Jag konstaterar att jag verkligen uppskattar detta spaltutrymme. Det dröjde nämligen inte länge förrän de första reaktionerna kom i mitt nya uppdrag som bloggare på TV4:s Fotbollskanalen.se. En länk, innehållandes bland annat mina krönikor här, som presentation räckte för att reta gallfeber på en armé av apolitiska själar.
Ni känner nog igen det. Socialt budskap sticker i ögonen. Diskussioner irriterar. Någon pekas ut som överdriven eller är en suckmagnet i apolitiska miljöer. Aristoteles’ idé om att människan är ett politiskt djur? Glöm det.

Ofta är de personer som tuggar fradga av ilska över politiska åsikter de samma som okritiskt håller på fotbollslag där antingen ledningen eller anhängare på läktarna mer eller mindre öppet tar politisk ställning. Ser man inte dubbelspelet blir det till och med svårt att diskutera kapitalismens roll i idrotten, trots att det ökar förståelsen för marknadsliberalismens funktion i samhället i stort. Vår tids ideologiska cancer drabbar flera viktiga samtalsämnen.
Försök att förklara för en apolitisk person att inte ta ställning också är att ta ställning. Det är en subtil sådan, men väl behjälplig för den minoritet som inte vill ha förändringar. Under sådana förutsättningar och möten med sådana grupper kan det knappt ske en kamp om hegemonin eftersom den rådande ordningen tas för givet till den milda grad att allt som är vänster är avvikande och extremt politiskt.

Herbert Marcuse menade att det fanns människor man lika gärna kunde låta bli att ens försöka diskutera med. Men vad gör man när dessa blir fler?
Snart röstar vi. En stor del av dem det är lönlöst att tala med röstar också. På en partisymbol, en färg eller en politikerfrisyr. Avideologiserad politik öppnar för att vi snart kanske får mer apolitiska partier också. Och det skrämmer mig mer än Sverigedemokraterna just nu.