I tisdags kväll satt jag bland 200 grannar i Södersjukhusets aula och räknade röster. Det var köpstämma och det röstades genom upprop och när jag fick ordning på siffrorna stod det klart att mitt hus hade blivit till bostadsrätt, och jag tänkte tillbaka.
Jag tänkte 30 år tillbaka.
Jag flyttade till Stockholm 1980. Jag flyttade in i en lägenhet på Heleneborgsgatan på Söder. Jag flyttade in på Röda Söder.
Ja, det var så man sade. Detta var tider då 20-25 procent av södermalmsborna röstade på Vpk. Kvarteren kring Nytorget var snudd på förslummade. Runt Mariatorget och Hornstull hyrde man omoderna ettor för några hundringar. Jag hade inget varmvatten där på Heleneborgsgatan utan gick och duschade med gubbarna på Liljeholmsbadet på tisdags- och fredagseftermiddagarna.
Det var en fin tid, som det brukar vara när man är 25. De flesta av mina minnen är inbäddade i vår- och sommarljus. Det var Tantofestivaler och Nytorgsfestivaler och Långholmsfestivaler. Det var klassiska Söderkrogar som Stopet och Gropen och Lilla Paris. Det var vänsterbokhandlar som Syndikalistiskt Forum och Svarta Månen. Det var konserter på Ritz och fester på Café 44.
Om jag haft en skarpare blick år 1980 hade jag kunnat se tecknen. Mitt bohemsöder var en en rest, en karikatyr av vad som hade varit. Segregeringen mellan innerstad och ytterstad var redan i full gång.
Under 1980- och 1990-talen accelererade allt. De slitna Nytorgskvarteren blev ett eldorado av renoverade bostadsrätter, designbutiker och caféer för unga män med tjocka hornbågade glasögon. Kring Mariatorget hände ungefär samma sak. Hornstull släpade efter, men för den som ville se var det tydligt vartåt vinden drog.
Men det ställe dit jag flyttade 2001 var ändå lite annorlunda. Jag flyttade till Södra Stationsområdet, en av allmännyttans sista stora innerstadssatsningar. Här rådde hyresrätt. Husen var bra och hyrorna rimliga. Det var som ett sista flämtande andetag från ett döende folkhem.
Det hus jag flyttade in i var speciellt. Det var ett av de kollektivhus som allmännyttan lät bygga i Stockholm på 1980-talet. Det har varit ett perfekt ställe att bo i för småbarnsföräldrar och ensamstående föräldrar och ja, de flesta. Det går att äta billigt i matsalen. Barnen har lekutrymmen. Det är ett hus där man pratar med varandra. Det är som en by mitt i staden.
Det var alltså detta hus som tillsammans med två grannfastigheter blev bostadsrättsförening i tisdags. Jag skulle tro att 80-90 procent av de som bor i kollektivhuset Södra Station röstar på S, Mp eller V, och jag tror inte att S är störst av de tre. Men när det handlade om att göra vår gemensamma egendom privat blev röstsiffrorna 44-19.
Det är så att man kan kräkas.
Samtidigt är förklaringarna så enkla. De som har drivit igenom privatiseringarna, hos oss liksom i andra hus i innerstaden, är de medelålders paren med hyfsad ekonomi. För dem har betet varit svårt att stå emot. Allmännyttan reas ut till priser som ligger cirka 40 procent under marknadsvärdet. Det är nästan alltid två grupper som röstar emot – ensamstående föräldrar och pensionärer, som kommer att ha svårt att klara räntehöjningarna framöver. Detta är på sätt och vis den breda medelklassens revolt mot det gemensamma.
När sedan socialdemokratin och en trängd hyresgäströrelse vacklat i sitt försvar av den sociala bostadspolitiken har det inte precis hjälpt oss som försökt hindra ombildningarna. När det sker en viss marknadsanpassning av hyrorna – läs: något högre innerstadshyror, men långt ifrån rena marknadshyror – har det inte heller hjälpt till. Det har skrämt några, och det har framförallt blivit till bra förevändningar att svepa in ömma vänstersamveten i.
Det sägs ibland att den politiska framtiden avgörs av storstädernas medelklass. Då ser det onekligen rätt illa ut.
