Rubriken känns igen. ”Ny jätteläcka – över 200 svenskar mörkar tillgångar i skatteparadis”. Pandora papers, som är namnet på den internationella journalistgruppen ICIJ:s senaste avslöjande, är en i raden av gigantiska dataläckor som visar hur rika flyr skatt. Nästan alla börjar på bokstaven P: Panama, Paradise, Pandora.

Denna gången är läckan större än någonsin och innefattar personer från den tidigare Labourledaren Tony Blair till musikgruppen Swedish House Mafia. Men leder de ständiga läckorna till någon förändring? Eller blir det bara ännu större rubriker om några år igen?

När Panama papers, den första globala jätte­läckan om systematisk skatteflykt, publicerades för fem år sedan kom konsekvenserna snabbt. Islands statsminister tvingades avgå. Affärsjournalister spådde att avslöjandet skulle gynna ja-sidan i den kommande brexit-­omröstningen. USA:s president Barack Obama kritiserade systemet som missgynnade vanliga medborgare. EU:s dåvarande ekonomikommissionär deklarerade att kommissionens uppdrag nu var att bekämpa den ”oetiska” skatteflykten.

Ett år senare kom ännu en läcka, med ännu fler dokument. Och nu, 2021, slås nya rekord. Den här gången är det åtminstone 100 miljardärer, 30 politiska världsledare och 300 högt uppsatta tjänstemän som tagits på bar gärning. Lokala medier bryter ned datan och hittar fler i sina respektive länder.
Även denna gång reagerar världsledarna med bestörtning. EU:s nuvarande ekonomi­kommissionär Paolo Gentiloni utlovade under ett tal i EU-parlamentet nya lagar som ska ”främja skattetransparens och ta hänsyn till fler element inom ramen för automatisk informationsdelning.”

Utifrån sett tycks närhistorien visa att de upprörda tonerna ska tas med en nypa salt. Men enligt Lena Bergkvist, som jobbar med frågor om internationellt skatteundandragande på Skatteverket, har läckorna och de politiska reaktionerna haft verklig effekt.
– Det har varit mindre varianter på läckor även före dessa tre, och på 10–20 år har det hänt väldigt mycket på det här området. Vi ser en utveckling inte minst inom internationellt informationsutbyte och avtal med enskilda länder. Om Skatteverket behöver information kan vi få det, och automatiska kontrolluppgifter skickas direkt till oss, säger hon till Flamman.

Hon betonar att enheten där hon jobbar består av omkring 200 personer som sysslar med de här frågorna oavsett om det gjorts stora avslöjanden eller inte. Men läckorna ”belyser behovet”, konstaterar hon. Samtidigt säger hon att det är svårt att ta fram siffror som visar att det faktiskt görs mer rätt nu.
– Jag har väldigt svårt att bedöma det, men vi arbetar utifrån hypoteser. Om vi arbetar med internationellt informationsutbyte, täpper till kryphål i nationell lagstiftning och jobbar aktivt på alla de fronterna så ska ju skatt betalas i högre grad där den borde betalas. Utifrån det perspektivet har vi definitivt gått framåt. Sedan är det ju en uppförsbacke, och det är klart att det är starka krafter som motverkar detta och kommer på nya upplägg.

Joachim Dyfvermark är reporter på SVT:s Uppdrag granskning och har samarbetat med den internationella journalistgruppen ICIJ för att avslöja de svenskar som förekommit i finansläckorna. Även han säger att det finns starka intressen som motarbetar försöken till genomgripande lösningar.
– Det finns väldigt mycket pengar investerade i offshoreindustrin, och därför ett stort motstånd mot stora, drastiska förändringar. En hel del har hänt, delvis som ett resultat av våra internationella samarbeten. Det handlar bland annat om utökade informationsutbytesavtal – att myndigheter får begära och får ut underlag från fler skatteparadis. Vi ser att skatteparadis nu rensar ut bland brevlådeföretagen, som i Panama, och andra är på gång att skapa register över vilka som egentligen äger bolagen.
Han nämner också G20-ländernas förslag på en global minimiskatt, som förordas av bland andra USA:s president Joe Biden, men som än så länge bara är en skrivbordsprodukt.
– Om det genomförs kommer det att få väldigt stora effekter. Men det är fortfarande mycket långt kvar.

Katharina Pistor, professor i jämförande juridik vid Columbia-universitetet i New York, har en annan syn på saken. Enligt henne kan man bara komma åt problemet genom att ge sig på dess rötter, nämligen den breda definitionen av vad som är ett företag. Hon menar att globaliseringen gjort det enkelt för företagsledare att själva bestämma vad som är ett företag och vilka lagar det ska lyda under.
– Man måste inte flytta. Jag kan sitta här i USA och säga att jag vill ha en affärsenhet på Caymanöarna. Jag ringer bara upp min advokat och ber om det. Det är ett skalbolag, men USA erkänner det fortfarande som ett företag, säger hon till Flamman och fortsätter:
– Om någon har ett skalbolag och myndigheterna vet att personen inte har några anställda, att det företräds av samma person som alla andra företag på Caymanöarna, och att personen använder det bara för att undkomma skatter – varför nekar man inte helt enkelt det bolaget de rättigheter som en juridisk person vanligen åtnjuter?

Pistor är tidigare gästprofessor vid bland andra Harvard, Oxford och London School of Economics. Med boken The code of capital: how the law creates wealth and inequality blev hon också en känd röst utanför akademiska kretsar. I den beskriver hon hur alla sorters tillgångar – mark, lån, kunskap och till och med människors förväntningar – förvandlas till kapital genom de juridiska system som den ägande klassen själv varit med och utformat. Hon har därmed också studerat hur definitionen av ett företag gjorts så bred att i princip vad som helst – från en brevlåda på ön Jersey till en bilfabrik i Leipzig – kan räknas dit. Eftersom ett bolag definieras som en ”juridisk person” och i många sammanhang har samma rättigheter som verkliga personer – till exempel att röra sig över landsgränser – har företagsledare i dag stora möjligheter att själva definiera sin verksamhets juridiska status.

Paradoxalt nog har nationalstaternas politiker därför också mer makt över de här frågorna än vad som ofta sägs, enligt Pistor.
– Som företagsledare kan man välja att underkasta sig lagen i Caymanöarna eller South Dakota. Men det fungerar bara om den juridiska enhet man registrerar i Caymanöarna erkänns som en likadan enhet i South Dakota. Så allt detta faller under nationella lagar. Huruvida vi erkänner de här enheterna eller inte är inrikespolitik.

Historiskt har politiker också tagit sig rätten att styra över sådant. Enligt Pistor använde sig Tyskland av en striktare definition av bolag fram till 2010-talet, då EU-domstolen beslutade att det bröt mot principen om fri rörlighet.

Vilka krafter låg bakom EU:s förändrade rättstillämpning?
– Man inledde strategiska rättstvister och försökte helt enkelt vinna gång på gång. Det är ju en del av juristernas arbete, att hitta en kund som kan föra fram en viss position och sedan förhoppningsvis vinna tillräckligt många fall för att ändra prejudikatet. Därtill kom ett nytt ideologiskt klimat under 1990-talet som forskarvärlden blev en del av, med idén att det är ”protektionism” om man inte gör si och så, det som ofta kallas nyliberalism.

Katharina Pistor säger att försöken med globalt informationsutbyte mellan myndigheter, förhandlingar om en global lägsta skatt och nya regler inom OECD är användbara, men att det i slutändan är omöjligt att täppa igen alla hål i systemet. Det går alltid att anlita jurister som hittar nya sätt att byta land och därmed slippa betala skatt. På sikt, säger Pistor, måste politiker återta makten över frågan på nationell nivå.
– Det kommer inte heller att lösa allt, men om demokratiskt valda lagstiftare ska ha något slags kontroll över lagarna i sina länder måste de säga: folket har suveränitet, vi vill utforma reglerna, så vi kommer att bestämma när vi erkänner en viss juridisk enhet och inte. I EU är det komplicerat, men jag tror att vi kan göra mer än vi gör i dag.

Noa Söderberg

Tidigare reporter på Flamman.