Samstyret i Sölvesborg flyttar fram positionerna för hur långt Sverigedemokraterna vågar gå med sin högerextrema politik – medan oppositionen inte hinner med.
I förra veckan presenterade flitigt omnämnda Samstyret i Sölvesborg, bestående av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och lokala Sölvesborg och Listerpartiet, ett program på 220 punkter som de vill genomföra under mandatperioden. En av punkterna på listan som rönt stor medial uppmärksamhet är att prideflaggan inte längre kommer att hissas på kommunhuset. Anledningen är enligt Louise Erixon, kommunstyrelsens ordförande för Sverigedemokraterna, att man vill hålla kommunhusets flaggstänger politiskt neutrala.
– Det har ju en djupare innerbörd. Pride är en nål i ögat på Sverigedemokraterna och tyvärr är det ju inte så att man blir förvånad. Men det visar vilken vikt de sätter vid detta eftersom de vågar ge sig på det. Jag tror det är väl övervägt centralt hos SD. De är inte rädda för konflikterna, säger Willy Söderdahl från Vänsterpartiets kommungrupp i Sölvesborg.
Att Samstyret inte skyr politik som skapar konflikter märks också genom att de vägrar ta emot nyanlända och trotsar bosättningslagen genom att åberopa rätten till kommunalt självbestämmande. De har tidigare infört titeln borgmästare, bytt namn på Folkets hus till Nakterhuset och minskat bidraget till föreningen och de studieförbund som är verksamma i huset. Samstyret vill i sina 220 punkter nu också dra ned på modersmålsundervisning och ta makten över konsten i kommunen för att på så vis få undan det de kallar ”utmanande samtidskonst”.
– Det är väl ett klassiskt tillvägagångssätt för nationalistpartier överallt. Man är rädd för kulturfolket för att de är farliga kritiker och därför vill man skaffa sig kontroll och ge dem sämre förutsättningar. Små, små åtgärder efter hand. Sölvesborg går samma väg som Polen och Ungern, säger Willy Söderdahl.
Vänsterpartiet sitter tillsammans med Liberalerna, Centerpartiet och Socialdemokraterna i opposition i kommunen. Willy Söderdahl berättar att det finns en stor uppgivenhet kring hur de konservativa partierna lagt sig platt, och en frustration över hur stort inflytande Sverigedemokraterna fått i praktiken.
– Louise Erixon styr med järnhand, allt går genom henne och hon är oerhört skicklig. De har 30 procent i kommunen men regerar som att de har över 50 procent. Det är för att de andra bara nickar med. Det är bedrövligt, säger han.
När Sverigedemokraterna sätter agendan återstår för oppositionen att arbeta defensivt, vilket skapar problem kring att inte nå ut med sin egen politik.
– Med 220-punktsprogrammet går all vår tid åt att försvara det som har funnits. Vi driver ingen politik eftersom vi är emot allting och därför inte hinner visa vad vi är för, säger Willy Söderdahl.
Han menar att situationen i Sölvesborg väcker frågan om hur man på ett nationellt plan ska förhålla sig till Sverigedemokraterna från vänstern, och vad för strategi man ska ha. När Sölvesborg hamnar i det mediala strålkastarljuset väcks ett motstånd över hela landet mot den högerkonservativa och nationalistiska utvecklingen där, och det behöver politikerna plocka upp.
– Vi är lite tagna på sängen eftersom vi inte trodde att de andra partierna skulle svälja allting. Nu sker allt enligt Sverigedemokraternas agenda och vi måste komma förbi det och bli offensiva. Vi har blivit uppringda av folk som är förtvivlade. Så vi planerar en manifestation med de andra oppostionspartierna. 30 procent är Sverigedemokrater men 70 procent är faktiskt inte det.
