Att läsa Martina Haags nya roman I en annan del av Bromma är som att äta en ask choklad. I det översta textlagret – de första 100 sidorna av totalt 204 – ligger en smart blandning av lättillgängligt textgodis: korta, effektiva prosastycken som omedelbart för även den slöaste semesterläsare rakt in i handlingen. Haag serverar en välblandad story där varje liten bit, likt sötsliskiga chokladpraliner, är som gjord för att motståndslöst glida ner i svalget. Persongalleriet är också en del av den smart komponerade blandningen; karaktärerna är tydliga, balla och underhållande. Flera bifigurer är dessutom kändisar (Kristian Luuk, Bengt Magnusson och Malou von Sivers är några). Det är som om Haag för säkerhets skull velat spetsa till den mediala sötman extra. Men hennes historia är ändå i grunden tragisk. I handlingens centrum står Bella, en före detta skådespelerska som nu jobbar som receptionist på TV4 där hennes make, den framgångsrike programledaren Matte, också arbetar. Hon är alltså längst ner i medie­hierarkin, medan Matte tillhör det översta, hett eftertraktade skiktet i kändisaristokratin.

I en annan del av Bromma är på många sätt ett modernt, medialt upphottat svar på Jane Austens romaner om fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig. Liksom sin föregångare skildrar Haag kvinnan av folket som möter mannen av (medial) börd. Maktordningen kunde knappast vara tydligare och mer ensidig; Bella har egentligen aldrig något att sätta emot den glittrande kändisvärld som hon känner sig så lockad av.

Jag läser den här romanen med en växande känsla av obehag. Texten lockar och pockar med sina klatschigt söta one-liners; man förväntas identifiera sig med underdoghjältinnan Bella och hennes underdåniga kärlek till ”perfekte” Matte. Men under den välputsade, publikt strömlinjeformade textytan finns vidriga värderingar som jag omöjligen kan sympatisera med. Haag försöker visserligen punktera kändisidyllen i romanens slut, men jag tror henne aldrig. Det tillrättalagda slutet, där den nyss hotade kärnfamiljen återförenas i ett lyckligt kramkalas, känns så förljuget att jag vill slänga boken i väggen. Under den glassiga, välputsade ytan är det här en i grunden reaktionär och makthyllande historia om lyckan i att tillhöra det vackra folket. Men jag borde kanske inte ha förväntat mig något annat; Piratförlaget ger nästan bara ut böcker som är mer målgruppsanpassade produkter än utmanande konstverk. I grunden är det alltså text med endast ett syfte: att snabbt dra in snuskigt mycket pengar. Allt annat är sekundärt.