Nästan på dagen 100 år efter Oktoberrevolutionen hade miniserien Trotsky premiär på ryska Pervyj Kanal (Första kanalen). Det är en av de mest påkostade satsningarna inom rysk tv någonsin som nu även plockats upp av Netflix. Serien har prisbelönats – bland annat Konstantin Khabenskij i titelrollen – men också mött en hel del kritik för sitt lössläppta förhållande till historiska fakta.
Hela serien inleds med en bisarr sexscen ombord det bepansrade tåg som röda arméns befälhavare tillbringar inbördeskriget på, och fortsätter lika konstlat och överdrivet. Regissörerna Kott och Statskij – eller kanske snarare kanalchefen och mediemogulen Konstantin Ernst som påstås personligen ha drivit igenom filmatiseringen – släpper aldrig tittarens hand. När Trotskij får frågan om hur han kunde fatta beslut om så många människors död, tittar han rakt in i kameran och säger ”jag gjorde det för kampens skull” så att ingen ska undgå att begripa hur fel det var med ”kampen”.
Lenin i Jevgenij Stychkins gestaltning är så ond och har så smala ögon att han i stort sett endast saknar en hårlös katt och ett hajakvarium för att bli den perfekta Bond-skurken
Lenin i Jevgenij Stychkins gestaltning är så ond och har så smala ögon att han i stort sett endast saknar en hårlös katt och ett hajakvarium för att bli den perfekta Bond-skurken. Stalins motiv till kommande utrensningar reduceras till händelser under ett tidigt möte där Trotskij inte tog emot en ung och starstruck Stalins utsträckta hand. Trotskijs egna bevekelsegrunder för att bli en kallhamrad revolutionär förklaras genom ett möte med fängelsechefen i tsarens fästning över ett parti schack (kliché 1A). Där förklarar den väderbitne fängelsechefen Trotskij – från vilken Lev Bronstein tog sitt nom de guerre – att det ryska folket ”inte får befrias, utan måste kontrolleras, för sitt eget bästa” och att ”rädsla är grunden för all ordning”.
I ett ögonblick förvandlas den blödige idealisten Lev Bronstein till den stålhårde, kompromisslöse Trotskij och karaktärens dramaturgiska drivkraft har fallit på plats.
Omständigheterna kring revolutionen undersöks inte närmre utan kokar, som vanligt i borgerlig historieskrivning, ner till att handla om personlig makthunger och konspiratörer som för det klentrogna folket bakom ljuset. Inte helt olikt den antisemitiska antikommunism som spirade på Trotskijs tid.