Om ni kommer gående på Stockholms gator, speciellt på söder, kan det hända att Spinning Jennies plötsligt står där. Och då kanske ni blir lika glatt överraskade som jag blev. Och rörda.
För det blir man av ett gäng som helt oskuldsfullt utstrålar en gränslös kärlek till musiken och hoppet om att få ägna sig åt den hela tiden.
Musiken är något mitt emellan oldtime country och bluegrass – men det kan vara italienska sånger som de sjunger. Eller egna texter, som låter som en film av Ken Loach:
Jag skriver till dig, ifrån Kataloniens gräns,
i internationella brigaden tog jag tjänst.
Bland många frivilliga svenskar står jag här
och jag vet att tiden går,
men jag hoppas du förstår
att jag svurit att kämpa, för frihetsfanan vår.
Dagarna är heta, och natten kall som is
och överallt så lurar generalens milis.
Jag ser kamrater stupa varje dag…
Karismatiske försångaren David har skrivit texten.
– Jag tycker om sånger som berättar – och vi vill ha en spännande blandning av texter. Det kan handla om kärleken till det spanska folket – eller kärleken på en nattbuss till Örnsberg. Många gånger är de bästa politiska texterna inte de som skriker slagord och predikar, utan de som beskriver verkligheten. Och om man vill skriva en sång om den vackra Ghazaremsan vid Medelhavet utan att komma in på ockupationen, eller om 1970-talets Chile utan att låtsas om militärjuntan – ja, då får man ju verkligen anstränga sig för att undvika det. Texter som inte ifrågasätter någonting innebär också ett ställningstagande.
Eller som Joan Jara uttryckte det i sin briljanta bok om Victor: det fanns ”opolitiska” sånger som gav intryck av att ingenting behövde förändras.
Alla utom två i gruppen har just gått ut Stockholms estetiska gymnasium i Liljeholmen, musiklinjen där de varit med om allt från att sjunga Vivaldi i Uppenbarelsekyrkan till det projektarbete som ledde till Jennies.
Johan spelade jazz. Hösten 2006 började han och Max snacka om att de ville spela country– så de gjorde det som ett skolprojekt, och de andra hakade på.
Ett tjugotal låtar har de skrivit på kort tid, ofta med historiska teman, som ibland leder till diskussion. Åsikterna är inte helt igenom identiska men ”vi ställer upp för varann”.
Deras musik är något av en hybrid – men äkta.
– Vi har inte brytt oss om att kategorisera vår musik. Det var först när vi skulle gå in på Myspace som vi var tvungna att diskutera vilken genre vi tillhör. Vi har bred musikutbildning och det ger frihet. De flesta av oss kan spela vilket instrument som helst som för tillfället behövs.
Gustav plockade till exempel upp kontrabas. Han var klasskamrat med David i grundskolan och de spelade i punkband tillsammans, sedan i en liten akustisk trio i många år, ”på fester och biblioteksinvigningar” och sjöng 1970-talslåtar trestämmigt, ”men vi är inga proggnostalgiker”.
(Artikelförfattaren, som inte heller är nostalgiker, tycker för övrigt att en del av 1970-talets politiska sång var ganska påklistrad, till och med spekulativ i en del fall – då var det ju där som karriärmöjligheter erbjöds. Det är det knappast nu, och nu låter engagemanget ofta mer äkta.) Jonatan överansträngde vänsterhanden och fick byta gitarren mot en dobro, ett berikande tillskott; och han har dessutom en tenorröst som har den rätta skärpan för italienska risplockerskesånger. Pontus bytte från gitarr till banjo.
– Jag var nere i hårdrocksträsket tills en tjejkompis tyckte att jag skulle lyssna på Bob Dylan.
Och det är Pontus som plötsligt anknyter till ett arv som inte har odlats av svenska studenter sedan Hitler sabbade relationerna – den tyska 1800-talsromantiken.
Den unge Werther gav sitt liv åt kärleken
Och nu talar han till mig, med sin viskande röst
Han säger när det gäller kärlek, så finns här ingen tröst.
Men han har inte läst boken hans mamma avrådde från det (Werther utlöste under det sena 1700-talet en självmordsepidemi bland unga män).
Alla lovordar Madeleine, (som inte kunde vara med vid intervjutillfället).
– Madde är så extremt musikalsikt, sjunger jättebra, spelar piano och fiol hur bra som helst – hon och Philip är lite föräldragestalter åt oss.
Kan man komma fram till några vettiga politiska ställningstaganden i dagens skola?
David säger att man får i och för sig lära sig ifrågasätta, men det handlar ju också om vad man utgår från. Liberala värderingar är utgångspunkten för alla diskussioner som förs, man får läsa om nazismens brott och ”kommunismens brott” i samma svep.
– Jag skulle gärna läsa om liberalismens brott i form av kolonialism och krig och snedfördelning av resurser – det skulle kännas mer rättvist. Ungdomar är inte politiska påstås det men det är inte sant för de är väldigt medvetna om hur det ser ut i deras vardag – de kopplar inte alltid ihop det med politik för politiska tolkningar ligger inte i tiden. Men allt är politik. Det är väldigt viktigt att den arbetarrörelse som finns inte sviker, att den presenterar alternativ för ungdomarna i stället för att bara använda liberala floskler. För då ger man utrymme åt nazisterna att bre ut sig på den mark som vänstern har tappat.
Och namnet på gruppen? Ja, Spinning Jenny var den mångspoliga spinnrocken som uppfanns i England på 1760-talet – den effektiviserade drastiskt framställningen av garn och tråd – och ledde till att mängder av textilarbetare blev arbetslösa. Och då kunde det inträffa att de bröt sig in i fabriken och vandaliserade spinnrockarna.
Och dagens Spinning Jennies fortsätter att befrukta stockholmarnas musikaliska och politiska medvetenhet. Och i december reser de till Kuba.
