Tankesmedjan Tiden har gett ut en framtidsspaning om socialdemokratin. Vad och var är partiet, rörelsen, ideologin om 50 år? Det är svårt att sia om framtiden, det vet alla som försökt, men politik handlar trots allt om att vilja förändra. För att kunna göra det krävs en vision och en idé om vart man vill. Jag läser antologin i hopp om att hitta det, men resultatet blir i stället som Andrea Törnestam skriver i sitt kapitel: ”2021 speglar arbetarrörelsen snarare en nöjdhet över det samhälle vi en gång byggt”. SSU:s förra förbundssekreterare lyckas med den meningen måla upp både dagens socialdemokrati och känslan jag får när jag läser boken. Var finns framtidsvisionerna?
I första kapitlet sjunger Norrländska Socialdemokratens politiska redaktör Olov Abrahamsson landsbygdens lov, men skapar varken hopp eller målar upp en dystopi om vad som händer om 50 år när vindkraftverken snurrar på snöfria decemberfjäll. Mycket bra har kommit och kommer att komma från landsbygden, men Abrahamsson når inte fram med sin framtidsvision. Det är det å andra sidan få som gör.
Flertalet skribenter i antologin föreslår reformer här och nu, men lämnar åt läsaren att lista ut vilket samhälle de kommer att resultera i om 50 år. Jag hade hellre läst hur Elin Gustafsson, riksdagsledamot och vice ordförande för S-kvinnor, ser Sverige 2071 när mäns våld mot kvinnor är nära nollvisionen och föräldraledighetsuttaget är jämställt, än om alla reformer som krävs för att ta oss dit. Vi får åka tåg med Tobias Baudin, men det är mer tillbakablickar och nulägesanalys av välfärdens mående än en kompass för framtidens arbetarrörelse. Den nyvalda partisekreteraren borde kunna leverera något mer visionärt.
Redaktörerna Stig-Björn Lundgren och Mike Enocksson skriver i förordet att de försökt få en mångfald bland skribenterna, men inte lyckats. I en rörelse så stor och bred som socialdemokratin fortfarande är, borde det inte vara möjligt att få ge ut en antologi där elva av elva skribenter har svenskklingande namn.
Trots antologins brister träffar några ändå rätt. Kajsa Borgnäs, chef för den tyska fackliga tankesmedjan Stiftung Arbeit und Umwelt, målar upp tre framtidsscenarier, tre olika samhällen och tre olika socialdemokratiska rörelser, beroende på hur väl vi lyckas begränsa klimatförändringarnas effekter. Andrea Törnestam lyckas skaka av sig Socialdemokraternas fyrkantiga organisering och beskriver en rörelse som kan organisera oberoende av, men också med hjälp av, geografi och sakpolitiskt engagemang. Partiet valde dock så sent som på kongressen i november att göra det ännu svårare att organisera medlemmar utanför geografiska ramar. Sebastian Sirén, sociolog, och Karin Svedberg, idéhistoriker och civilekonom, skildrar ett fiktivt samtal om välfärden dem emellan 2071 där de beskriver hur Socialdemokraterna lyckades hitta en riktning under 2020-talet och rädda välfärden. Barnen kommer inte längre att åka pulka på vintrarna, men vi som är åttioplussare om 50 år kommer i alla fall att ha en äldreomsorg att lita på. Sirén och Svedberg beskriver en socialdemokrati som klarar av att både hitta tillbaka till sina rötter och formulera en vision om framtiden.
När jag läser samtalet om välfärden drabbas jag av en sorg. Är det inte här socialdemokratin borde vara, mellan Borgnäs, Törnestam och Sirén och Svedberg? Mitt i en högljudd, bred och visionär diskussion om hur vi bygger en socialdemokratisk rörelse och en politik som stärker välfärden och ställer om hela samhället inför accelererande klimatförändringar.
Ansatsen finns hos statsminister Magdalena Andersson – två av tre frågor som den nya regeringen ska fokusera på är klimatet och välfärden. Gott så. Men var är medlemmarna i diskussionerna och politikutvecklingen? Före detta utbildningsministern Carl Tham beskriver ett parti som under Stefan Löfvens tid drev politikutvecklingen i en liten grupp på Regeringskansliet för att passa in i Centerpartiets och Liberalernas nyliberala projekt.
Kan socialdemokratin överleva som samhällsomvälvande rörelse? Carl Tham är i sitt kapitel tveksam. Som parti ser han att Socialdemokraterna överlever, men i nuvarande riktning kommer det att leva ett marginellt liv i riksdagen med stöd av högst tio procent av väljarna. Jag delar Thams pessimism. Idéerna finns inom rörelsen (även om kanske inte just i den här antologin), och så även engagemanget. Men tyvärr dör både idéer och engagemang när de inte får plats inom det finanspolitiska ramverket eller passar i den extremt smala mall som håller kvar Socialdemokraterna i regeringen.
Antologin lämnar mig varken arg eller särskilt inspirerad. Den speglar dagens socialdemokratiska ledarskikt bra – de försöker måla upp en framtidsvision, men mest harvas det runt i dagspolitiken. Men rörelsen är en bred kyrka. Det finns hopp för en stark socialdemokrati även i framtiden. Frågan är om den kommer att återfinnas i Socialdemokraterna eller i ett annat parti.
2071. På spaning efter socialdemokratins framtid
Red. Stig-Björn Ljunggren & Mike Enocksson
Tankesmedjan Tiden
