Den 9 och 16 mars väljer fransmännen borgmästare och deras kommunfullmäktige. Trots att det bara gått nio månader sedan högerns Nicolas Sarkozy övertygande vann presidentvalen, ser det mörkt ut för högern.
Frankrikes ledande högertidning Le Figaro skriver att högern går mot en katastrof, och stöder sig på sin egen opinionsundersökning: ”Statschefen får bara godkänt av 39 procent, de sämsta siffrorna hittills. Än bittrare för presidenten är, att premiärminister François Fillons popularitet ökat från 45 till 52 procentenheter.” Dagstidningen sammanfattar: ”Dessa två kurvor bekräftar vissa bedömares analyser, att resultatet beror inte på reformpolitiken, utan gäller statschefens person. ”Oppositionen verkar alltså ha goda förutsättningar att gå framåt i många av Frankrikes drygt 36.000 kommuner.
Men politiska problem hittar man inte bara inom högern. Socialisterna (PS), det tongivande partiet, förmår hittills bara presentera uppbringa en lågmäld opposition. Första tillfälle att ta avstånd från Sarkozys politik, gällde parlamentets omröstning, den 4 februari, om presidentens förslag till ett nytt EU-fördrag. PS hade, om man valt att rösta nej, kunnat framtvinga en ny folkomröstning. Men partistyrelsen hade fått igenom att partiets folkvalda inte skulle delta i omröstningen. ”För att äntligen ena PS”, hette det. Resultat? Sarkozy tog lätt hem spelet. Kommunisterna, som alla gick på nejlinjen, isolerades. De fick bara stöd av ett fåtal socialister. Men, trots detta har PCF allierat sig med PS inför marsvalen. Man har tvingat avstå ”från kravet på att vänstern avstår från allians med Modem (mittenhögern)”, signalerar Politis.
Matthieu Lindon, känd författare och krönikör skriver ironiskt i Libération: ”Vänsteroppositionen är helt balkaniserad. Man verkar ha gått i ide, och hoppas bara på att återvinna väljare i de kommande kommunalvalen. Internationell politik tycks alltför krävande, nationell politik är fortfarande ett alltför stort område, men kanske lokalpolitik? ”
”Finns det ingen pilot på flygplanet?”, undrar den kände högerjournalisten, Alain Duhamel, RTL och fortsätter ”Genom Sarkozys ständiga närvaro överallt behövs mer än nånsin en karismatisk ledare, som kan samla vänstern. En slags motvikt med ett åtminstone virtuellt alternativ.”
Sjutton politiker som hävdar de representerar ”mycket olika strömningar”, som före detta premiärministern Dominique de Villepin (UMP), Ségolène Royal (PS), André Gérin (PCF), François Bayrou (Modem), undertecknade i torsdags i förra veckan ”en appell för republikansk vaksamhet”. Hela texten publicerades 14 februari av veckotidningen Marianne. Undertecknarna säger sig ”dela ett visst antal övertygelser och värderingar.” Man ”vägrar acceptera en rent personlig maktutövning”.
Signatärerna påminner likaså om nödvändigheten av ”mediernas och informationens mångsidighet” och slutligen behovet av en ”värdig utrikespolitik och försvaret av folkens rättigheter”. Utan att nämna Nicolas Sarkozy vid namn, tar texten upp kritik av presidentens sätt att regera, och de huvudteman som statschefen drivit.
Inbjuden till ett politiskt TV-program, som sändes den 17 februari tog socialistledaren François Hollande, avstånd från uppropet. I motsats till partikamrater, som skrivit under texten, ville inte Hollande ”hamna i någon antisarkozy-fälla”.
Men är den vänsteroppositionen en fråga om personer eller politiska partier? Le Figaro betonar att fransmännens missnöje beror på en person, inte regeringspartiets politik; det är individer till höger och vänster som undertecknat uppropet; socialistledaren Hollande vill inte opponera sig mot en person, och vet egentligen inte hur man opponerar sig. För var finns de politiska partiernas idéer? Och vad finns kvar av vänsterns principer, de socialistiska idealen, den sociala solidariteten?
