En militär expedition med en civilisatorisk och vetenskaplig täckmantel är egentligen ute efter ett dyrbart mineral. Problemet är att ”infödingar” har sina boplatser just där de rikaste fyndigheterna finns. I den heliga profitens namn skippar man alla hänsyn till framsteg, respekt och demokrati, och tar till den militära råstyrkan. Låter det bekant?

Avatar lär vara den mest påkostade filmen någonsin, och har blivit omtalad för sina specialeffekter. Och visst är det spektakulärt. Effekterna är både påhittiga och originella, utan att förlora sig i maskinorgier. Dessutom är det stundtals bedövande vackert. Det är Djungelboken goes Jurassic Park.

Ett minus dock för den konventionella musiken.
Avatar är ideologiskt övertydlig på ett sätt som bara amerikanska filmer kan – och får – vara! Det är en antikrigsfilm, den är i allra högsta grad miljömedveten, med tydliga inslag av panteistisk andlighetsdravel, och den tar klar ställning för Folket mot storkapitalet och dess militärmakt.

Det är intressant att i tider av djup kris, när USA är indraget i två krig som ser alltmer mer hopplösa ut, och när dess ställning som världens enda supermakt börjar vackla, väljer Hollywood att göra en storsatsning på en film med just ett sådant innehåll.
Samtidigt går det här inte bortom det som amerikanska progressiva krafter traditionellt alltid har stått för. Men det stannar inte där. När folket reser sig mot ockupationsmakten, åker det på rejält med stryk. Det är först när Naturen själv slår tillbaka, som inkräktarna kan besegras och köras ut. En sista duell man mot man avgörs av – en kvinna. Med en pilbåge.
Hjälten dör som människa, men återföds som sin avatar, vilket har fått en del kritiker att tala om posthumanism, vad det nu betyder.

Men det filmen säger, förutom ”love, peace and understanding” och satsning på miljövänlig teknologi, kan tolkas som att framtiden finns i det gränsöverskridande. Som till exempel samarbete med Kina.