Spekulation och krascher – nu är det nog!
Den senaste börsoron efter den amerikanska bolånekraschen kan sprida sig över hela världen. Idag publiceras ett upprop i flera europeiska länder för att kräva stopp för finanskapitalets skövling av vår ekonomi.
Ett finanskapital utan restriktioner förstör samhället. Det sker tyst och dagligen, när aktieägare pressar företag och deras arbetare att lämna vinsterna ifrån sig, i det rika Nord såväl som i det fattiga Syd. Det sker dramatiskt och maniskt när stora kriser visar upp excesserna av girighet och deras effekt på tillväxt och anställningar. Avskedanden, otrygghet, ökande klyftor: arbetare och fattiga är dömda att lida både av spekulationen i sig och de farliga effekterna av de åtföljande krascherna.
Under de två senaste decennierna har finanskapitalet gett oss föga mer än en serie kriser: 1987 – börskrasch, 1990, bostadskris i USA, Europa och Japan, 1994, krasch för de amerikanska statsobligationerna (s.k. T-bonds), 1997 och 1998, internationell finanskris, 2000-2002, IT-bubblan, 2007-2008, sist, bolånekrisen med s.k. subprime-lån, möjligen början till en global storkris.
Vi vägrar att vänta passivt på nästa kris och uthärda de våldsamma ojämlikheter pådrivna av finanskapitalet, med alla de faror som det skapar för alla. Eftersom instabilitet är oskiljaktlig från liberaliseringen av finanskapitalet – hur skulle de futtiga ropen på ”transparens” och ”moral” kunna förhindra liberaliseringen från att ha samma konsekvenser i framtiden? Att göra slut på denna farsot handlar om att radikalt förändra spelets regler, nämligen finansstrukturen. Emellertid är varje sådant projekt förhindrat genom det extrema skydd finanskapitalet åtnjuter genom den Europeiska Unionens fördrag.
Därför kräver vi, europeiska medborgare, avskaffandet av artikel 56 i Lisabonfördraget, den artikel som förbjuder alla restriktioner av kapitalflöden och därigenom skapar förutsättningen för finanskapitalets grepp om samhället. Vi kräver också en reglering av etableringsfriheten (artikel 48), vilken ger kapitalet friheten att röra sig till de ställen där förutsättningarna är de mest gynnsamma och som i detta fall skulle tillåta finansiella institutioner att söka asyl i London eller någon annanstans.
Om ”frihet” bara betyder rätten för den starke – idag det finansiella kapitalet – att lägga hela samhället under sig, låt oss genast säga att vi inte har något intresse av det. Vi föredrar folkets frihet att leva utan det finansiella kapitalets vinsttyranni.
