Den underjordiska järnvägen
Colson Whitehead.
Albert Bonniers förlag.
Cora växer upp som familjen Randalls egendom under 1800-talets första hälft. På dagarna sliter hon på bomullsfälten i Georgia och på kvällarna sliter hon ytterligare några timmar på sin egna lilla jordlott. Varje dag är en påfrestning för psyket och kroppen: piska, prygel, mobbing och övergrepp. Tills Caesar dyker upp. Han vill rymma med Cora som medbrottsling. Hon bär tur med sig eftersom hon är dotter till Mabel – den enda som tidigare lyckats fly från Randalls gård.
Caesars och Coras flykt för dem in i något som liknar en inverterad version av Joseph Conrads Mökrets hjärta, ut ur den grymma söderns djup på en resa med ”den underjordiska järnvägen”. Till skillnad från romanens underjordiska järnväg var verklighetens dito inte en bokstavlig sådan, utan namnet på den kedja som med så kallade stationer, konduktörer och stationsföreståndare verkade för att föra slavar från södern till friheten norrut.
Coras och Caesars flykt ter sig till en början lyckosam och South Carolina blir för en kort tid en trygg hamn. Snart visar det sig dock att rasismen döljer sig under ytan. Fria slavar steriliseras till en följd av att antalet svarta i staten börjar överstiga antalet vita. Som förevändning används de fria slavarnas förment vidlyftiga sexuella aktivitet. Fler stater som North Carolina, Tennessee och Indiana passerar medan friheten tycks mer och mer ouppnåelig. Det blir tydligt att varje stat representerar en viss typ av rasism som kan vara underliggande strukturell eller öppet hatisk, men den finns alltid där och visar att förtrycket inte går att fly ifrån.
Rasismen i South Carolina för förstås tankarna till Sveriges historia av rashygien och tvångssteriliseringar, och är på intet sätt mindre kuslig än North Carolinas publika lynchningsfester som tillhör det verkligt otäcka i romanen. I sina skoningslösa beskrivningar av hur slavarna lynchas och bestraffas är Whitehead brutal. Ändå slutar han att skildra precis innan det blir allt för groteskt. Kanske framstår det som värre just därför. Läsaren lämnas med en fantasi där bestraffningen kan fortsätta utan gräns.
Den underjordiska järnvägen är en mörk och våldsam berättelse, en obligatorisk påminnelse om att vi alla är skyldiga till rasismens fortlevnad och ansvariga för dess avskaffande.