När jag anländer till Madrid och ansluter till en resa i Internationella brigadernas fotspår i slutet av oktober har ett 150-tal personer från jordens alla hörn befunnit sig på resande fot sedan fem dagar tillbaka. Många har föräldrar eller släktingar som, tillsammans med 35 000 andra, anslöt sig som frivilliga för att strida för den spanska republiken och mot Francos generaler. Frivilliga började strömma in i Spanien kort efter att fascisterna inlett sitt kuppförsök i juni 1936 men de Internationella brigaderna, som stred för regeringsarmén, upprättades först i oktober samma år och upplöstes i september 1938.  Deltagarna i årets minnesceremoni har hunnit vara med om att inviga minnesmonument i Paris, Benicassim och Albacete i Spanien. Bland dessa finns även svenskar, såsom Staffan Nilsson som reser i sin spanienfrivillige far Egons fotspår.

Rött skynke för högern

På kvällen samma dag som jag anländer lanserar den 97-årige fransk-spanske brigadisten Joseph Almúdever sina memoarer om tiden som stridande mot Franco-fascismen. Han är en av de sista nu levande spanienfrivilliga, en grupp som numera kan räknas på ena handens fingrar. Några dagar tidigare har Stan Hilton, den siste överlevande bland 2,500 brittiska frivilliga, avlidit efter en längre vistelse på ett äldreboende i Australien. Almúdever är däremot vid god vigör och har inga problem med att lägga ut texten. Han håller sin presentation på en välsorterad progressiv bokhandel i centrala Madrid inför en mycket entusiastisk publik. I Spanien blir varje ny bok som släpps om inbördeskriget också ett inlägg i en mycket infekterad debatt om vad kriget handlade om samt omfattningen av såväl fascistiska som republikanska förbrytelser. Särskilt de spanienfrivilliga utgör ett rött skynke för den spanska högern men betraktas av det progressiva Spanien som en unik symbol för internationell solidaritet med ett annat folks kamp för frihet och demokrati.

Det var inget inbördeskrig utan en internationell konspiration mot det spanska folket

När kriget bröt ut hade Almúdevers familj flyttat från Marseille till faderns hemstad Alcasser i Spanien. Han var själv bara 16 år när han försökte ansluta sig till de väpnade förbanden. Han avvisades efter att ha ljugit om sin ålder men lyckades senare ansluta sig till den italienska Garibaldi-brigaden. Han ville göra en insats och kände skam över att Frankrikes socialistiske premiärminister Léon Blum hade skrivit under non-interventionsavtalet och därmed förhindrade vapenförsändelser till republiken. För de tyska, italienska och marockanska arméerna som stred på Francos sida med mark- och lufttrupper blev kriget en förövning inför andra världskriget. Begreppet inbördeskrig vill Almúdever därför inte kännas vid:
– Det var inget inbördeskrig utan en internationell konspiration mot det spanska folket, säger Joseph Almúdever.
Efter Francos seger tog han sig till Alicante i hopp om att kunna lämna landet med båt. Han fångades i stället av italienska trupper och placerades i ett interneringsläger.

Strid om historiska symboler

Dagen därpå går bussfärden till Guadalajaras slagfält. I den lilla staden Torija, som användes som högkvarter när slaget om Guadalajara utkämpades i mars 1937, välkomnar borgmästaren besökarna. Araceli Martinez från Castilla de la Manchas regionala regering understryker särskilt kvinnornas roll i kriget, först som stridande, därefter som ambulansförare, sjuksköterskor och översättare.
Zuza Ziolkowska-Hercberg är bildkonstnär från Warszawa och barnbarn till en frivillig i den judiska Naftali-enheten. I hemstaden kämpar hon mot lokalpolitikernas planer på att ändra namn på Dabrowski-bataljonens gata.
– Jag reser i min farfars fotspår. Nu får jag också möjlighet att utbyta kunskaper och lära känna andra brigadisters öde. Det är även intressant att ta del av hur andra familjer har levt sedan andra världskrigets slut i en annan kontext – i länder på andra sidan järnridån, säger Ziolkowska-Hercberg.
Senare under kvällen reser vi igenom Madrids Moncloa-distrikt. På vägen lägger man lätt märke till Arco de la Victoria, en 49 meter hög triumfbåge som Franco lät bygga på 1950-talet för att hylla sin seger i kriget. Under senare år har allt fler symboler från Franco-tiden kommit att ifrågasättas och monteras ner: Franco-statyer, gator uppkallade efter fascistiska generaler, samt Francos kombinerade gravplats, kloster och jättemonument Valle de los Caídos. Samtidigt har anhöriga till avrättade republikaner, trots hårt politiskt motstånd, uppnått lokala framgångar i sina försök att gräva upp sina släktingar som legat oidentifierade i Francos massgravar. Triumfbågen har däremot inte varit föremål för omfattande debatt. Ett par kilometer därifrån finns dock ett betydligt mer anspråkslöst monument till de internationella brigadernas minne utanför UCM-universitetet. Det var här som de frivilliga gjorde avgörande insatser i ett mycket kritiskt skede i början av kriget. Allt sedan monumentet invigdes för fem år sedan har det befunnit sig i rättslig limbo efter att högerextrema jurister har ifrågasatt dess formella giltighet. Vid återkommande tillfällen har fascister målat och sprayat ”Asesinos!” (mördare) på monumentet.

Osäker politisk framtid

På lördagen invigs ”De internationella brigadernas trädgård” i Vicalvaro i södra Spanien. Torget är välfyllt, och kommunpolitiker från både Socialistpartiet (PSOE) och Podemos är på plats. Madrids vänsterradikala borgmästare Manuela Carmena sänder sina hälsningar. Tal, musik och applåder avlöser varandra. När en parlamentsledamot från Socialistpartiet välkomnas upp på scenen hörs dock protester här och var. Manifestationen hålls bara några timmar innan Mariano Rajoys högerregering ska komma att återväljas med PSOE:s medgivande och gatorna utanför parlamentsbyggnaden Cortes ska fyllas av tusentals demonstranter. Hur striden om det historiska minnet kommer att utvecklas under en ny Rajoy-regering är bara ett av många frågetecken när Spanien nu går en osäker politisk framtid till mötes.