Med sina soldränkta sandstränder och närheten till havet är det en av Ukrainas mest populära semesterorter. Men bakom idyllen väntar det ryska hotet. Flamman har besökt Odessa, Svarta havets pärla.
Temperaturerna passerar dagligen 35 grader när jag besöker Odessa i slutet av juli. Invånare och turister flockas till stränderna för att svalka sig i havet.
På ytan är Odessa en idyllisk semesterort. Staden grundades när Ryssland erövrade området från Osmanska riket under ledning av Katarina den Stora i slutet av 1700-talet. Det grekiska namnet Odessa valdes som ett led i en större strategi att presentera Ryssland som arvtagare till det bysantinska riket med grekiska rötter. Immigranter bjöds in från olika delar av Europa för att skapa en blomstrande och kosmopolitisk stad.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Resultatet är i dag en sällsynt mångkulturell stad som med sitt rika kulturarv, kustläge och arkitektur med franska och italienska influenser mer liknar rivieran än resten av Ukraina.
Men kriget gör sig ständigt påmint och sticker hål på idyllen. Flyglarmet ljuder så gott som varje dag, och närheten till den ryska militära närvaron på Krimhalvön och i Svarta havet gör att man jämfört med andra delar av landet har kortare tid på sig att sätta sig i säkerhet från kryssningsrobotar och drönare.
Men arbetet pågår för fullt för att göra staden så levnadsvänlig som möjligt. I år är stränderna öppna för besökare för första gången sedan den ryska invasionen inleddes. Under 2022 hölls de stängda eftersom man förväntade sig en rysk landstigning. Delar av stränderna minerades och att vistas på dem blev förbjudet. Men inför årets sommarsäsong kunde till slut alla stadens stränder öppnas officiellt.
Ivan Liptuga är chef för avdelningen för kultur, internationella relationer och europeisk integration vid Odessa stad och träffar mig för en intervju på ett kafé intill stadens Pusjkinmuseum – där författaren Aleksandr Pusjkin levde och verkade under 1823.
– Tanken var från början att öppna stränderna redan i juni förra året. Men sedan sprängde ryssarna Kakhovkadammen, vilket gjorde att det dröjde fram till augusti innan det var möjligt, säger Ivan Liptuga.
När Kakhovkadammen i Chersonregionen förstördes den 6 juni 2023 översvämmades ett enormt landområde intill floden Dnepr, uppströms från Svarta havet. Tiotusentals människor tvingades evakueras, ett hundratal uppskattas ha omkommit och flera byar hamnade under vatten. Samtidigt har kanaler och vattenreservoarer torrlagts, vilket lett till problem med minskade skördar och vattenbrist i kringliggande områden – inte minst på Krimhalvön som experter nu befarar kan komma att förvandlas till en halvöken.
Mängder av bråte, skräp och döda djur – till och med hela hus – spolades i land längs Odessas kust. Saneringsarbetet har varit omfattande, och ekosystemet har drygt ett år senare ännu inte återhämtat sig. Havsbottnen är fortfarande förorenad av tungmetaller och giftiga ämnen som spolades ut i havet vid översvämningen, och strandbesökare i Odessa uppmanas att undvika bad vid stormigt väder då hälsofarligt bottensediment kan röras upp.
Nu hålls stränderna under ständig uppsikt, för att hålla dem rena från bråte och farliga föremål. Skyltar med förhållningsreglerna har satts upp på stränderna. Det är inte tillåtet att vistas där efter mörkrets infall eller när flyglarmet ljuder. Bilder på sjöminor varnar om att man ska vara uppmärksam och rapportera allt som skulle kunna utgöra en fara. Men enligt Ivan Liptuga bör inte hotet från sjöminorna överdrivas.
– Sjöminorna har vi koll på. Det positiva med dem är att de, till skillnad från landminor, syns tydligt när de driver i land. De utgör åtminstone ingen dold fara.
Längs strandpromenaden är det inte mycket som skvallrar om att landet befinner sig i krig. Stränderna är fulla av barn som leker i sanden, folk som badar, solar och dricker drinkar. Det tydligaste tecknet på att allt inte är som det brukar är att havet, bortsett från badande människor, är helt tomt. Inga motorbåtar i sikte, inga vattenskotrar, inga surfingbrädor. Den som vill fiska får göra det från land – att vistas på havet är förbjudet.
Odessas geografiska läge innebär att det inte bara är havet som behöver hållas under uppsikt.
– I början av kriget visste vi att invasionen kunde komma från tre håll. Dels från kusten. Dels landvägen från Chersonregionen via Mykolajiv. Sedan även från Transnistrien i väst, säger Ivan Liptuga.
Transnistrien är den ryska utbrytarregion i Moldavien som gränsar till Odessaregionen. Styret är auktoritärt och har starkt inflytande från Ryssland. Farhågan var i början av kriget att ryska trupper i Transnistrien skulle bistå i invasionen och skapa en andra krigsfront. I dag betraktas detta som osannolikt eftersom trupperna är för få för att utgöra något verkligt hot.
Numera ser även situationen i Svarta havet bättre ut än den gjorde för två år sedan.
Dmytro Pletenchuk, talesperson för den ukrainska flottan, berättar på en presskonferens i Kiev den 17 juli att ryska krigsfartyg har dragit sig tillbaka till sina sjöbaser. Ett tecken på att det inte finns några trygga platser för deras skepp längre.
– Den ryska flottans dominans har stoppats. Tyvärr betyder det inte att vi har vunnit kampen om Svarta havet, det är ingen slutgiltig seger utan bara ett nytt stadium i kriget. Vi måste också vara uppriktiga och konstatera att ryssarna behåller sin dominans över luftrummet, säger Dmytro Pletenchuk.
Ärligt talat så var ingen förberedd på en invasion av den här skalan. Själv trodde jag inte på det förrän i sista stund.
Ryssarna har gått över till en mer defensiv taktik. De håller sig till sina hamnar och åker bara ut med krigsfartygen så långt som det behövs för att kunna avfyra sina robotar. Det är dock inte bara från Svarta havet faran kommer. Kryssningsrobotar avfyras även från Kaspiska havet.
– De känner sig tryggare där uppenbarligen. Men att de avfyrar kryssningsrobotar därifrån är ingenting som komplicerar det för oss. Tvärtom så ger det oss bara längre tid att reagera eftersom Kaspiska havet ligger längre bort.
För Odessa kvarstår många utmaningar. Enligt Ivan Liptuga handlar det framför allt om två. Den ena är skyddsrummen. Mycket arbete har lagts ned på att inventera stadens källarutrymmen och göra om de som uppfyller kriterierna till ordentliga skyddsrum.
– Naturligtvis tänkte man inte på sånt när man byggde staden, att byggnaderna skulle hålla för missiler och drönare. Ärligt talat så var ingen förberedd på en invasion av den här skalan. Själv trodde jag inte på det förrän i sista stund.
Den andra utmaningen är att tillhandahålla elektricitet. Sedan de ryska luftanfallen mot ukrainska kraftverk under våren har landets elproduktion minskat med hälften. Den rådande värmeböljan spär på underskottet ytterligare när invånarna kyler ned sina hem, kontor och affärer. När den värsta hettan väl passerar uppstår nästa utmaning – hur ska elen räcka under vintern?
– I Odessa är vi väldigt beroende av importerad el, så framöver behöver vi tänka om vad gäller tillgången och produktionen av el, säger Ivan Liptuga.
Inne i centrala Odessa står generatorer uppställda utanför de flesta restauranger och butiker. Så fort elen stängs av, vilket sker dagligen i flera timmar över hela landet, märks det på ljudet av alla generatorer som sätts i gång. Generatorerna har sin kostnad – bränslekostnader för ägarna, ökade luftföroreningar och en förändrad ljudmiljö.
När jag en natt vaknar av flyglarmet visar det sig vara en storskalig drönarattack mot hamnstaden Izmail i utkanten av Odessaregionen, invid Donaufloden och gränsen till Rumänien. De flesta av drönarna kunde skjutas ned, men ett flertal byggnader och människor skadades. Izmail har, likt andra hamnstäder, blivit en måltavla för ryssarna för att hindra importen av bränsle – som fått en större efterfrågan i och med bristen på el.
Även om turismen är viktig för staden innebär de regelbundna luftanfallen mot regionen att det inte är aktuellt att satsa på marknadsföringen av Odessa, berättar Ivan Liptuga.
– Nej, vi kan inte garantera besökarnas säkerhet, så det vore inte etiskt. Det vore heller inte rätt när våra landsmän offrar sig vid frontlinjen för att hålla oss trygga – ska vi då uppmuntra människor att komma hit och njuta?
Samtidigt tycks det inte behövas någon marknadsföring för att locka till sig åtminstone inhemska turister.
– Det är inga internationella turister här längre. De som kommer utomlands ifrån är såna som du, journalister eller biståndsarbetare, människor med ett uppdrag här. Men de ukrainska turisterna hittar hit i vilket fall som helst.
En av dem är Lilia Ivanenko, 20. Vi stöter in i varandra längst ned på Potemkintrappan – Odessas mest kända landmärke, som figurerar i Sergei Eistensteins film Pansarkryssaren Potemkin, där en barnvagn skenar nedför de 192 stegen.
Gågatan nedanför trappan är avskild med taggtråd. En kvarleva från början av invasionen då militären spärrade av hela havssidan av staden. I dag fyller taggtråden inget syfte längre. Vissa blir förvirrade av den och vänder tillbaka. Andra, som Lilia, ignorerar den och kliver bara över den för att komma dit de ska.
Hon är ursprungligen från Tjernihiv i norra Ukraina, som belägrades av ryssarna i början av kriget, men flydde landet och bor och jobbar nu i Warszawa. Nu när hon har semester i två veckor bestämde hon sig för att återvända till Ukraina och besöka Odessa med sin mamma för första gången.
– Jag var nyfiken på hur annorlunda Odessa skulle vara. Arkitekturen, människorna, stämningen. Sedan finns det inga liknande platser vid havet att åka till längre. Cherson är jättefint men dit går det ju inte att resa längre, säger Lilia Ivanenko.
Lilia känner väl till farorna i Odessa, men lät det inte stoppa henne.
– Jag vet att det kan vara väldigt farligt här, men för att vara ärlig så oroade jag mig mer för gränsövergången från Polen till Ukraina. Det händer att folk fastnar vid gränsen i tolv timmar. Jag har också hört om minorna i havet, men har du sett stränderna här? Så mycket folk! Det är som om allt är som vanligt.
– Det är egentligen galet hur fort man vänjer sig vid den nya verkligheten. Jag tror att det är en del av den ukrainska mentaliteten. Vi anpassar oss och fortsätter leva våra liv.
