I mitt huvud blev det kortslutning, likt de apagones, elavbrott, som plågar den karibiska ön. De senaste veckorna har jag tillbringat en stor del av min tid med att prata med vänner och familj som är fast på Kuba. Vänner som köat till banken för att ta ut sina sista pengar. Som inte har ätit ordentligt på flera dagar. Som försöker spara till flygbiljetter åt hela familjen för att lämna landet för gott. 

”Det är bra, tack. Hur mår du?” är ett kubanskt sätt att svara lakoniskt om det annalkande mörkret.

Sedan Donald Trump intensifierat USA:s rättsvidriga blockad mot Kuba hör jag desperationen växa i deras röstmeddelanden. Nu räknas dagarna ned till den sista droppen bensin och priserna är skyhöga för det lilla som finns kvar. Enligt den kubanska regeringen togs de sista oljeleveranserna emot i slutet av 2025. Genom blockaden hindrar USA inte bara Kuba från att säkra nytt bränsle, utan också från att reparera elnätet, importera läkemedel och ingå i det internationella finanssystemet. Innan USA kidnappade president Maduro stod Venezuela för en betydande del av landets energiförsörjning. Att USA dessutom har pressat Mexiko att strypa sina oljeleveranser blev spiken i kistan för Kubas elförsörjning.

Att uttrycka solidaritet med Kuba utan att samtidigt rikta kritik mot diktaturen riskerar att legitimera den elit som styr landet, även om den befinner sig i konflikt med den amerikanska imperialismen.

”Vår värld är en kvävande värld, i vilken jordens fördömda inte har luft att andas”, skriver antropologiprofessorn Shahram Khosravi i efterordet till Fanons bok. Det är kusligt att läsa medan USA håller Kuba i ett strypgrepp för att framtvinga ett regimskifte. Alla borde ställa sig sida vid sida med det kubanska folket och protestera mot blockaden. 

Tyvärr var inte studiecirkeln den första gången jag stötte på idén om att stödja det socialistiska Kuba genom att besöka ön. En av den svenska vänsterns starkast lysande stjärnor Kajsa Ekis Ekman reser titt som tätt dit och uppmanar entusiastiskt andra att bidra till landets turism. Jag kan förstå lockelsen. Mytologin runt den lilla öns revolutionära historia är som en sirensång, även för sådana som jag som föddes in i en svensk-kubansk familj. Men sedan när blev internationell solidaritet detsamma som att åka på semester? 

Att vara turist är aldrig neutralt, än mindre om landet i fråga befinner sig på ruinens brant som Kuba gör. När jag under min senaste resa till Havanna såg hur elegant de gamla kvinnorna klädde upp sig innan de letade efter mat i soporna, undrade jag också vad jag gjorde där. Relationen mellan den som bor och den som besöker är asymmetrisk. Någons vardag är en annans vila. Vi turister kan dessutom röra oss över gränser, en frihet som berövats alltför många.

Men mot bakgrund av situationen i Kuba blir frågan om att vara en solidarisk turist än mer brännande. Att resa dit för att rikta sitt stöd för regeringen riskerar att stötta dem som äger och styr. 

Även i ett kommunistiskt samhälle finns det hierarkier. Det finns klass. Den som bor i Havanna och har råd med en egen generator klarar sig bättre än någon som bor bland Pinar del Ríos tobaksfält. Det är folket som bär blockaden och krisens tyngd. De som kontrollerar resurserna – militären och politiker – drabbas inte på samma sätt. Att uttrycka solidaritet med Kuba utan att samtidigt rikta kritik mot diktaturen riskerar att legitimera den elit som styr landet, även om den befinner sig i konflikt med den amerikanska imperialismen. Låt oss ha två tankar i huvudet samtidigt. 

Om någon ändå planerar att besöka ön så rekommenderar jag i sann solidarisk anda att tömma resväskan på badkläder. Eller tja, på kläder överhuvudtaget och i stället fylla den med bensindunkar, choklad (kubaner älskar sötsaker!), delar för att reparera elledningen, plåster, tamponger och en hel del batterier. För när bensinen är helt slut kastas landet in i än mer mörker. Trafiken står still. Vattenpumpar slutar fungera. Och hur ska man då tanka det flygplan som tar en hem till trygga Sverige?