Utrikes 08 juni, 2005

Socialistpartiet bakom Nederländernas ”nee”

Socialistiska partiet firade dubbel seger. Ett nej så starkt att regeringen helt tappade luften. Men också att väns-tern gått framåt. – Den här regeringen faller inom ett år, säger Tiny Cox från partiets verkställande utskott. Sedan spelar DJ:n Queens ”Another one bites the dust”. Det hade kunnat vara den officiella sången om folkomröstningen i Nederländerna.

AMSTERDAM – Ingen visste något om detta förrän för två veckor sedan.
Bartendern på hotell Leidse Square i centrala Amsterdam torkar glas och brickor efter stängningsdags. På tv:n rullar grafiska presentationer av sammansättningen i EU-kommissionen. När konstitutionen är på plats kommer ländernas platser i kommissionen att ändras, säger presentatören. Bartendern lyfter en hand mot tv:n och skakar på huvudet åt den tekniska presentationen.
– Vad är det här för skit?

Det är två dagar till folkomröstningen och hela Nederländerna har förvandlats till ett opinionsmässigt slagfält. Tv-kanalerna kör debatter mellan politiker, soffkommentarer, rundabordssnack och nyheter i ett. Man måste hyra en video om man skall undkomma och ändå få se rörliga bilder.

Fram till nu har det mesta gått snett för regeringen, som är huvudparten i jakampanjen.
När förslaget om denna rådgivande folkomröstning lades fram av tre anhängare 22 maj 2003, var den tänkt att fylla funktionen som en folkets godkännande, ett solidariskt stöd till EU. Ingen hade en tanke på att det skulle kunna bli ett nej. Regeringen väntade sig lågt intresse och sade sig vilja respektera resultatet endast om fler än 30 procent röstat. Till detta bidrog övertygelsen om att Nederländerna fortfarande var ett av EU:s mest entusiastiska supporterländer. Regeringens kampanj startade sent och överraskades i april av dåliga opinionssiffror. När väl kampanjen startade låg ja-sidan under. Och dess svar blev bestörtning och hot.
Justitieministern påstod att krig kunde bryta ut i Europa om folk röstade nej. Det liberala VVD visade en tv-spot där bilder från Auschwitz kombinerades med argumentation för konstitutionen. Det går naturligtvis åt skogen.

– Hur många har läst konstitutionen?
Sju händer av 50 är i luften. Några av dem har den med sig, fullklottrad med anteckningar.
– Okej. Hur många är för? Emot? Har inte bestämt sig?
På Koffiehus KHL debatterar denna måndag vänster mot vänster. Här gäller strikt konstitutionella frågor som vetoregler. Den stora frågan här är: är konstitutionen mer demokratisk än Nice-fördraget?
– Min huvudpoäng är att de som är kritiska mot EU idag, bör rösta ja! säger Richard Wouters, från ja-partiet Groen Links. Parlamentet får mer makt, en del återförs till de nationella parlamenten och man öppnar för medborgarinitiativ och oberoende organisationer att påverka.
Wouters anser att nejsidan använder buskargumentation, att misstro mot regeringen och maktlöshet ligger bakom det nej alla väntar sig.

Likandant är det på studentföreningen Unitas dagen därpå. Utgångsläget är en förkrossande majoritet ja-röster i studentpubliken och det rör sig fortfarande om vetofrågan och en rad tekniska frågor. Men stämningen är irriterad. De vet att nej-sidan leder där ute.
– Vi kan ha en omröstning, men jag litar hellre på mina valda ombud i parlamentet, säger en ung socialdemokrat. Aleid Wolfsen från ja-sidan nickar. Visst hade det varit bättre, säger hans kroppspråk. Åttiofem procent i parlamentet var ju för konstitutionen.
På Koffiehus KHL och studentföreningen Unitas förlorar nej-sidan båda kvällarna en röst när voteringen verkställts. Kanske var det därför ja-sidan ändå trodde att det kunde bli ett ja till slut. Slagfältet i salongerna såg hela tiden annorlunda ut.

Det är inte osannolikt att ja-sidan aldrig besökte köpcentret Buikslotermeerplein, mitt i höghusområdena i Amsterdam Noord. Här intar tio personer från Socialistiska partiet planen med skyltar, en röstlåda för ja- och nejröster och högtalare. Laurens Ivens kör korta appeller.
– Europa skall bli mer demokratiskt med konstitutionen. Det är som man sa om Maastricht. Europa skall göra saker smidigare och bättre. Det är som man sa med euron. Vill ni avvecka de sociala bostäderna? Rösta ja. Gillar ni att Bryssel skall bestämma mer? Rösta ja. Vill ni ha ett mer socialt Europa, rösta nej.
Det är kanske förvånande att höra för en svensk att Bryssel är så illa omtyckt, till och med i ett land som ligger på pendelavstånd till den europeiska huvudstaden. Men så är det, förklarar Jan Sizoo, pensionär som bott utomlands mycket innan han kom till Amsterdam och blev medlem i SP.
– Nederländerna var ett traditionellt EU-positivt land, men det har eroderat steg för steg. För mycket byråkrati, för många beslut i Bryssel. Men det viktigaste är kanske oron för social dumpning och euron. Mitt under kampanjen gick en tjänsteman ut med uppgifterna att regeringen visste att landets tidigare valuta, gulden, värderats ned inför övergången till euro och att man alltså visste från början att priserna skulle bli högre. SP:s kampanj med huvudparollen ”Du skall veta vad du säger ja till” är utformad för att spela på denna misstro, mot en regering som prackade på landet euron. Turkiet har också varit en fråga i kampanjen, men inte på det sätt som folk tror, säger Sizoo.
– Visst finns de som säger att de inte vill ha fler turkar i landet, men huvudfrågan har varit att Turkiet är ett land med 70 miljoner människor. Folk är oroliga för att Nederländerna bara skall köras över av större länder, det riktar sig lika mycket mot Tyskland och Frankrike annars. I shoppingcentret kommer folk från alla håll och pratar, tycker och frågar. Och röstar.
– Aj, då, det ser dåligt ut för premiärministern det här, säger Laurens innan resultatet kungörs. Arton ja-röster, 209 nej-röster.
– Jag är inte förvånad om det blir 70 procent nej här i den riktiga folkomröstningen, säger Henk Wichard, ansvarig för SP-kampanjen i Amsterdam. Det här är ett arbetarområde och folk visar verkligen sina känslor när det handlar om EU. Vi betalar den högsta EU-avgiften av alla länder samtidigt som regeringen skär ner.
Detta är det jasidan kallar buskargumentation: att inte bara ta upp konstitutionen. För Henk Wichard är det inte fult.
– Nej, den här regeringen har ju motiverat sina åtgärder med EU. Stabilitetspakten, avvecklandet av sociala bostäder, euron. Och de vill ju fortsätta på samma spår. Det är klart att folk vill säga nej till det.

Så blir det också. På måndagskvällen sänds en av de sista tv-debatterna, som tydligt visar att den allmänna stämningen är mer i nivå med shoppingcentret än salongsdebatten. Efter att ha varit på defensiven hela debatten, säger kristdemokraten van Aartsen från ja-sidan att ”kommunister och rasister” stod bakom nejet i Frankrike. Han buas ut av studiopubliken. Sedan får André Rouvoet och Harry van Bommel från nej-sidan publikens röster. Rouvoet, från högerpartiet ChristenUnie, är varken en slugger eller en halvfascist. Han är en respektabel konservativ och han håller sig till sakliga argument. Han är en röstvinnare. Den andre, kanske den hårdaste debattören i denna kampanj, är SP:aren van Bommel som, i partiledaren Jan Marijnissens frånvaro för ryggproblem, tagit täten.

På högersidan har den mest framgångsrika kraften snarare varit ChristenUnie med André Rouvoet. Man räknar med att de bidragit med 15 procent av väljarna på nej-sidan.
Men det nederländska nejet vanns, liksom det franska, framför allt från vänster. Med röster från socialdemokrater, gröna och vänstern. Organisatoriskt från vänster arbetade bland annat en liten kommitté, Grondwet nee, med enbart frivilliga. Den största insatsen för kommittén var att ge ut en antologi och vara synlig i media, säger Eric Wesselius, en av initiativtagarna.
– Den avgörande kraften har varit Socialistiska partiet. Det är faktiskt det enda partiet i det här landet som har en organisatorisk styrka idag.

Partiet är också det enda som tydligt går framåt i partisympatiundersökningar efter denna kampanj. Från nuvarande nio platser i andra kammaren till mellan 16 och 20, om det skulle varit val idag, alltså mellan tio och 13 procent. SP har också fått sitt slutgiltiga mediala genombrott efter folkomröstningen. NRC Handelsblad publicerade i sin helgbilaga den 28 maj en stor artikel om partiet bakom kampanjens vanligaste affischer: ”SP från småparti till miljonföretag”.

Dagen efter omröstningen talar jag med Remine Albers, gruppledare för SP i Amsterdam. I Amsterdam blev klass-klyftan synlig i omröstningen. I den välbeställda stadsdelen Oud Zuit, där många av stadens muséer och prestigevåningar ligger, röstade 52,66 procent ja. I Amsterdam Noord, där det shoppingcenter jag besökt ligger, röstade 73,42 procent nej.
Remine Albers är inte förvånad över att valdeltagandet blev så högt. De har redan haft folkomröstning i Amsterdam om bolagiseringen av kollektivtrafiken. Då röstade 68 procent och de flesta röstade nej. Hon har under dagen mottagit gratulationer från ja-sidans partier. De såg inte direkt glada ut.
– Men jag vågar inte hoppas på att det här är vårt slutgiltiga genombrott. Min kalvinistiska bakgrund tillåter mig inte att ta ut något i förskott. Men vi hoppas, vi hoppas.

Harry van Bommel var en av de sista att sluta festa på valvakan. Men när jag slår på tv:n vid lunchtid dagen därpå, står han redan i parlamentet i Haag och för fram SP:s krav på ett nationellt konvent om Nederländernas framtid i EU. Kampen är inte slut. Nu skall regeringens användning av kampanjmedel utredas. Många frågetecken finns: Varför arrangerades så mycket av utrikesdepartementet? Varför lade regeringen plötsligt till 3,5 miljoner i kampanjens slutfas, efter det första relativt rättvisa beslutet att ja-sidan skulle få 600 000 och nej-sidan 400 000? Telefonen ringer var femte minut. van Bommel är mannen för dagen i Nederländerna.

Jag mötte honom första gången under det sociala forumet i Paris, november 2003. I en liten källarlokal på ett hotell satt 15 personer och diskuterade hur man skulle kunna åstadkomma folkomröstningar i EU-länderna. van Bommel var övertygad om att man förmodligen skulle förlora en omröstning i Nederländerna.
– Men vad skall vi göra? Det är vår enda chans. Annars röstar regeringen igenom det ändå.

Mycket har hänt sedan dess. Premiärminister Balkenendes populäritet har sjunkit till Bushs nivå. VVD körde sin Auschwitzfilm. Och nej-sidan slet hårt och vann. van Bommel har kampanjat i sju veckor och ser flera år äldre ut än vanligt.
– Jag förstod att vi kunde vinna bara för några månader sedan, säger han. Vi hade en historisk chans och vi tog den.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 29 november, 2023

Shopping som social aktivitet i stadsrummet håller på att försvinna. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Stadslivets spänning har gått förlorad i ett offentligt rum som bara erbjuder antingen spökstad eller kravaller.

Att gå ut och shoppa brukade vara bland det mysigaste jag visste. En söndagseftermiddag längs Götgatans butiker med min lillasyster tillhör mina bästa minnen. Kolla lite nagellack, prova en jacka på Nitty Gritty bara för att garva åt priset och avsluta med några glas bubbel på Timmermansgatan, ett par hundra kronor fattigare, men med en fnissig känsla av glamour i magen.

Det är så långt man kan komma från de scener som utspelade sig i Stockholms innerstad häromveckan, då ett sminkföretag som hittills bara funnits på nätet lanserade en butik med väggar, tak och framför allt: ett löfte om gratisprodukter. På väg till en pressvisning på Skeppsholmen ramlade jag in i massan av ungdomar, som hade bildat en tålmodig ring runt Sergelfontänen i väntan på att portarna skulle slås upp. Det framstod inte som någon köpglädjens gemyt eller tjejmys, utan som en kamp på liv och död – som också uppmärksammades rejält i medierna. En pr-prestation värd ett omnämnande på branschorganet Resumés prisutdelningsgala nästa år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 29 november, 2023

Hyresgästerna kokar över förslag på hyreshöjningar

Hyresgästerna tycker att politikerna måste göra mer för att det ska bli fler billiga hyresrätter i Stockholm. Foto: Oscar Harvey Westerlund.

Hyresförhandlingarna är i gång, och allmännyttan i Stockholm har yrkat på 7,8 procents hyreshöjning. Som ordförande för två av tre allmännyttiga bolag i Stockholm sitter Clara Lindblom från Vänsterpartiet, som menar att politikerna inte bör lägga sig i hyrorna.

Klockan är halv fem på eftermiddagen, och trots att det är höstens kanske hittills kallaste dag har en större grupp människor samlats utanför stadshuset i Stockholm. Parallellt med budgetfullmäktiges sammanträde demonstrerar Stockholm stads tio hyresgästföreningar. Under ett partytält hålls tal och däremellan får rytmerna från västafrikanska trummor de täckjacksklädda åskådarna att svänga på höfterna.

Hyresgästerna vill att den rödgröna majoriteten ska visa att de menar allvar när de säger sig värna om att ”Stockholm ska vara en stad där vanliga människor kan bo” som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) formulerar det i budgetförslaget inför 2024.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 28 november, 2023

Veckan som gått

Fittja moské bjuder in Jimmie Åkesson och hans parti på fika. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson bjuder in till pubkväll på klubben Pustervik i Göteborg. Utanför pågår en demonstration till stöd för Palestina, och några av demonstranterna ansluter sig till regeringens kvällsaktivitet.

I ett uppmärksammat klipp avbryter sig statsministern mitt i en mening. ”Israel har rätt till folk… försvar”, säger han – och avbryts av personer i publiken, som anklagar honom för att ha varit på väg att säga att Israel har rätt till folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Petter Hellström
Forskare och idéhistoriker.
Rörelsen 27 november, 2023

Vänstern måste fortsätta slåss för ett EU-utträde!

Europeiska centralbanken i Frankfurt – mäktigare än Europaparlamentet, enligt skribenten. Foto: Michael Probst/AP.

Högerpolitiken är inskriven i EU:s konstitution. Att behålla utträdeskravet är det enda rimliga, skriver Robert Zackrisson från Vänsterpartiet Vänersborg.

Vänsterpartiets förslag på nytt partiprogram har väckt idel negativa kommentarer för sin ljumma hållning kring en socialistisk systemkritik av hur vårt samhälle ska organiseras. Ett av de förslag som programmet innehåller är att stryka kravet om svenskt EU-utträde. 

Som partimedlem blir vederbörande djupt besviken när Leonidas Aretakis (20/11) ställer sig bakom denna drastiska förändring. Som argument hänvisar Aretakis till en polsk författare i en vänsterskrift från slutet av 60-talet, det italienska kommunistpartiet och Tage Erlander – men ingenstans i texten föreslår han rent konkret hur Vänsterpartiet ska arbeta för att socialisera unionen. Vad skulle Isaac Deutscher säga om EU:s överstatlighet som unionen ser ut här och nu? 

Leonidas Aretakis föreslår Europaparlamentet som en tänkbar arena för vänsterpolitik, men missar helt att parlamentet är underställt EU-kommissionen, centralbanken och EG-domstolen vars makt är mycket mer omfattande än parlamentets. Dessutom missar Aretakis hur unionens själva konstitution slår vakt om högerpolitiken (bland annat den heliga rätten att fritt flytta kapital och arbetskraft över gränserna). 

Att ändra konstitutionen är mycket svårt, och kräver enhällighet från samtliga av unionens medlemmar. 27 socialistiska regeringar ska i samförstånd rösta fram en ny grundlag som kommer ta flera år i anspråk. Hur har Leonidas Aretakis tänkt sig att mobilisera ett folkligt stöd till detta projekt, när bara hälften av den svenska väljarkåren röstar till EU-parlamentet? 

Den brittiska Brexitomröstningen 2016 visade med all tydlighet att det finns en EU-kritisk opinion att uppvigla, men också vad som händer när en högerextrem rörelse kapar utträdeskravet och gör den till sin egen. Ska riksdagen helt sakna partier som vill lämna unionen? Det blir nämligen effekten om Leonidas Aretakis får igenom sin linje och Vänsterpartiet släpper utträdeskravet. 

Vilka vindar kommer V vända kappan efter härnäst? Ja till EMU och NATO? Låt oss hoppas att partimedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och kräver att partiet behåller utträdeskravet – och profilerar det än mer, i en tid när EU sväller på alla fronter.  

Rörelsen 27 november, 2023

Att lämna EU finns fortfarande på bordet

Vänsterpartiets valvaka under EU-valet 2019. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vänsterpartiet har varken övergett antikapitalismen eller EU-kritiken, skriver Jens Börjesson från Vänsterpartiets programkommission som replik på Leonidas Aretakis ledare i Flamman nr 45/2023.

Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Utrikes 26 november, 2023

Så kväste Kina arbetarkampen i Hongkong

Upplösningstillstånd. Ledningen för fackfederationen CTU håller handen för ett sista foto den 3 oktober 2021. Denny To sitter närmast i bild på främre raden, och fyra steg bort syns Leo Tang. Foto: Tsz Yuk Alex Chan/SOPA Images/Sipa USA.

För två år sedan upplöstes Hongkongs oberoende fackfederation CTU och demokratirörelsen krossades. Nu trycks varje försök till organisering ned av staten. Flamman pratar med aktivisterna som tog kamp mot världens största antifackliga stat: Kina.

Klockan halv åtta på morgonen den 26 april larmade familjemedlemmar till John Wong, tidigare ordförande för den numera upplösta oberoende fackfederationen CTU, om att han var försvunnen. Det var fem dagar kvar till första maj, och han var en av två som stod som ansvariga på ansökan om att demonstrera.

Snart visade det sig att polisen i hemlighet hade fört bort honom för förhör. När han återlämnades vittnade han om ett ”känslomässigt sammanbrott”, medan polisen meddelade att han varit ”ansvarsfull” nog att dra tillbaka sin ansökan. Vad som hände under de fyra timmarna får han inte berätta om, med hänvisning till artikel 63 i landets säkerhetslag som rör rättsväsendets ”konfidentialitet”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 25 november, 2023

Ekonomins kvinnliga revolutionärer

Mariana Mazzucato är en av fyra kvinnliga ekonomer som är på väg att vända det ekonomiska samtalet. Foto: Vanni Jung Ståhle/DN/TT.

Apokalypsens fyra ryttare är här – för att dra ned brallorna på de neoklassiska ekonomerna. I det tysta pågår en revolution inom det ekonomiska fältet, och längst fram på barrikaderna står en grupp kvinnliga forskare.

Det kan vara svårt att känna hopp när både höstens och den reaktionära samtidens mörker lägger sig över oss. Därför vill jag lyfta något som ger mig politiskt d-vitamin. Det handlar om en pågående ekonomisk-politisk revolution, som leds av fyra stencoola kvinnliga ekonomer.

Glöm gubbar som Karl Polanyi, Ernst Wigforss, John Maynard Keynes och John Kenneth Galbraith. Vår tids ekonomiska superstjärnor heter Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, Isabella Weber och Clara Mattei. Alla fyra är akademiker som med sin forskning på senare år lyckats utmana det rådande neoklassiska paradigmet inom ekonomin, som säger att marknaden alltid vet bättre än staten var resurser gör mest nytta.

Mariana Mazzucato har allt sedan sin första bok Entreprenörsstaten (2016) lyft fram statens viktiga roll när det kommer till innovation och teknisk utveckling. Hon har varit rådgivare åt regeringar över hela världen och kallats ”en av världens mest inflytelserika ekonomer”.
I sin senaste bok The big con (2023) drar hon, tillsammans med medförfattaren Rosie Collington, av brallorna på konsultföretagens miljardindustri. De visar vilken otrolig skada dessa neoklassiskt skolade rådgivare åsamkar både företag, myndigheter och ekonomin i stort med sina lika dyra som dåliga råd.

Stephanie Kelton har i sin forskning undersökt i detalj hur obligationsmarknader, centralbanker och penningsystem faktiskt fungerar i verkligheten. I USA är hon känd som en av de ledande förespråkarna för modern monetary theory (MMT). Hon har varit chefsekonom för Demokraternas budgetkommitté i senaten, och var ekonomisk rådgivare åt Bernie Sanders valkampanjer 2016 och 2020.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet.

I sin hyllade bok Underskottsmyten (2020) slår hon hål på den myt om det farliga budgetunderskottet som fortsätter hämma det offentliga från att ta en ledande roll i ekonomin.

Isabella Weber är den senaste fixstjärnan på ekonomihimlen. Hon har med sin bok How China escaped shock therapy (2021) vänt upp och ned på den neoklassiska förståelsen av vad som driver på och kan motverka inflation. Hon har forskat om priskontroller i Tyskland efter andra världskriget och i Kina under dess ekonomiska reformperiod. När hon nyligen kartlade vilka flaskhalsar som drev på den nuvarande inflationen och vad finanspolitiken kan göra åt det blev hon först hånad och utskrattad. Sedan anslöt sig självaste Internationella valutafonden till hennes tes om att övervinster drev på inflationen. Det visade sig att Isabella Weber haft rätt hela tiden – skratta bäst den som skrattar sist!

Sist men inte minst har vi Clara Mattei, som i sin bok Kapitalets ordning (Verbal, 2023) grävt djupt i de ekonomisk-historiska arkiven för att visa hur ekonomer och eliter i mellankrigstidens Storbritannien och Italien skapade den ekonomiska åtstramningsdoktrin som senare banade väg för fascismen. Mattei visar förtjänstfullt att den svångremspolitik som det nu rådande ekonomiska paradigmet vilar på inte kom till av en slump och inte är ett misstag – utan en medveten strategi för att befästa arbetarklassens underordning.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet, och visa att dess grund bygger på felaktiga teoretiska antaganden och abstrakta modeller som har lite att göra med den reella ekonomin.

Trots att de är forskare så räds de inte för att ta plats i samhällsdebatten och att högljutt driva på för de praktiska och politiska implikationerna av sina analyser. Det är inspirerande. Nu väntar vi på svenska vänsterekonomer som kan driva på revolutionen även här.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Kultur 25 november, 2023

Vi är inte ”vi” med vikingarna

Många järnåldersmän tänkte på romarriket oftare än vi gör nu. Foto: SVT.

Låt åsikterna hagla! Historien om Sverige är högklassig folkbildning om de krafter som format vårt land, men verkar se den svenska nationen som evig.

Det hade varit så lätt om jag hade tyckt verkligt illa om SVT-satsningen Historien om Sverige. Och vem vet, när alla tio avsnitt har visats så kanske jag gör det. Men efter tre avsnitt, och efter att ha följt hur diskussionen utvecklar sig, från kultursidor till Flashback – så måste jag säga att jag gillar den.

Det är inte drönarvyerna som förför. Inte heller den svulstiga musiken eller Simon J Bergers leende och lena speakerröst – även om programledaren fungerar bra som seriens ciceron, talandes till kameran mitt i de dramatiserade scenerna bland skådespelare som ligger ned och ska föreställa slaktade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ann Ighe
Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.
Rörelsen 25 november, 2023

Fegt att inte utreda legalisering

Flera länder har legaliserat cannabis och sett gängens intäkter försvinna. Foto: Elaine Thompson/AP.

Ett nytt förslag på partiprogram för Vänsterpartiet är lagt. Medan många frågor hanteras och bemöts väl i förslaget så är en fråga uppenbart frånvarande: narkotikapolitiken. Med en av Europas högsta överdödligheter bland brukare, och med gäng som gör Sverige otryggt i kampen om en mångmiljardmarknad, behöver partiet inte bara bemöta frågan, utan också göra det med en evidensbaserad politik.

I Europa står Sverige ut med en av kontinentens tuffaste narkotikalagstiftningar. Det är en misslyckad politik, som lämnats orörd i decennier. Konsekvenserna har varit förödande. 2010–2022 dog nästan 5 000 människor i överdoser enligt Socialstyrelsen. Bland de döda är personer med gymnasial eller lägre utbildning överrepresenterade, tillsammans med de som bor i Norrland. De dödliga konsekvenserna av kriminalisering av eget bruk drabbar i huvudsak arbetarklass på landsbygden.

Alla dödsfall hade troligtvis inte kunnat undvikas. Men det är utom tvivel att en annan politik hade kunnat rädda livet på flera av dem som nu dött. Medan svensk narkotikapolitik lunkar på som inget hänt håvar gängen in blodspengar.

Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp.

Valet 2022 sade vi i Vänsterpartiet att människors trygghet är politikens ansvar. Det borde också betyda att politiken har ett ansvar att lösa krisen i narkotikapolitiken. Det handlar om att rädda liv och stoppa gängens blodiga intäkter. Om vi i Vänsterpartiet menar allvar i att politiken har ett ansvar finns det inga skäl att undvika denna fråga i partiprogrammet. Tvärtom så kräver det att frågan lyfts.

Utifrån andra länder vet vi att antalet döda går att minska genom avkriminalisering. Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp. Både i och utanför partiet pekar många på att det är sjukvården, socialtjänsten och psykiatrin som behöver stärkas som svar på denna kris. Och det stämmer. Det står däremot inte i motsättning till en avkriminalisering. Tvärtom hjälper en avkriminalisering investeringarna att få full effekt, då fler vågar söka vård.

Många pekar på riskerna med legalisering. Det stämmer att risker finns. Det är därför den enda rimliga vägen framåt är en utredning för att få all fakta på bordet, i stället för ett godtyckligt ja eller nej till en outredd fråga.

Decennier av misslyckad narkotikapolitik behöver hanteras av partiet. Vi lovade politiskt ansvar 2022 och behöver nu ta det. Det handlar dels om att utreda alla möjligheter att strypa gängens inkomster, men också om att hjälpa människor från beroende till friskhet. Varje människa som kunde räddats från narkotikaberoende men som inte räddats på grund av Sveriges politik är ett misslyckande.

Vänsterpartiet kan bli en kraft som ändrar på det. Därför måste avkriminalisering in i partiprogrammet, tillsammans med en utredning av legalisering.

Per Markus Risman
Tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala län.