O tempora! O mores! Hur beskrevs Sovjet i svenska reseskildringar? Hur tedde sig utvecklingen i det revolutionära Ryssland sett genom svenska glasögon?
Dessa frågor ställer sig ett antal historiker verksamma vid Lunds universitet i antologin Rysk spegel.

De flesta reseskildringar som analyseras i boken färgades givetvis av en tydlig politisk agenda – Sovjet sågs antingen som ett hot eller ett löfte. Mycket intressant i sammanhanget är Martin Alms artikel om svenska sovjetskildringar från revolutionsåren. Alm påvisar att de svenska socialdemokraterna hade ett behov av att avgränsa sig såväl mot höger som väns­ter, man kritiserade den ryska oktoberrevolutionen samtidigt som man ville undvika att diskreditera de socialistiska visionerna. Det var sålunda framför allt socialdemokraterna som skyllde terrorn i Sovjetunionen på det faktum att det inte gick att bygga socialismen på ”asiatiskt vis” och i ett efterblivet land som Ryssland.
Svenskar beskrev Sovjet i allmänhet som landet Annorlunda, något exotiskt och ”osvenskt”. Gamla fördomar mot ”ryssen” levde på det sättet vidare, samtidigt som Sverige från och med 1930-talet gärna beskrevs som det land där allting gudskelov var bättre, landet där man hade lyckats att hålla sig borta från de politiska ytterligheterna. Det finns alltså en sorts svensk socialdemokratisk överberättelse om Sovjet, där såväl sovjetvänner som sovjetkritiker kunde hitta problemens rot i det faktum att socialismen byggdes i just Sovjet och av ryssar.

Charlotte Tornbjers genusanalys av mellankrigstidens sovjetskildringar avslöjar att Sovjet under mellankrigstiden ofta framställdes som en förebild när det kom till kvinno- och familjepolitiken i socialdemokratiska resenärers ögon, samtidigt som borgarna såg just den progressiva familjelagstiftningen som ett hot med sedligheten och den ”heliga” familjen.
Även Klas-Göran Karlssons analys av den svenska bilden av staden Sankt Petersburg/Leningrad är intressant. Han konstaterar att ”minnesplatsen” S:t Petersburg som rysk huvudstad hade en plats, om än perifer, i det svenska historiemedvetandet. Efter 1917 blir staden dock en ”icke-plats” för att först på 1970-talet hamna i de författande svenska resenärernas fokus igen, då som en ”motbild” mot byråkraternas och storpolitikens Moskva.
Så långt allt gott. Artiklarna kan dock samtliga snarast betecknas som akademisk skåpmat. Att det fanns ”politiska pilgrimsresor” till Sovjet är knappast en nyhet, inte heller att sovjetskildringen kännetecknas av en mycket tydlig dualism mellan gott och ont. De är dessutom författade på ganska torr akademisk prosa som knappast tilltalar en bredare läsekrets.

Det som egentligen är intressantast är Kristian Gerners lidelsefulla påhopp på alla dem som han anklagar för ”relativa kommunistsympatier”. Enligt Gerner kännetecknas den svenska synen på Sovjet av ett medvetet bortseende från kommunismens brott mot mänskligheten. Han skyller på ”den nya religionen” marxismen och nämner en rad yrkeskollegor som de största bovarna i sammanhanget. Dessa historiker och marxistiska intellektuella i största allmänhet blir så till de kommunistiska folkmördarnas ”fellow travellers”.
Vad ska man säga? Professor Gerners ihärdiga korståg mot kommunistsympatisörerna i landet har pågått länge, i en mer eller mindre raljant ton. Och korståget har tydligen varit framgångsrikt: Gerner och hans vapendragare Kim Salomonsson är numera av regeringen betrodda att forskarutbilda svenska gymnasielärare i historiens didaktik med inriktning mot kommunismens brott. Ett liknande uppdrag har numera också det omstridda Forum för levande historia, något som ingen mindre än Lars Ohly tycker är bra.
O tempora! O mores! För att tala med Cicero.