Utrikes 08 juni, 2005

Socialistpartiet bakom Nederländernas ”nee”

Socialistiska partiet firade dubbel seger. Ett nej så starkt att regeringen helt tappade luften. Men också att väns-tern gått framåt. – Den här regeringen faller inom ett år, säger Tiny Cox från partiets verkställande utskott. Sedan spelar DJ:n Queens ”Another one bites the dust”. Det hade kunnat vara den officiella sången om folkomröstningen i Nederländerna.

AMSTERDAM – Ingen visste något om detta förrän för två veckor sedan.
Bartendern på hotell Leidse Square i centrala Amsterdam torkar glas och brickor efter stängningsdags. På tv:n rullar grafiska presentationer av sammansättningen i EU-kommissionen. När konstitutionen är på plats kommer ländernas platser i kommissionen att ändras, säger presentatören. Bartendern lyfter en hand mot tv:n och skakar på huvudet åt den tekniska presentationen.
– Vad är det här för skit?

Det är två dagar till folkomröstningen och hela Nederländerna har förvandlats till ett opinionsmässigt slagfält. Tv-kanalerna kör debatter mellan politiker, soffkommentarer, rundabordssnack och nyheter i ett. Man måste hyra en video om man skall undkomma och ändå få se rörliga bilder.

Fram till nu har det mesta gått snett för regeringen, som är huvudparten i jakampanjen.
När förslaget om denna rådgivande folkomröstning lades fram av tre anhängare 22 maj 2003, var den tänkt att fylla funktionen som en folkets godkännande, ett solidariskt stöd till EU. Ingen hade en tanke på att det skulle kunna bli ett nej. Regeringen väntade sig lågt intresse och sade sig vilja respektera resultatet endast om fler än 30 procent röstat. Till detta bidrog övertygelsen om att Nederländerna fortfarande var ett av EU:s mest entusiastiska supporterländer. Regeringens kampanj startade sent och överraskades i april av dåliga opinionssiffror. När väl kampanjen startade låg ja-sidan under. Och dess svar blev bestörtning och hot.
Justitieministern påstod att krig kunde bryta ut i Europa om folk röstade nej. Det liberala VVD visade en tv-spot där bilder från Auschwitz kombinerades med argumentation för konstitutionen. Det går naturligtvis åt skogen.

– Hur många har läst konstitutionen?
Sju händer av 50 är i luften. Några av dem har den med sig, fullklottrad med anteckningar.
– Okej. Hur många är för? Emot? Har inte bestämt sig?
På Koffiehus KHL debatterar denna måndag vänster mot vänster. Här gäller strikt konstitutionella frågor som vetoregler. Den stora frågan här är: är konstitutionen mer demokratisk än Nice-fördraget?
– Min huvudpoäng är att de som är kritiska mot EU idag, bör rösta ja! säger Richard Wouters, från ja-partiet Groen Links. Parlamentet får mer makt, en del återförs till de nationella parlamenten och man öppnar för medborgarinitiativ och oberoende organisationer att påverka.
Wouters anser att nejsidan använder buskargumentation, att misstro mot regeringen och maktlöshet ligger bakom det nej alla väntar sig.

Likandant är det på studentföreningen Unitas dagen därpå. Utgångsläget är en förkrossande majoritet ja-röster i studentpubliken och det rör sig fortfarande om vetofrågan och en rad tekniska frågor. Men stämningen är irriterad. De vet att nej-sidan leder där ute.
– Vi kan ha en omröstning, men jag litar hellre på mina valda ombud i parlamentet, säger en ung socialdemokrat. Aleid Wolfsen från ja-sidan nickar. Visst hade det varit bättre, säger hans kroppspråk. Åttiofem procent i parlamentet var ju för konstitutionen.
På Koffiehus KHL och studentföreningen Unitas förlorar nej-sidan båda kvällarna en röst när voteringen verkställts. Kanske var det därför ja-sidan ändå trodde att det kunde bli ett ja till slut. Slagfältet i salongerna såg hela tiden annorlunda ut.

Det är inte osannolikt att ja-sidan aldrig besökte köpcentret Buikslotermeerplein, mitt i höghusområdena i Amsterdam Noord. Här intar tio personer från Socialistiska partiet planen med skyltar, en röstlåda för ja- och nejröster och högtalare. Laurens Ivens kör korta appeller.
– Europa skall bli mer demokratiskt med konstitutionen. Det är som man sa om Maastricht. Europa skall göra saker smidigare och bättre. Det är som man sa med euron. Vill ni avvecka de sociala bostäderna? Rösta ja. Gillar ni att Bryssel skall bestämma mer? Rösta ja. Vill ni ha ett mer socialt Europa, rösta nej.
Det är kanske förvånande att höra för en svensk att Bryssel är så illa omtyckt, till och med i ett land som ligger på pendelavstånd till den europeiska huvudstaden. Men så är det, förklarar Jan Sizoo, pensionär som bott utomlands mycket innan han kom till Amsterdam och blev medlem i SP.
– Nederländerna var ett traditionellt EU-positivt land, men det har eroderat steg för steg. För mycket byråkrati, för många beslut i Bryssel. Men det viktigaste är kanske oron för social dumpning och euron. Mitt under kampanjen gick en tjänsteman ut med uppgifterna att regeringen visste att landets tidigare valuta, gulden, värderats ned inför övergången till euro och att man alltså visste från början att priserna skulle bli högre. SP:s kampanj med huvudparollen ”Du skall veta vad du säger ja till” är utformad för att spela på denna misstro, mot en regering som prackade på landet euron. Turkiet har också varit en fråga i kampanjen, men inte på det sätt som folk tror, säger Sizoo.
– Visst finns de som säger att de inte vill ha fler turkar i landet, men huvudfrågan har varit att Turkiet är ett land med 70 miljoner människor. Folk är oroliga för att Nederländerna bara skall köras över av större länder, det riktar sig lika mycket mot Tyskland och Frankrike annars. I shoppingcentret kommer folk från alla håll och pratar, tycker och frågar. Och röstar.
– Aj, då, det ser dåligt ut för premiärministern det här, säger Laurens innan resultatet kungörs. Arton ja-röster, 209 nej-röster.
– Jag är inte förvånad om det blir 70 procent nej här i den riktiga folkomröstningen, säger Henk Wichard, ansvarig för SP-kampanjen i Amsterdam. Det här är ett arbetarområde och folk visar verkligen sina känslor när det handlar om EU. Vi betalar den högsta EU-avgiften av alla länder samtidigt som regeringen skär ner.
Detta är det jasidan kallar buskargumentation: att inte bara ta upp konstitutionen. För Henk Wichard är det inte fult.
– Nej, den här regeringen har ju motiverat sina åtgärder med EU. Stabilitetspakten, avvecklandet av sociala bostäder, euron. Och de vill ju fortsätta på samma spår. Det är klart att folk vill säga nej till det.

Så blir det också. På måndagskvällen sänds en av de sista tv-debatterna, som tydligt visar att den allmänna stämningen är mer i nivå med shoppingcentret än salongsdebatten. Efter att ha varit på defensiven hela debatten, säger kristdemokraten van Aartsen från ja-sidan att ”kommunister och rasister” stod bakom nejet i Frankrike. Han buas ut av studiopubliken. Sedan får André Rouvoet och Harry van Bommel från nej-sidan publikens röster. Rouvoet, från högerpartiet ChristenUnie, är varken en slugger eller en halvfascist. Han är en respektabel konservativ och han håller sig till sakliga argument. Han är en röstvinnare. Den andre, kanske den hårdaste debattören i denna kampanj, är SP:aren van Bommel som, i partiledaren Jan Marijnissens frånvaro för ryggproblem, tagit täten.

På högersidan har den mest framgångsrika kraften snarare varit ChristenUnie med André Rouvoet. Man räknar med att de bidragit med 15 procent av väljarna på nej-sidan.
Men det nederländska nejet vanns, liksom det franska, framför allt från vänster. Med röster från socialdemokrater, gröna och vänstern. Organisatoriskt från vänster arbetade bland annat en liten kommitté, Grondwet nee, med enbart frivilliga. Den största insatsen för kommittén var att ge ut en antologi och vara synlig i media, säger Eric Wesselius, en av initiativtagarna.
– Den avgörande kraften har varit Socialistiska partiet. Det är faktiskt det enda partiet i det här landet som har en organisatorisk styrka idag.

Partiet är också det enda som tydligt går framåt i partisympatiundersökningar efter denna kampanj. Från nuvarande nio platser i andra kammaren till mellan 16 och 20, om det skulle varit val idag, alltså mellan tio och 13 procent. SP har också fått sitt slutgiltiga mediala genombrott efter folkomröstningen. NRC Handelsblad publicerade i sin helgbilaga den 28 maj en stor artikel om partiet bakom kampanjens vanligaste affischer: ”SP från småparti till miljonföretag”.

Dagen efter omröstningen talar jag med Remine Albers, gruppledare för SP i Amsterdam. I Amsterdam blev klass-klyftan synlig i omröstningen. I den välbeställda stadsdelen Oud Zuit, där många av stadens muséer och prestigevåningar ligger, röstade 52,66 procent ja. I Amsterdam Noord, där det shoppingcenter jag besökt ligger, röstade 73,42 procent nej.
Remine Albers är inte förvånad över att valdeltagandet blev så högt. De har redan haft folkomröstning i Amsterdam om bolagiseringen av kollektivtrafiken. Då röstade 68 procent och de flesta röstade nej. Hon har under dagen mottagit gratulationer från ja-sidans partier. De såg inte direkt glada ut.
– Men jag vågar inte hoppas på att det här är vårt slutgiltiga genombrott. Min kalvinistiska bakgrund tillåter mig inte att ta ut något i förskott. Men vi hoppas, vi hoppas.

Harry van Bommel var en av de sista att sluta festa på valvakan. Men när jag slår på tv:n vid lunchtid dagen därpå, står han redan i parlamentet i Haag och för fram SP:s krav på ett nationellt konvent om Nederländernas framtid i EU. Kampen är inte slut. Nu skall regeringens användning av kampanjmedel utredas. Många frågetecken finns: Varför arrangerades så mycket av utrikesdepartementet? Varför lade regeringen plötsligt till 3,5 miljoner i kampanjens slutfas, efter det första relativt rättvisa beslutet att ja-sidan skulle få 600 000 och nej-sidan 400 000? Telefonen ringer var femte minut. van Bommel är mannen för dagen i Nederländerna.

Jag mötte honom första gången under det sociala forumet i Paris, november 2003. I en liten källarlokal på ett hotell satt 15 personer och diskuterade hur man skulle kunna åstadkomma folkomröstningar i EU-länderna. van Bommel var övertygad om att man förmodligen skulle förlora en omröstning i Nederländerna.
– Men vad skall vi göra? Det är vår enda chans. Annars röstar regeringen igenom det ändå.

Mycket har hänt sedan dess. Premiärminister Balkenendes populäritet har sjunkit till Bushs nivå. VVD körde sin Auschwitzfilm. Och nej-sidan slet hårt och vann. van Bommel har kampanjat i sju veckor och ser flera år äldre ut än vanligt.
– Jag förstod att vi kunde vinna bara för några månader sedan, säger han. Vi hade en historisk chans och vi tog den.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Tidigare har det handlat om samer som trängts undan av internationella militära övningar i norr eller Vätterns vatten – Europas största dricksvattentäkt – som förstörs av försvarets gifter och vapenskrot. Och än värre kommer det att bli när den blåbruna regeringens förslag går igenom om att undanta Försvarsmakten från viktiga miljökrav vid internationella militära övningar. Kommuner, Svenskt Vatten och miljövänner har kritiserat förslaget och varnat för att både dricksvattnet och närmiljön kommer skadas allvarligt. Men de har talat inför döva öron.

Det som tidigare betraktades som legitima miljöinvändningar kunde då få Försvarsmakten att behöva sansa sig. Så ser det inte ut längre. Numera vinner krigsmakten nästan alltid då försvarets intressen ställs mot miljöhänsyn.

Med Putins anfallskrig mot Ukraina har det blivit hart när omöjligt att vara kritiker av det militära komplexet. Den som i dag ifrågasätter militären stämplas som naiv. Den svenska Natoanslutningen hastades igenom utan debatt och fullödig analys. Varför ska Sverige släppa 200 år av alliansfrihet, alliera sig med Turkiet och USA och förbinda sig till evig upprustning? Men de som med rätta protesterar mot Nato avfärdas som gåendes i Putins ledband. Och så var det slut på diskussionen.

Det är hög tid att ändra på det. Det är viktigare nu än någonsin att hålla huvudet kallt och säga att världen inte blir säkrare av att militärkomplexet överordnas allt annat. Tiden före första världskrigets utbrott var, liksom nu, en tid av militär eskalering och nationalistiskt krigsyrande. Men det var också en tid av arbetarsolidaritet över landgränserna och en växande fredsrörelse. Fredsrörelsen bars upp av en vänster och progressiva liberaler som utmanade den tondöva krigsyran. Det som i dag är Vänsterpartiet föddes just ur en splittring i synen på första världskriget.

I dag har vi krig i Europa och jag saknar en stark fredsrörelse, även från vänster. Putin ska bekämpas, även militärt. Men vi får inte ge militären carte blanche att göra som de vill, i synnerhet inte med vår redan hårt prövade miljö.

Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.