”Det är de minst lämpade som får flest barn” säger filmens Doktor Berg (Tobias Aspelin). I 1930-talets Sverige rådde bred politisk enighet om vikten av att skapa en ny människa som inte var en belastning för samhället – eller rasen. Därför steriliserades fram till 1975 63.000 personer av ”rashygieniska skäl”.
Filmens Gertrud (Julia Högberg) är en av dessa och förs 1951 till anstalten Odenslund för att ”bli frisk” från en aldrig definierad sjukdom. Gertrud som har sju syskon och tycker om att dansa befaras ”yngla av sig” om hon vistas i samhället. Epilepsi, ”lösaktighet” eller ”sinnesslöhet” har placerat hennes rumskamrater på anstalten.

Att samtycka till sterilisering är ett första steg för att få lämna Odenslund. I sin iver att komma därifrån är Gertrud själv mån om att göra operationen så snart som möjligt. Beslutet drar dock ut på tiden. På grund av den omtanke Gertrud visar sina rumskamrater får anstaltens föreståndarinna (Maria Lundqvist) snart ett särskilt gott öga till henne. Det gäller även för den unga vaktmästaren Axel (Christoffer Svensson). Gertrud och Axel inleder en på förhand dödsdömd relation. Gertrud blir gravid och Axel tar avstånd från förhållandet när Gertrud vill förhindra ingreppet.
När anstalten ska visas upp för journalister och kommunpolitiker får Gertrud förtroendet att hålla tal. Hon gör detta i en ytterst raljant ton. Tilltaget sänder henne i tvångströja till sinnessjukhus – i 28 år.

Det är en annorlunda film. Trots ett förutsägbart händelseförlopp och Gertruds ibland osannolika civilkurage. Rashygien i det präktiga folkhemmet. Vi har hört det förr – men inte sett spelfilm om det. Gertruds klaustrofobiska vanmakt gör bioluften svår att andas. Och lagen om tvångssterilisering avskaffades 1975.