När man läser Bertil Egerö och Elsa Grips artikelserie om Kuba i Flamman undrar man om författarna vill säga att klyftor växer även på Kuba, eller just bara på Kuba. För det kanske mest intressanta i dagens Kuba är hur sociala klyftor ska övervinnas med en socialistisk politik utifrån kritik, självkritik och utvärdering. Målet med sociala omställningar ska vara att hindra att revolutionens krafter konkurrerar mot varandra. Och att strävan ska vara att organisera det sociala arbetet istället för att odla en uppdelning av det. För Kuba gäller frågan vad den socialistiska revolutionen kunde vinna med de eftergifter som dollarekonomin tvingade fram, vilken roll folkmakten kan spela och hur dessa klyftor tacklas.
Till att börja med har författarna svårt att se hur organiseringen av den kubanska ekonomin fungerar och vilken roll turistnäringen har. För turismen konkurrerar inte ut andra näringar, utan spelar en viktig roll för att skaffa fram hårdvaluta som i en dollariserad global ekonomi behövs för att köpa sådant som kan hålla liv i andra viktiga sektorer.
När det gäller folkmakten är det viktigt att komma ihåg att Kuba också är ett komplext samhälle, med meningsskiljaktigheter och kritiska röster med olika inriktning och avsikt. Kritik mot förändringar är naturligt och kan komma till utryck på olika sätt, spontana och mera artikulerade. Att folk klagar över problem behöver inte betyda att de uttrycker en strategisk opposition till det revolutionära projektet. Därför måste kritiken tolkas i en socialistisk ram, den kubanska, istället för en nyliberal, för att den ska vara trovärdig.
Ett område där man tydligt kan se hur kubanerna hanterat kritik och självkritik för att övervinna konkurrenstänkande är musikbranschen. Ur den nya trubadurrörelsen utvecklades den så kallade trova novísima – ”ännu nyare” – under 1990-talet. Genren ifrågasatte den typ av byråkratism, ineffektivitet och korruption som växte fram i kölvattnet av den sociala omställningen som kubanerna tvingades till under den ekonomiska krisen. Ungdomarna kunde förstå att deras kritik skulle kunna tolkas som en strategisk kritik mot revolutionen, men gjorde klar för sin publik hur långt deras kritik sträckte sig. Trubadurrörelsen fortsatte utvecklas med den nynya, vilket håller det kubanska musikundret kvar i en klass för sig.
Beträffande hur de uppstådda klyftorna tacklas med en socialistisk politik. I den tredje artikeln konstaterar författarna att hälsa och utbildning samt jämställdhet består. Dessa landvinningar har kompletterats med avsevärd förbättrad kollektivtrafik när kineserna förser Kuba med samma typ av ledbussar som västvärldens transnationella företag inte säljer till landet för att inte utestängas från USA:s marknad. Organiska stadsodlingar blir bara fler och bostadsrenoveringar pågår för fullt runt om i landet. Men mindre känt är att i Havanna växte också en del slumområden fram under de värsta krisåren. Men sättet att hantera problemen skilde sig från övriga världen. Mycket av framgångarna bygger återigen på att boende själva organiserar snarare än påskynda en uppdelning av sina lokala krafter. Istället för att en armé av utifrån kommande högutbildade skulle lösa problemen kan grannskapens inneboende resurser – arkitekter, ingenjörer och social- och kulturarbetare – bidra till den lokala utvecklingen. Folkmakten stärktes av att prioritera en frisk och utbildad befolkning som på många sätt bidragit till en annan och djupare folklig mobilisering mot sociala klyftor.
Kubas ansats att med solidaritet organisera arbetet har också etablerats internationellt. I samarbete med Venezuelas Bolivarianska revolution grundades Alba, det Bolivarianska Alternativet för Amerikas Folk. Lärare, läkare, arkitekter, ingenjörer och kulturarbetare reser mellan ALBA-länderna i olika utbyten. I samma linje har Celac – Den latinamerikanska och karibiska gemenskapen –konkretiserats. Nu växer även samarbetet mellan Celac och Afrikanska Unionen, genom forumet Asa, Afrika och Sydamerika.
Trots blockaden har Kubas diplomatiska roll i det globala Syd bara vuxit genom åren. Den sträcker sig från 1980-talets krigsinsatser i Angola och Namibia mot Sydafrikas rasistiska invasion till dagens roll som värd för fredssamtalen för att få slut på kriget i Colombia. Att Kuba nu innehar ordförandeskapet i Celac bäddar för att samarbetena påskyndas till gagn för att en transkontinental hållbar och fredlig utveckling fortsätter slå rot.
I början av 1990-talet var den kubanska revolutionen nästan helt isolerad. Nu finns landet i hjärtat av en global omställning som drivs från det globala Syd. Svensk utrikespolitik har istället följt USA:s linje som själv blivit alltmer isolerad. Trots växande klyftor här i Sverige, inte minst växande rasism, är våra riksdagspolitiker inte intresserade att förstå hur Kuba kunde klara sig ur nyliberalismens globala grepp – och tacklat lokala och globala sociala klyftor med en konsekvent socialistisk politik.
