AMSTERDAM – Ingen visste något om detta förrän för två veckor sedan.
Bartendern på hotell Leidse Square i centrala Amsterdam torkar glas och brickor efter stängningsdags. På tv:n rullar grafiska presentationer av sammansättningen i EU-kommissionen. När konstitutionen är på plats kommer ländernas platser i kommissionen att ändras, säger presentatören. Bartendern lyfter en hand mot tv:n och skakar på huvudet åt den tekniska presentationen.
– Vad är det här för skit?
Det är två dagar till folkomröstningen och hela Nederländerna har förvandlats till ett opinionsmässigt slagfält. Tv-kanalerna kör debatter mellan politiker, soffkommentarer, rundabordssnack och nyheter i ett. Man måste hyra en video om man skall undkomma och ändå få se rörliga bilder.
Fram till nu har det mesta gått snett för regeringen, som är huvudparten i jakampanjen.
När förslaget om denna rådgivande folkomröstning lades fram av tre anhängare 22 maj 2003, var den tänkt att fylla funktionen som en folkets godkännande, ett solidariskt stöd till EU. Ingen hade en tanke på att det skulle kunna bli ett nej. Regeringen väntade sig lågt intresse och sade sig vilja respektera resultatet endast om fler än 30 procent röstat. Till detta bidrog övertygelsen om att Nederländerna fortfarande var ett av EU:s mest entusiastiska supporterländer. Regeringens kampanj startade sent och överraskades i april av dåliga opinionssiffror. När väl kampanjen startade låg ja-sidan under. Och dess svar blev bestörtning och hot.
Justitieministern påstod att krig kunde bryta ut i Europa om folk röstade nej. Det liberala VVD visade en tv-spot där bilder från Auschwitz kombinerades med argumentation för konstitutionen. Det går naturligtvis åt skogen.
– Hur många har läst konstitutionen?
Sju händer av 50 är i luften. Några av dem har den med sig, fullklottrad med anteckningar.
– Okej. Hur många är för? Emot? Har inte bestämt sig?
På Koffiehus KHL debatterar denna måndag vänster mot vänster. Här gäller strikt konstitutionella frågor som vetoregler. Den stora frågan här är: är konstitutionen mer demokratisk än Nice-fördraget?
– Min huvudpoäng är att de som är kritiska mot EU idag, bör rösta ja! säger Richard Wouters, från ja-partiet Groen Links. Parlamentet får mer makt, en del återförs till de nationella parlamenten och man öppnar för medborgarinitiativ och oberoende organisationer att påverka.
Wouters anser att nejsidan använder buskargumentation, att misstro mot regeringen och maktlöshet ligger bakom det nej alla väntar sig.
Likandant är det på studentföreningen Unitas dagen därpå. Utgångsläget är en förkrossande majoritet ja-röster i studentpubliken och det rör sig fortfarande om vetofrågan och en rad tekniska frågor. Men stämningen är irriterad. De vet att nej-sidan leder där ute.
– Vi kan ha en omröstning, men jag litar hellre på mina valda ombud i parlamentet, säger en ung socialdemokrat. Aleid Wolfsen från ja-sidan nickar. Visst hade det varit bättre, säger hans kroppspråk. Åttiofem procent i parlamentet var ju för konstitutionen.
På Koffiehus KHL och studentföreningen Unitas förlorar nej-sidan båda kvällarna en röst när voteringen verkställts. Kanske var det därför ja-sidan ändå trodde att det kunde bli ett ja till slut. Slagfältet i salongerna såg hela tiden annorlunda ut.
Det är inte osannolikt att ja-sidan aldrig besökte köpcentret Buikslotermeerplein, mitt i höghusområdena i Amsterdam Noord. Här intar tio personer från Socialistiska partiet planen med skyltar, en röstlåda för ja- och nejröster och högtalare. Laurens Ivens kör korta appeller.
– Europa skall bli mer demokratiskt med konstitutionen. Det är som man sa om Maastricht. Europa skall göra saker smidigare och bättre. Det är som man sa med euron. Vill ni avvecka de sociala bostäderna? Rösta ja. Gillar ni att Bryssel skall bestämma mer? Rösta ja. Vill ni ha ett mer socialt Europa, rösta nej.
Det är kanske förvånande att höra för en svensk att Bryssel är så illa omtyckt, till och med i ett land som ligger på pendelavstånd till den europeiska huvudstaden. Men så är det, förklarar Jan Sizoo, pensionär som bott utomlands mycket innan han kom till Amsterdam och blev medlem i SP.
– Nederländerna var ett traditionellt EU-positivt land, men det har eroderat steg för steg. För mycket byråkrati, för många beslut i Bryssel. Men det viktigaste är kanske oron för social dumpning och euron. Mitt under kampanjen gick en tjänsteman ut med uppgifterna att regeringen visste att landets tidigare valuta, gulden, värderats ned inför övergången till euro och att man alltså visste från början att priserna skulle bli högre. SP:s kampanj med huvudparollen ”Du skall veta vad du säger ja till” är utformad för att spela på denna misstro, mot en regering som prackade på landet euron. Turkiet har också varit en fråga i kampanjen, men inte på det sätt som folk tror, säger Sizoo.
– Visst finns de som säger att de inte vill ha fler turkar i landet, men huvudfrågan har varit att Turkiet är ett land med 70 miljoner människor. Folk är oroliga för att Nederländerna bara skall köras över av större länder, det riktar sig lika mycket mot Tyskland och Frankrike annars. I shoppingcentret kommer folk från alla håll och pratar, tycker och frågar. Och röstar.
– Aj, då, det ser dåligt ut för premiärministern det här, säger Laurens innan resultatet kungörs. Arton ja-röster, 209 nej-röster.
– Jag är inte förvånad om det blir 70 procent nej här i den riktiga folkomröstningen, säger Henk Wichard, ansvarig för SP-kampanjen i Amsterdam. Det här är ett arbetarområde och folk visar verkligen sina känslor när det handlar om EU. Vi betalar den högsta EU-avgiften av alla länder samtidigt som regeringen skär ner.
Detta är det jasidan kallar buskargumentation: att inte bara ta upp konstitutionen. För Henk Wichard är det inte fult.
– Nej, den här regeringen har ju motiverat sina åtgärder med EU. Stabilitetspakten, avvecklandet av sociala bostäder, euron. Och de vill ju fortsätta på samma spår. Det är klart att folk vill säga nej till det.
Så blir det också. På måndagskvällen sänds en av de sista tv-debatterna, som tydligt visar att den allmänna stämningen är mer i nivå med shoppingcentret än salongsdebatten. Efter att ha varit på defensiven hela debatten, säger kristdemokraten van Aartsen från ja-sidan att ”kommunister och rasister” stod bakom nejet i Frankrike. Han buas ut av studiopubliken. Sedan får André Rouvoet och Harry van Bommel från nej-sidan publikens röster. Rouvoet, från högerpartiet ChristenUnie, är varken en slugger eller en halvfascist. Han är en respektabel konservativ och han håller sig till sakliga argument. Han är en röstvinnare. Den andre, kanske den hårdaste debattören i denna kampanj, är SP:aren van Bommel som, i partiledaren Jan Marijnissens frånvaro för ryggproblem, tagit täten.
På högersidan har den mest framgångsrika kraften snarare varit ChristenUnie med André Rouvoet. Man räknar med att de bidragit med 15 procent av väljarna på nej-sidan.
Men det nederländska nejet vanns, liksom det franska, framför allt från vänster. Med röster från socialdemokrater, gröna och vänstern. Organisatoriskt från vänster arbetade bland annat en liten kommitté, Grondwet nee, med enbart frivilliga. Den största insatsen för kommittén var att ge ut en antologi och vara synlig i media, säger Eric Wesselius, en av initiativtagarna.
– Den avgörande kraften har varit Socialistiska partiet. Det är faktiskt det enda partiet i det här landet som har en organisatorisk styrka idag.
Partiet är också det enda som tydligt går framåt i partisympatiundersökningar efter denna kampanj. Från nuvarande nio platser i andra kammaren till mellan 16 och 20, om det skulle varit val idag, alltså mellan tio och 13 procent. SP har också fått sitt slutgiltiga mediala genombrott efter folkomröstningen. NRC Handelsblad publicerade i sin helgbilaga den 28 maj en stor artikel om partiet bakom kampanjens vanligaste affischer: ”SP från småparti till miljonföretag”.
Dagen efter omröstningen talar jag med Remine Albers, gruppledare för SP i Amsterdam. I Amsterdam blev klass-klyftan synlig i omröstningen. I den välbeställda stadsdelen Oud Zuit, där många av stadens muséer och prestigevåningar ligger, röstade 52,66 procent ja. I Amsterdam Noord, där det shoppingcenter jag besökt ligger, röstade 73,42 procent nej.
Remine Albers är inte förvånad över att valdeltagandet blev så högt. De har redan haft folkomröstning i Amsterdam om bolagiseringen av kollektivtrafiken. Då röstade 68 procent och de flesta röstade nej. Hon har under dagen mottagit gratulationer från ja-sidans partier. De såg inte direkt glada ut.
– Men jag vågar inte hoppas på att det här är vårt slutgiltiga genombrott. Min kalvinistiska bakgrund tillåter mig inte att ta ut något i förskott. Men vi hoppas, vi hoppas.
Harry van Bommel var en av de sista att sluta festa på valvakan. Men när jag slår på tv:n vid lunchtid dagen därpå, står han redan i parlamentet i Haag och för fram SP:s krav på ett nationellt konvent om Nederländernas framtid i EU. Kampen är inte slut. Nu skall regeringens användning av kampanjmedel utredas. Många frågetecken finns: Varför arrangerades så mycket av utrikesdepartementet? Varför lade regeringen plötsligt till 3,5 miljoner i kampanjens slutfas, efter det första relativt rättvisa beslutet att ja-sidan skulle få 600 000 och nej-sidan 400 000? Telefonen ringer var femte minut. van Bommel är mannen för dagen i Nederländerna.
Jag mötte honom första gången under det sociala forumet i Paris, november 2003. I en liten källarlokal på ett hotell satt 15 personer och diskuterade hur man skulle kunna åstadkomma folkomröstningar i EU-länderna. van Bommel var övertygad om att man förmodligen skulle förlora en omröstning i Nederländerna.
– Men vad skall vi göra? Det är vår enda chans. Annars röstar regeringen igenom det ändå.
Mycket har hänt sedan dess. Premiärminister Balkenendes populäritet har sjunkit till Bushs nivå. VVD körde sin Auschwitzfilm. Och nej-sidan slet hårt och vann. van Bommel har kampanjat i sju veckor och ser flera år äldre ut än vanligt.
– Jag förstod att vi kunde vinna bara för några månader sedan, säger han. Vi hade en historisk chans och vi tog den.
