Skulle du få frågan om att föreställa dig en dystopisk framtid skulle referenserna vara överväldigande: totalitär fascism, pandemier, mörker och postapokalyps. Journalisten Mathias Wåg noterade i våras hur vi frossar i förfall: i allt från Margaret Atwoods The Handmaid’s tale eller Suzanne Collins Hungerspelen till George Millers Mad Max och Pixars Wall-E, kryllar populärkulturen av katastrofer – nästan alltid orsakade av oss själva. De tycks medvetna om vad den nederländska kemipristagaren Paul Crutzen kallade för den antropocena eran. Människans era.
Men medan apokalypsen har slagit upp ett permanent läger utanför vår dörr så har en ny rörelse tagit form i dess skugga under de senaste åren: solarpunk. Termen är en blinkning till tidigare scifi-genrer som cyberpunk och steampunk och har cirkulerat på nätet sedan 00-talet, men har i jämförelse med tidigare framtidsskildringar tagit en ny riktning. Här är frågan inte hur vi överlever i postapokalypsens ökenlandskap, där teknologin tagit över, utan hur livet ter sig i en hållbar civilisation där teknologi i stället används i syfte att gagna både människa och natur. Om cyberpunkens slogan är ”hög teknologi, låga liv”, är solarpunkens det motsatta. Den prioriterar mänskliga relationer, lokalitet, samarbete och teknologier som smälter samman med naturen, inte tar över, utnyttjar och kontrollerar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Solarpunkens popularisering hänvisas ofta tillbaka till joghurtföretaget Chobani, som 2021 släppte en animerad reklamfilm kallad Dear Alice, producerad av den Londonbaserade animationsstudion The Line. I filmen möter vi en prunkande värld, full av grönska, solpaneler, fågelkvitter och människor som brukar jorden i det lilla. Berättarrösten består av en mormor som läser ett brev till sitt barnbarn: ”Kära Alice, den här platsen är din nu. Här finns det att göra, men inget som är värt att göra är enkelt. Marken är mer än bara jord. Om du tar hand om den, kommer den föda dig för evigt.” Estetiken, påminnande om japanska animestudion Studio Ghiblis filmer, är ljus, hoppfull och säregen. Ett sätt att berätta om framtiden som stod ut från det normala.
De visuella referensera till den populära filmstudion hjälpte filmen till snabb spridning på nätet. Kort efter kampanjen återpublicerades reklamfilmen på Reddit, men då i en ”dekommodifierad utgåva” utan joghurtmärkets produktplacering, där inte bara produkterna har retuscherats, utan också små detaljer har ändrats – som att namnet på ett lastplan som landar på filmens bondgård har ändrats från originalets ”Donations” till det mer inkluderande ”Commons” (allmänningar). Filmen spreds så från sitt ursprungliga sammanhang, och när solarpunkfuturisten Stephen Magee postade filmen på X började fick den ett eget liv, som positiv framtidsvision utan tydlig avsändare. På Facebook kan man hitta den under rubriken: ”Tänk om vi skapade den här framtiden själva?” Sedan dess fortsätter filmen att spridas på sociala medier, och få verkar längre veta om att den var tänkt som en reklamfilm.
Solarpunk är på detta sätt en kulturströmning, såväl som en litterär, akademisk och estetisk genre. Men den är också politisk. Det är tydligt att det här inte handlar om grön kapitalism eller att odla tomater på balkongen, utan om att kunna föreställa sig helt nya system för vår existens. Ett system som är anti-kapitalistiskt, anti-kolonialt och anti-accelerationistiskt.
I boken Half-Earth Socialism från 2022 skriver miljöforskarna Drew Pendergrass och Troy Vettese om ett liknande behov av ett skifte där konstruktiva lösningar måste stabilisera miljö och levnadsvillkor och som bygger på att vi stannar upp, lämnar marknadens dominans och erkänner ekosystemens begränsningar. Boken går i direkt konflikt med nyliberala tankar – de skriver att ”[d]et tydligaste beviset på den emancipatoriska kraften i utopismen finns kanske i hur mycket nyliberalerna avskyr den” (via Ekberg i Aftonbladet, juni 2022).
Det är tydligt att solarpunk inte handlar om grön kapitalism eller att odla tomater på balkongen, utan om att kunna föreställa sig helt nya system för vår existens.
Ekonomiantropologen Jason Hickel, uppväxt i Eswatini (Swaziland) och studerar global ojämlikhet och ekologisk ekonomi kom 2020 ut med boken Less is more där han diskuterar begreppet ”nedväxt”, myntat av den arbetskritiske filosofen André Gorz på 1970-talet. Hickel inleder med: ”Det här är inte en bok om undergång. Det här är en bok om hopp” och förklarar hur vi har blivit hjärntvättade av liberalt ekonomiskt tänkande. ”Det finns inget naturligt eller medfött med produktivitetsbeteende som vi brukar koppla till homo economicus. Den varelsen är ett resultat av fem sekel av kulturell omprogrammering.”
Hickels bakgrund belyser också hur solarpunk inte heller är begränsad till västerländska perspektiv. Snarare sträcker sig genren ut globalt och överlappar med konstnärliga rörelser som afrofuturism och afrikansk science fiction, såväl som historiska idéer och estetiker som art nouveau, segelfartygens tid och det indiska begreppet jugaad – som syftar på icke-konventionell och sparsam innovation, det som vi kallar ”hack” eller improvisation.
Den kenyanska regissören Wanuri Kahius kortfilm Pumzi, swahili för andetag, från 2009 antyder en överlappande tankegång. Filmen utspelar sig 35 år efter ett tredje världskrig, kallat ”Vattenkriget”. Det finns inga träd kvar och människor bor i trånga utrymmen under jord. En museikurator lyckas få ett frö från ett träd att gro och bestämmer sig för att bryta sig loss, ta sig upp till ytan och med hjälp av detta enda frö försöka återställa växter till jordens döda yta. Att filmen är kenyansk är talande då den afrikanska filmindustrien, till skillnad från många andra, har blomstrat just genom nätverk och gräsrotsdistribution.
Solarpunk skulle också kunna ses utifrån det konstiga och märkliga som naturen ofta får symbolisera. Författaren Elvia Wilks essäsamling Death by landscape från 2022, där titeln refererar till en novell av Margaret Atwood, utforskar allt det vi inte vet om naturen och hur små och obetydliga vi blir i dess spegel. När vi inte är berättelsens protagonist. För många av de katastrofer som solarpunken vill vända på – pandemier, bränder, skyfall – handlar ju om en natur som reagerar på vårt våld. Wilk, och flera andra med henne, utmanar vår relation till naturen – precis som Atwood, vars berättelse handlar om en flicka som försvinner spårlöst i skogen, och där hennes vän blir övertygad om att hon förvandlats till ett träd. Poängen här är inte naturens hämnd, utan snarare att vi alltid varit träd. Inte bara spekulativ fiktion, utan även vetenskaplig litteratur, som Trädens hemliga liv av den tyska skogvaktare Peter Wohlleben, framhåller hur träd känner känslor och kan socialisera.
Så kan vi även se narrativen vändas i novelletten Emergency skin av N.K. Jemisin från 2019. I berättelsen har världens miljardärer, tänk Elon Musk och Mark Zuckerberg, flytt jorden till en exoplanet där de kan fortsätta härska. De skickar tillbaka berättelsens protagonist, en ur den lägsta klassen, för att se vad det blev av den gamla hemplaneten. Men han hittar inte en död planet utan en blomstrande, där alla som lämnats kvar efter elitens sorti släppte hierarkier, ägande och landsgränser och gemensamt skapade en ny värld. En inverterad version av Pixars Wall-E, där vi i stället ser människorna lämna den jord de sedan länge förstört, och nu lever på rymdskepp sittandes med skärmar konstant framför ansiktena, för tjocka för att orka röra sig längre. Den bild de flesta av oss kanske förlikat oss med. Till och med inom psykologin anas dessa tankar. Den kanadensiska traumaterapeuten Gabor Maté framhåller ofta i sina intervjuer hur vårt rådande samhälle gör oss sjuka. De styrande principerna av materialism, individualitet och aggressivitet har bortrationaliserat vad det innebär att vara människa alls.
Inte bara finns utopin inte som en riktig plats, den beskrivs ofta som konfliktlös, och samtidigt restriktiv.
I idéhistorikern Ronny Ambjörnssons bok Fantasin till makten! beskriver han utopismens 500-åriga historia, och pekar på hur utopin ofta är stillastående, eftersom den är så orimligt idyllisk. Termen användes först av Thomas More i boken Utopia (1516) och kommer från grekiskans ”ingen plats”. Inte bara finns utopin inte som en riktig plats, den beskrivs ofta som konfliktlös, och samtidigt restriktiv. Det måste vara lyckligt. Och det kan lätt bli totalitärt det också.
Men solarpunken är placerad i nuet. Ett nyckelord många återvänder till är ”plausible”, sannolik. En mer verklig värld som inte väntar på att en framtida utopi ska uppenbara sig, utan föreslår visioner som härstammar ur det konkreta. Många har nog sett bildspråket, inte minst spekulativ arkitektur, där framtidens byggnader ska fungera som små ekosystem. Den västafrikanska arkitekten Francis Kéré exempelvis, har prisats för sina kollektiv-fokuserade idéer där ekologiska och lokala material driver byggnadernas form, anpassas efter klimat och ofta blir inspirerade av naturen. Så kan en bys mittpunkt och mötesplats få formen av ett stort träd, beskyddande och inkluderande samtidigt.
Men inte minst bjuder solarpunk in till ett samtal om apokalypsen som handlar om hur vi faktiskt kan undvika den. Som ersätter alarmism med lösningar. Och som visar hur vi är fundamentalt bundna till varandra, såväl som till naturen.
