I tusen och tusen år ska den upproriska kvinnan straffas.
Den första kvinnan
Linda Spåman.
Kolik förlag.
Linda Spåman är konstnär, illustratör, serieskapare och dessutom gör hon skäl för sitt namn och spår i tarotkort. (Jag kan verkligen rekommendera podden Äkta Spåman där hon lägger tarotkort och pratar relationer tillsammans med till exempel Sture Bergvall.)
Serieboken Den första kvinnan är berättelsen om Lilith, som enligt vissa tolkningar av Bibeln, Gilgamesh-eposet och gamla judiska skrifter, ska ha varit Adams första fru, men blev utkörd från paradiset eftersom hon ville vara Adams jämlike, vilket inte uppskattades av vare sig Adam eller Gud.
I denna bok blir hon den upproriska kvinnans urmoder och vi får följa henne genom historien och i olika skepnader. Här finns Lilith som bor i höghusområdet Paradiset med Adam som läxar upp henne för att hon har för lite kläder på sig när det kommer hantverkare. Lilith som lever vid ett träsk med bara ormar och en massa spädbarn som hon själv måste döda varje dag. Eller Lilith som blir sexmördad på en strand i det första avsnittet av alla kriminalserier.
Lilith vägrar underkastelse och för detta ska hon straffas i tusen och åter tusen år.
Spåman ritar också in sig själv, där hon liggandes i en gynekologstol, berättar om boken för sin pratsjuka och passivt aggressiva gynekolog.
Boken slingrar ihop straffade, skambelagda kvinnor genom århundradena, Lilith, Lamia, Salome, maror, skogsrån, elaka styvmödrar. Det blir tydligt hur otäcka och utstuderade straffen tar sig uttryck i dessa myter och berättelser. Jag blir sugen på att veta mer, på att sätta mig in i det här, kunna varenda en av dessa mytologiska figurers historier. För att förstå vad som pågår nu måste vi minnas vilken historia vi bär med oss.
Jag blir alltid glad när det kommer feministiska serier som inte liknar de som redan finns, absolut inget ont om de som finns men genren och världen behöver det, tror jag. Förnyar gör kanske inte Spåman direkt. Men tillför. Och hennes både vilda och surmulna svartvita teckningar lyfter texten, får fram både det sorgliga och det roliga. För roligt är det också. Jag skrattar när Gud är på en sömnig drejningskurs hos ABF och knåpar ihop Adam och Lilith av lera. Och igenkänningshumorn hos gynekologen är i alla fall för mig mycket hög.
Tematiskt påminner boken om Liv Strömqvists Kunskapens frukt, men där Strömqvist undervisar och skriver fotnoter ritar Spåman huvudlösa barn, livmödrar och blod. Hennes bok framstår som mörk och känslodriven, ja ungefär som bilden av Lilith. Dock saknas inte fakta och research, Spåman väver snyggt ihop alla dessa gamla religiösa texter och myter med nutid och sitt egna jag och en stor jävla patriarkal smocka framträder. Att det bara pågår och pågår, den kvinnliga arvsynden från de patriarkala religionerna, straffet som ska läggas på kvinnor som inte vill underkasta sig, i århundraden efter århundraden, det börjar bokstavligt talat kännas gammalt. Och så outsägligt sorgligt.