese Svanström som i en debattartikel kraftfullt argumenterar för välfärdssatsningar i stället för nya breda skattesänkningar.
I den sista och tredje rubriken står det: ”Socialdemokraterna föreslår skattesänkningar i höstbudgeten”. Det var nog fler än jag som höjde på ögonbrynen när Magdalena Andersson och Mikael Damberg i sina ljusa sommarkavajer utmanade regeringen om vem som är bäst på att sänka skatten.
Varför prioriterar S att sänka skatten med 10 miljarder kronor, mitt under den största välfärdskrisen på decennier?
Socialdemokraternas skattesänkning, som riktar sig mot 4,7 miljoner löntagare och 1,7 miljoner pensionärer, må vara tusen gånger bättre fördelningspolitiskt än högerregeringens skattesänkningar för höginkomsttagare. Men ett pedagogiskt problem kvarstår: Varför prioriterar S att sänka skatten med 10 miljarder kronor, mitt under den största välfärdskrisen på decennier?
Sveriges kommuner och regioner larmade nyligen om att alla landets 21 regioner väntas gå med underskott i år och att läget i regionerna nu är värre än det var under 1990-talskrisen. I förra höstbudgeten valde regeringen att kraftigt underfinansiera välfärden och nu räknar SKR med att det saknas 28 miljarder kronor nästa år.
Landets lärare, undersköterskor, busschaufförer och omsorgspersonal möts efter semestern av stora besparingskrav. Det blir färre kollegor, mindre resurser och ännu större krav på dem som är kvar. Detta i ett läge som redan innan var pressat.
LO:s ordförande Susanna Gideonsson är med rätta skeptisk till S-förslaget om att sänka inkomstskatten brett i detta läge. Hon tycker i stället att alla gemensamma resurser behövs för att möta välfärdskrisen.
Det är inte konstigt, med tanke på att LO-förbunden länge har hamrat in att konflikten står mellan högerns skattesänkningar och vänstersidans välfärdssatsningar.
Den konflikten har även Socialdemokraterna själva och deras gräsrötter lagt möda på att bygga upp. Partiledningen verkar ha glömt att det tar lång tid att vinna ett problemformuleringsinitiativ och dessutom få en hel rörelse att dra åt samma håll.
Genom att inte hålla den röda linjen och vara konsekvent riskerar nu Socialdemokraterna att rasera det momentum man byggt upp i kritiken av regeringens skattepolitik. Varför då? Om det var för att få knäppa Moderaterna på näsan i skattefrågan så var det inte värt det.
