Från järnvägsstationen i Leiden tar det tio minuter med buss till Marnix, ett område med låga tegelhus och lekande barn på gatorna. Marnix är ett låginkomstområde. Här bor många ur den senaste vågen invandrare: människor från Mellanöstern och Nordafrika. Detta är SP–land. Nyligen firade partiföreningen i Leiden 1 000 medlemmar. Det bor sammanlagt 114 000 i hela staden.
På Marnixstraat 18 ligger Socialistiska partiets lokal, som består av en stor möteslokal, ett lager och ett kontor. Detta är ett av de mest lyckade exemplen på vad det är som gjort SP till ett parti med stark social förankring. Huset i Marnix är ett av 26 ”hulpdienst”, hjälpkontor, i Nederländerna. Här kan folk få juridisk och social hjälp. Hjälp att läsa myndighetsinformation och fylla i skatteblanketter, hjälp med hyresproblem, arbetsrättsliga problem och annat. Paul Day, ordförande för SP:s parlamentsgrupp, kommer från den tidigare vågen immigranter, folk från de gamla kolonierna. Han anlände från Surinam för 30 år sedan och berättar historien om hur hjälpkontoret startade 1976. Upprinnelsen var en lokal aktion kring ett typiskt holländskt fenomen, kostnader för kanalunderhåll.
– Kommunen ville tvinga folk att betala för en ny vattenvall med höjda avgifter på koloniträdgårdslotterna. Jag vet inte hur det är i Sverige, men här är koloniträdgården många människors möjlighet att komma ut i naturen, att ha något eget. Det är en klassfråga. Vi protesterade och startade en öppen telefonlinje, vi började också ta upp hyreshöjningarna. När telefonnumret blev känt började folk ringa om andra saker också. Våra medlemmar tog kurser för att kunna klara av att svara på saker. Sedan har det vuxit. Framför allt sedan Hans kom in.
Denne Hans heter Hendriks och är rikskänd sedan han och SP lyfte frågan om maskerade elevavgifter och vann. Officiellt är grundskolan och gymnasiet gratis för alla i Holland. Men skolorna, hårt pressade av nedskärningar under 1990-talet, hittade på olika sätt att avgiftsbelägga saker. Ett sätt var en ”frivillig” föräldraavgift på 150 euro. Speciellt frivillig var den inte i slutändan. När en fattig familj inte kunde betala skickades den till skatteverket och barnen skulle kastas ut från skolan. Då grep SP in och skrev en ”svartbok” med vittnesuppgifter om hur avgiften användes. SP gick till skolministeriet, som gav föräldrarna rätt. Efter ett möte med skolan startades en fond för dem som inte kunde betala, med pengar ur skolans allmänna fond och frivilliga bidrag, en modell som nu används över hela landet.
Det senaste året har slagit tidigare rekord när det gäller folk som söker hjälp på kontoret. 600-700 personer har kommit in. De vanligaste ärendena rör hyror. Hans Hendriks har arbetat som koordinator på hjälpkontoret sedan år 2000. Allt arbete är obetalt och kontoret har öppet vardagar mellan 13 och 17. Den som vill ha hjälp bokar tid med Hans Hendriks och sedan ordnar han någon som har kunskap på området. Kring honom finns ett team på sju personer med olika kompetens i till exmpel skattefrågor och arbetsrätt. Språk är också centralt för att hjälpa folk från Marocko och Turkiet samt algeriska berber. Vissa fall är enkla informationsfrågor, andra tar månader av arbete. Vad är det för hjälp som efterfrågas?
– Hemlösa, arbetslösa och äldre vill ofta ha hjälp med skatteblanketter. En del invandrare vill hitta ställen att bo på, det kan vara gräl med grannarna eller problem med barnen. En del kommer också för att klaga på sina grannar eller för att få fartbegränsningspucklar i gatan. Men vi kan inte ägna oss åt varken åt lyxproblem eller generellt socialarbete, utan åt politiska frågor som har med folks rättigheter att göra. Vi hjälper dem att göra sin röst hörd och att få rätt, säger Paul Day.
Kontoret har en central funktion som partiets känselspröt ute i verkligheten. Hendriks och hans team skriver rapporter och ger råd till partiets politiker. Och i parlamentet kan SP alltid ha riktiga exempel på fall där de sociala skyddsnäten inte fungerar. Det ger mycket respekt från de andra partierna och medier, som nuförtiden ringer till hjälpkontoret för att få reda på hur det står till i vissa fall eller i problemområden. I ett extra knepigt fall har till och med arbetslöshetskassan ringt till Hans Hendriks.
– De vet att vi har fakta, så de skickar sitt folk till Hans, säger Paul Day, märkbart stolt över partiets organisatoriska geni.
Det är svårt att på papperet göra Hans Hendriks figur rättvisa. Han ser närmast galen ut när han fnyser ut röken från otaliga cigaretter. Under de buskiga ögonbrynen blixtrar trotsiga ögon när han beskriver motståndet från stadens myndigheter. Varför sysslar han med det här? För honom behövs ingen betänketid.
– I love kicking the big guys in their asses. Jag älskar att ge de stora herrarna en spark i baken.
För en svensk betraktare skulle hjälpkontoret kunna vara en del av ”social ekonomi” – visionen om att statens funktioner skall övertas av frivilligorganisationer. SP driver framför allt politiskt arbete, det kan vara att konkret se till att en människa som hamnat i kläm kan få sin rätt eller att ändra lagar. En vision om att sänka nivån på statens engagemang är inte aktuell. Däremot är en hård kritik mot byråkrati och översitteri en del av Socialistiska partiets profil. Från partisajten kan man nå partiets egen Byråkratibrigad, som ger råd och stöd för folk som fastnat i papperskvarnarna. Under hösten har brigaden arbetat med problemen inom sjukvården. Som det är nu måste en läkare förhandla med 20 olika organ inom det offentliga, för att kunna ge vård och bokföra varje enskild patient. SP radikala lösning är att skippa patientavgifterna och bygga en enklare organisation. 800 miljoner euro kan sparas, enligt SP.
Kunskapen om sjukvården kommer bland annat från det faktum att partiet har två egna sjukvårdskliniker. En av dem finns i Zoetermeer, en liten sovstad nära Haag. Här, nära ett shoppingcentrum mitt i ett radhusområde, ligger Ons Medical Center (OMC), med en skylt som gör tydligt att det är Socialistiska partiets klinik. Paul Jonas, en timid man med grånande hår och små glasögon, har själv suttit 16 år i stadsfullmäktige i Zoetermeer. Nu nöjer han sig med jobbet som husläkare på kliniken. Jonas berättar att man startade i ett läge när sjukvården i Zoetermeer var i kris.
– Man var tvungen att vara halvdöd för att doktorn skulle komma. Så vi startade för att ändra på situationen. Och i början var det svårt. Framför allt var motståndet från läkare hårt – det kunde hända att vi inte fick ut patientjournaler. Nu är det helt annorlunda. Många läkare röstar på SP för att vi har vettiga idéer om vården.
Genom åren har fler hittat till kliniken. Nu tar man emot 30–40 patienter per dag, med vitt skilda problem, allt från cancer till depressioner. Kliniken försöker ha alla funktioner i samma hus. Det betyder att det både finns psykologer, läkare och sjuksköterskor. Samt många volontärer, som gör en stor insats socialt. Men hur skiljer sig OMC från andra vårdinstitutioner?
– Vi ger längre tid till patienterna. En vanlig klinik ger i snitt nio minuter, vi ger i snitt 15 minuter. Det är en skillnad, men sedan tror jag vi lägger mycket större tyngdpunkt på prevention och det sociala. Vi vill komma till kärnan av problemet. Om någon har konstant ont i magen är det kanske viktigare att byta jobb än att hitta ett piller som fungerar.
Marga Berendse är en av dem som fick kontakt med SP via OMC. Hon gick till OMC för att hon inte gillade sin doktor och berättar att hon besökt honom tre gånger en vecka. Trots det visste han inte den fjärde gången vad det gällde. För honom var hon en inkomstkälla, men när hon bytte till OMC var det annorlunda.
– De var mänskliga och engagerade på OMC. De kom tillbaka på kvällen för att se om det hade blivit bättre.
Marga Berendses man engagerade sig i SP och hon hjälpte honom med pappersarbetet. Sedan de skilt sig har hon börjat arbeta som receptionist på partiets huvudkvarter i Rotterdam. Men en typisk patient på OMC är definitivt äldre. En stor del av dem som kommer till OMC är deprimerade människor över 70.
– Ibland får de medicin. Först måste depressionen bort. Sedan ber vi unga människor besöka dem, eller försöker hjälpa dem skapa kontakt med folk de känt tidigare. Ofta hjälper det också om de får en funktion i samhället, att de hjälper till på servicehemmet eller i någon förening. Men vi har märkt att allt fler äldre också får vitaminbrist eller andra tecken på dålig näring.
Genom patientkontakten får OMC, och därmed SP, information om hur det står till i grupper som annars är tysta och en möjlighet att förändra vård och arbetsmiljö. I en fabrik var luften farligt förorenad, men företaget ville inte lyssna på de anställdas protester. OMC:s läkare hotade att driva frågan politiskt tills företaget ändrade sig. En annan sådan aktion gällde bröstcancer, som många i Holland fortfarande inte känner till. OMC knackade dörr för att informera om riskerna och erbjöd kontroller. Paul Jonas säger att han lärt sig mycket genom sjukvårdscentralen.
– Jag visste redan att sociala faktorer spelar stor roll, men jag har lärt mig att också mindre saker spelar roll: huset, fritiden eller djur kan spela lika stor roll som jobbet. Sedan har jag lärt mig att lyssna. Nu för tiden talar patienterna och jag frågar. Och man får höra mycket tunga saker. Jag beundrar vad folk kan bära!
Den holländska regeringen vet inte vilka effekter deras politik har, säger Paul Jonas. Då skulle den inte kunna hålla på som den gör.
– De inser kanske att de förstör små saker när de skär ner, men de förstör hela sammanhang. Nyligen sparkade staden alla receptionister på sjukhuset, alla tvingas istället ringa en servicetelefon. Vad de inte förstod var att kontakten var viktig för de gamla. De struntar i att ringa servicetelefonen och väntar till de blir sjuka på allvar. Men eftersom de inte ringer, ser statistiken bra ut, och sedan kan man dra mer ännu mer.
Paul Jonas tycker att det är viktigt att centret sysslar med sjukvård och inte är någon värvningscentral för SP. Om folk vill bli medlemmar är det oftast för att de gillar vad SP gör, inte på grund av politisk agitation under besöken. Det är så det skall fungera, säger han.
– Vi har samma motto som fotbollslaget Feyenoord FC: No words, just deeds – inget snack, bara handling.
