I onsdags avslutades brittiska Labours fyra dagar långa partikonferens i Brighton. Till skillnad från de interna stridigheterna på konferenserna 2015 och 2016, var frågan om partiledarskapet denna gång avgjord på förhand. De brittiska socialdemokraterna bekräftade Jeremy Corbyns roll som ledare. Vänsterns inflytande över partiet är tydligt och gräsrotsrörelsen Momentum, skapad för att stödja Corbyn, är i dag en av de mest inflytelserika grupperna bland Labours medlemmar.
Förändringen kom i och med parlamentsvalet i juni, då Corbyn fick bevisa sin popularitet bland väljarna. Partiet hamnade bara tre procentenheter bakom sina konservativa motståndare med 40 procent av rösterna. Labour ökade med 9,6 procent från valet 2015, vilket är den största ökningen partiet gjort mellan två val sedan 1945.

Sedan dess har Corbyns partimotståndare grävt ner stridsyxan – för tillfället. Den interna högeroppositionen har flera gånger försökt avsätta den 68-åriga socialisten sedan han valdes 2015. Men de grupper som tidigare styrt Labour saknar i dag stöd bland de 500 000 medlemmarna. I dag talar partihögern i stället om vikten av att vinna nästa val. Premiärminister Theresa Mays skakiga Brexit-förhandlingar ger många hopp om ett nyval inom en snar framtid.

En renoverad partidemokrati

Med siktet ställt på framtiden var årets konferens en disciplinerad tillställning där partisammanhållningen stod i fokus. En motion från partiets verkställande utskott röstades igenom som en kompromiss i de senaste årens interna bråk, i syfte att stärka den interna demokratin och klargöra reglerna för uteslutning av medlemmar.
Till mångas förvåning ströks dock Brexitpolitikens viktigaste debattpunkter, det vill säga den fria rörligheten för EU-migranter och medlemskapet i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, från konferensens agenda på uppmaning av partiledningen. Många var arga och besvikna på ledningens ovilja att diskutera de kontroversiella motionerna. Delegaten Sam Wheeler, som ställde upp som Momentum-kandidat i parlamentsvalet i år, tyckte att årets konferens var viktig för arbetarrörelsens moral men var inte förvånad över ledningens agerande.
– Ledningen försöker upprätthålla en konstgjord harmoni mellan Corbyn och den egna skuggregeringen som är djupt kritisk mot honom. De vill inte diskutera de viktigaste Brexit-motionerna eftersom medlemmarna, partiledamöterna och ledningen tänker olika. De har kompromissat bort partidemokratin, säger Wheeler.

Pratar vi om invandring som ett problem och migrationsstopp som lösningen så undermineras hela vårt narrativ. Det är kryptonit för vänstern

Den uppmärksammade motionen om partiets interndemokrati innebär att kravet på stöd av minst femton procent av Labours parlamentariker, som domineras av partihögern, för att bli partiledarkandidat sänks till tio procent. Tanken är att göra det enklare att nominera vänsterkandidater i framtiden.
Samtidigt fick gräsrötterna och fackföreningsrörelsen in fler representanter i Labours verkställande utskott, det viktigaste beslutsfattande organet. För partihögerns viktigaste gruppering Progress, med starka kopplingar till Tony Blairs tidigare ledarskap, är valförändringarna katastrofala. Deras ordförande Richard Angell befarar att det kommer minska förtroendet för Labours parlamentariker och försvaga ledarens roll i partiet.
– Det vi måste göra nu är att få bort Theresa May och de konservativa från regeringen vid första bästa tillfälle. Vi måste nå ut med vårt hoppingivande manifest och finslipa den felprioriterade politiken, såsom slopandet av terminsavgifter för studenter. Vår prioritering är att övertyga konservativa väljare, inte att ändra partiets struktur, säger Angell.

Brexit splittrar partiet

När det brittiska parlamentet röstade igenom utträdet ur EU i början av februari röstade en femtedel av Labours ledamöter mot förslaget, trots Corbyns partipiska. Och spänningarna som förra årets folkomröstning skapade i partiet märktes också under konferensen.
För partihögern kring Progress är Storbritanniens fortsatta medlemskap i EU:s inre marknad viktigast. De vill gärna binda partipolitiken till EU:s frihandelsavtal, i likhet med Norges nuvarande förhållande till EU. Corbyn och hans inre cirkel är starkt skeptiska till EU:s frihandelsavtal, då man anser att de begränsar landets möjligheter till en mer aktiv ekonomisk politik.
Vänstern och medlemmarnas viktigaste sakfråga rör Storbritanniens framtida migrationspolitik, den så kallade ”fria rörligheten” inom EU. För Michael Chessum, kampanjledare för gruppen Labour for Free Movement, är migrationspolitiken en ideologisk kärnfråga för partiet.
– Det är otroligt förvånande och upprörande att migrationspolitiken uteslutits från konferensen. Men vi kommer tillbaka nästa år för medlemmarna vill diskutera detta, säger Chessum.

Partiet har tidigare splittrats längs höger- och vänsterskalan i invandringsfrågan, men i dag är situationen annorlunda enligt Chessum. De grupper som är kritiska till den fria rörligheten på partiets högerkant har efter Brexit fått stöd av vissa fackförbund och vänstergrupper. Samtidigt är medlemmarna mer mottagliga för en öppen migrationspolitik än partiets väljare som är splittrade, menar Chessum.
– Klockan tickar för Brexit och Labour måste ha en tydlig position i migrationsfrågan för att vinna röster. Vi vann nästan valet med ett radikalt budskap om samhällsproblemen och vem som bär ansvaret för dem. Pratar vi om invandring som ett problem och migrationsstopp som lösningen så undermineras hela vårt narrativ. Det är kryptonit för vänstern, säger han.
För Chessum och många andra är det tydligt att partiledningen prioriterat sammanhållningen över de viktigaste sakfrågorna. Men de svåra debatterna går inte att skjuta upp i all evighet. Brexitförhandlingarna tar slut 2019 och EU-frågan lär ge upphov till starka spänningar i partiet framöver och svåra tider för Jeremy Corbyn.