Det finns en icke-verbal kommunikation i form av bilder, symboler, seder och bruk, som uttrycker politiska idéer och ideologiska uppfattningar på ett bättre och djupare plan än skrifter eller avhandlingar. Dessutom är den formen av kommunikation identitets- och samhörighetsskapande.
Ulrika Kjellman studerar hur bilden av arbetarrörelsens ledare gestaltas och förändras i svensk veckopress mellan åren 1910 och 1946. Lena Johannesson som är professor i konst- och bildvetenskap skriver om den svenska arbetarpressens grafiska utformning, och om hur den ger uttryck för skiftande politiska ställningstaganden påverkade av tidens krav. Hon bidrar också med en kort betraktelse över varför fackförbundspressens yrkesserier aldrig har blivit en stor succé.
Det i särklass intressantaste bidraget är skrivet av etnologen Birgitta Skarin Frykman och handlar om arbetarbegravningarnas ”sociala språk”. Bakgrunden är det sena 1800-talets angrepp från överklassen på arbetarrörelsen. Arbetare var oansvariga och lata, och just begravningen, den mest betydelsefulla och symbolmättade högtiden, användes som klassärskiljande i ett maktens strategi och språk, som vi känner igen än idag.
”En hederlig begravning” blev därför en viktig demonstration av arbetarklassens värde och värdighet. Logiskt nog blev det framför allt viktigt att erövra samhällets etablerade begravningsformer, och inte skapa alternativ.
I själva erövringsstrategin låg ett ifrågasättande och utmanande av borgerlighetens uteslutning och gränsdragning. Arbetarklassen erövrar det borgerliga begravningsspråket, men slår vakt om vissa egna identitetsmarkeringar, till exempel vilken hatt man bär vid begravning.
Intressant nog blir det så att samtidigt som arbetarklassen tillkämpar sig rätten till den etablerade begravningsformen, övergår borgarklassen till nya sätt att ordna sina begravningar. Det är nu som den enskilda begravningsceremonin, i den lilla familjekretsen, tidigare så stigmatiserande, blir till norm.
Boken är mycket rikt illustrerad. Den är idéhistoriskt klargörande. Ibland akademiskt snårig och omständlig, men bitvis lika spännande som en äventyrsroman.
