Inrikes/Nyheter 03 februari, 2022

Splittring bland V:s klimataktivister – är tillväxt bra eller dåligt?

Klimatet ser ut att bli den största frågan på Vänster­partiets kongress – men också den känsligaste. De tidigare enade miljö­engagerade medlemmarna har splittrats i två läger med radikalt olika syn på frågan: är ekonomisk tillväxt lösningen eller problemet?

Omkring en tredjedel av medlemsförslagen till Vänsterpartiets valplattform handlar om klimatet. Efter de interna bråken om Cementa-lagen syns partiets klimatengagerade medlemmar mer än någonsin inför vinterns kongress. Flera av de mest profilerade är på väg in i partistyrelsen.

Men konfliktlinjen går inte bara mellan medlemmar och ledning. De gräsrötter som tidigare samlades kring kravet att Vänsterpartiet skulle börja fokusera på klimatfrågan har nu blivit splittrade över hur det ska gå till. Det berättar personer ur båda läger för Flamman.

På ena sidan finns fackligt engagerade som kräver större statliga investeringar för att göra klimatomställningen till en motor för gröna jobb och tillväxt. På andra sidan finns klimat­aktivister som kräver en politik för livsstilsförändringar, minskad konsumtion och avstannad tillväxt.

Partiveteranen och Stockholmspolitikern Rikard Warlenius, som var med och tog fram Vänsterpartiets första omfattande klimatpolitiska program, tror att det kommer leda till en stormig kongress. Och att partiledningen kliver in mellan grupperna och själv sätter agendan inför valet.

– Min gissning är att det blir en ganska spretig diskussion och att partistyrelsen vinner, säger han till Flamman.

Pendeltågsföraren Monika Roll gick med i Vänsterpartiet 2017 och anslöt sig nästan direkt till motionen ”Totalrenovera Sverige”. På bara några år växte den från ett enskilt förslag till en informell intern oppositionsgrupp, och Roll blev en av dess ledare. Gruppens krav är i stort sett desamma som Socialdemokraternas partiförening Reformisterna har ställt: lätta på reglerna för hur mycket svenska staten får låna, investera pengarna i en snabb klimatomställning och skapa på så sätt nya rekordår för industri och välfärd i Sverige.

Partiledningen har tagit intryck. I december 2020 anställdes den tidigare LO-ekonomen Sandro Scocco – känd som en stark kritiker av Sveriges internationellt sett hårda statliga låneregler – som partiets nya chefsekonom. Ett år senare fick han sällskap av Åsa-Pia Järliden Bergström, som även hon jobbat på LO och drivit samma fråga. I partiledningens svar till ”Totalrenovera Sverige” konstateras att man håller på att ta fram en ny ekonomisk politik.

Men motionen har inte röstats igenom, och Monika Roll är inte nöjd.

– Vi har en massa behov som behöver tillgodoses, samtidigt som vi har en möjlighet att låna gratis. Det räcker inte att tonen är trevligare från partiledningens sida. Det behöver konkretiseras.

För henne är klimatkrisen, med dess krav på nya energislag och tekniska innovationer, en av flera anledningar till att staten bör investera stort och därmed få hela ekonomin att växa till löntagarnas (och därmed konsumenternas) fördel.

Men i det stora dokument som samlar alla motioner till kongressen finns, direkt efter Monika Rolls förslag, en motion som går i öppen polemik med det: ”Totalrenovera Sverige utan tillväxtkrav”. Den är kritisk till fler statliga lån, eftersom lån förutsätter en växande ekonomi för att de ska kunna betalas tillbaka. Efter den kommer fler motioner i samma anda.

– Det är tydligt att man har olika sätt att se på frågan. Det är många människor med olika bakgrund i Vänsterpartiet, och man har kanske olika drivkrafter, säger Monika Roll och fortsätter:

– Jag har pratat om ”Totalrenovera Sverige” på en del klimatträffar, och en del saker som nämns då är ganska främmande för mig.

Som vad då?

– Det kan vara att man ska vara självförsörjande och bo på en gård, ha ett vindkraftskollektiv och en lådcykel och bara köpa ekologiskt. Det är jättebra om man vill göra det, men jag tror inte att sättet att rädda klimatet är att det är upp till dig som individ att göra det valet. Jag tror att det är väldigt verklighetsfrånvänt.

Enligt henne är frågan om ekonomisk tillväxt för tidigt ställd.

– Ska vi ha en ekonomi utan tillväxt är det ett annat ekonomiskt system. Då krävs det en social revolution. Ryska revolutionen gick ju väldigt fort, men det är kanske inget som står för dörren i Sverige i dag.

Flera av de konsumtionskritiska motionerna är signerade av Samuel Skånberg. Han och Göteborgspolitikern Gertrud Ingelman leder Vänsterpartiets klimat- och miljöpolitiska nätverk. Båda är föreslagna till den nya partistyrelsen.

Ingelman säger till Flamman att hon inför kongressen varit del av ett internt lobbyarbete, genom möten med bland andra partisekreteraren Aron Etzler, för att få partiledningen att byta ut ordet ”tillväxt” till ”ekonomisk utveckling” i valplattformen.

– Det är en väldigt viktig diskussion. Man behöver kanske inte öka och växa, utan omfördela, säger hon.

Samuel Skånberg är inne på samma linje.

– Dels är det en fråga om hur man kommunicerar, men man har också lite olika syn på det. Vissa är kanske inte lika oroliga som andra över att ha mål om tillväxt och tror att bara man kan göra tillväxten grön så är saken avklarad. Men många klimatengagerade lyfter forskning som visar att det i princip är omöjligt att skilja tillväxt från klimat- och miljöpåverkan. För mig är det uppenbart att vi inte kan gå med fortsatt tillväxt hur länge som helst.

Känner du igen bilden av två läger, där det ena har mer fokus på investeringar och det andra på minskad konsumtion?

– Ja, definitivt.

Samtidigt säger han att minskad privat konsumtion inte handlar om att lösa klimatfrågan på individnivå, utan om att gemensamt skapa incitament för omedelbara utsläppsminskningar. Enligt honom kräver det att samhället främjar nya konsumtionsmönster, såsom mindre köttätande och färre flygresor.

Skånberg säger också att många av de konsumtionskritiska är för ökade investeringar i just infrastruktur och klimatvänlig industri men väljer att fokusera på konsumtions- och tillväxtkritik av taktiska skäl.

– Jag har inget behov av att säga ”vi måste satsa på grön industri”, för det gör ju partiledningen redan.

Monika Roll håller sannolikt inte med. I hennes motion står att V:s nuvarande industripolitik ”lägger hinder i vägen för kampen för full sysselsättning och en rättvis klimatomställning”.

Samuel Skånberg betonar att Klimatpolitiska nätverket inte väljer sida utan är en samlingspunkt för alla partiets klimatintresserade. Samtidigt hymlar han inte med att de konsumtionskritiska ofta samlas i nätverket.

– Även om det finns en och annan ren tillväxtkritiker, som vill se nedväxt, så tycker de allra flesta jag pratat med inom nätverket snarare att det handlar om att inte se tillväxt som ett mål i sig självt.

Frågan om nätverkets roll är känslig, eftersom så kallad tendensbildning (skapandet av interna grupper med separata politiska program) är förbjuden i Vänsterpartiet. Även Gertrud Ingelman återkommer till att Klimatpolitiska nätverket saknar program.

– Vi har inte skrivit motioner ihop. Däremot har vi förmedlat andras motioner. De som vill har kunnat sprida sina motioner och be andra ställa sig bakom, säger hon.

Inför kongressen har Ingelman gjort en sammanställning av motioner som kan intressera nätverkets medlemmar, utan konkreta uppmaningar om hur de ska rösta. Där finns bland annat motioner om skogsbruk, biologisk mångfald och global miljörättvisa.

Tendensförbudet kan också ses som en anledning till att ”Totalrenovera Sverige” formellt bara är en motion, trots att det i praktiken börjar likna en intern kampanjgrupp.

På kongressen möts de olika världsbilderna. Stockholmspolitikern Rikard Warlenius, en av huvudpersonerna bakom det ekologiskt-ekonomiska (”ekoeko”) program som Vänsterpartiet antog 2016, säger att dagens splittring bland de klimatengagerade lär synas på kongressgolvet.

– Det finns missnöje med de skrivningar som partistyrelsen gör, men det är inte en sammanhållen falang som tycker samma sak och går samman.
Enligt honom var de industri- och konsumtionsfokuserade mer samlade tidigare, av ren nöd – de var tvungna att gå ihop för att få partiet att alls driva klimatfrågor.

– Om man ser det ur ett lite större perspektiv så är det Jonas Sjöstedt-eran som rent politiskt går i graven här, eller kan göra det. Under hans partiledarskap fanns det en ganska stark och sammanhållen grön falang i partiet som var en viktig del i att formulera och anta ekoekoprogrammet, en ganska bred miljö- och klimatpolitik som också var ett slags stöd för Jonas Sjöstedt, och ibland välte kongresser, fick in PS-ombud och fick igenom sina skrivningar.

Så att ”välta kongressen” lär inte bli aktuellt den här gången?

– Jag utesluter inte det, men då gäller det att det skapas allianser mellan industrifalangen och den mer gröna falangen. Men eftersom PS tagit lite ställning i den saken har det skett en splittring där kan man säga.

Han syftar på det som också Samuel Skånberg påpekar – att partiledningen, och inte minst Nooshi Dadgostar, ofta talar om att klimatkrisen ska lösas genom en ny industriell guldålder. Men biträdande partisekreterare Hanna Gedin tonar ned bilden av att det finns två klimatpolitiska läger och att partiledningen valt sida.

– Vi behöver en massiv omställning inom industri- och transportsektorn. Och anledningen till det är att det är där de flesta utsläppen sker, två tredjedelar. Där går det att komma åt utsläppen med politiska reformer. Så jag skulle säga att det är den prioriteringen vi gör i valplattformen. Och det är också den prioriteringen som vi tror har möjlighet att leda till ett ökat stöd för oss som parti, vilket krävs om vi faktiskt ska kunna genomföra vår klimatpolitik, säger Gedin till Flamman.

Hon ser ingen risk för tendensbildning i frågan. Precis som Klimatpolitiska nätverkets företrädare säger hon att partinätverken enbart är mötesplatser för medlemmar med ett visst intresse.

– Det är först när man agerar samfällt i motionsskrivande eller i förhållande till val som det blir en tendens.

– Det är klart att det finns olika syn på hur man pratar om klimatkrisen. Men jag tycker att det är lite synd när vi väljer att fokusera på klimatkrisen och gå till val på det, att man då är missnöjd med ingången till det.

Varför är det så många motioner till valplattformen som handlar om just klimatpolitik, tror du?

– För att vi i Vänsterpartiet älskar att motionera. Jag tycker det är väldigt positivt. Det har kommit många förslag och partistyrelsen har reviderat sitt förslag på ett antal punkter utifrån bra motioner från medlemmar. Men klimatfrågan är också något som engagerar. Och det är jättebra för det krävs att vi gemensamt arbetar med klimatfrågan för att få till en omställning. Vi har sett att marknaden inte kan sköta den på egen hand.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 04 december, 2023

John Hassler presenterar sin nya klimatutredning, som han själv inte var ”imponerad” av. Foto: Mikaela Landeström/TT.

Hur blev Tyskland världsledande på solenergi, Danmark på vindkraft och Norge Europaetta på elbilar? Alla är exempel på där staten haft en ledande roll för att påverka teknikutvecklingen. I Sverige skulle parallellen möjligen kunna dras till kärnkraften, som utvecklades under 1970-talet som en följd av tydlig statlig politik.

Annars har det i Sverige snarare rått konsensus kring att teknik- och energisatsningar måste vara teknikneutrala. Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna endast ska ange villkoren och marknaden sedan bestämma tekniken. Den tidigare amerikanska presidenten George W. Bush sammanfattade synsättet 2008 med att ”staten inte bör utse vinnare och förlorare i denna marknad under utveckling”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 december, 2023

Opera är soundtracket till ett samhälle som faller samman

Kan man komma närmare en beskrivning av tidsandan? ”Askungen” på Folkoperan. Foto: Carl Thorborg.

I tider av krig och auktoritarianism borde vi begära det som är till synes mest onödigt av allt: sopraner åt folket!

Rosa tårta, bubbel och tyll, och så kilovis med glitter på det. De slippriga systrarna, den fyllsjuka pappa, den kärlekskranke prinsen och den drulliga betjänten. Alla är samlade på scen i andra akten i Rossinis 1800-talsopera Askungen, som närmar sig klimax i balscenen under höstens uppsättning på Folkoperan. Vem är den okända, maskerade skönheten med de enorma platåskorna? När ska prinsen förstå att den vinglande blondinen är samma tjej som nyss städade trapphuset, och hur kommer de bortskämda styvsystrarna att reagera när de inser att loppet är kört?

Rossinis komiska opera innehåller allt en proppmätt nobless kunde förvänta sig av underhållning under den italo-napoleonska eran. Inga dra-åt-helvete-känslor á la wagnersk etnomysticism eller pucciniskt suicidala damer. Bara situationshumor, en massa snubblande och en oändlig följd av kvittrande koloraturer – en röstteknik som operasångare använder för att dekorera en melodi, något som sker in absurdum i den egentligen inte särskilt musikaliskt nyskapande konstformen. Krusiduller och överdåd specialskrivna för de skickligaste sopranerna och tenorerna. Vad är egentligen det här för eskapism, och vad har en sådan barnslig och otidsenlig saga med vår gravallvarliga samtid att göra?

Jag dras med av den musikaliska glädjen och kommer på mig själv med att regrediera och villigt ge efter för ett genuint engagemang i den lyckliga upplösningen. Samtidigt inser jag att regissören Nora Nilsson varit ute efter något mer somd som tränger upp till ytan, något mörkare. Julia Przedmojskas överdådiga scenografi och uppskruvade tempo är helt klart ute efter något annat, outtalat. Jo, visst är det en oförblommerad bild av samtiden som tränger fram i slutscenens uppställning, med ett enormt pysande, uppblåst knallrosa hoppslott i centrum, och en grisfest som gått totalt överstyr och är på väg mot sin avgrund?

I en samtid där en prisad miljökämpe får en Hitlermustasch påklistrad av en anrik dagstidning, när Jimmie Åkesson till tonerna av nazistrock uppmanar till rivande av moskéer, då skolpengar går till investeringar i Saudiarabien och nödlarm från vetenskapen av den svenska miljöministern avfärdas med ”en nypa salt” – då är få konstnärliga uttryck mer lämpade att fånga ett tillstånd i full färd med att implodera. Det enda mer effektfulla än en undergångskomedi så är det en undergångskomedi med höga c och vibrato.

En operabiljett kostar mellan 500 och 1  200 kronor. Ändå tillhör de flesta scenarbetare prekariatet, med osäkra för att inte säga obefintliga anställningar. Ett fält som borgerliga kommunpolitiker städar bort i sina budgetar med samma reflex som om det vore brödsmulor på ett tangentbord. Pandemin knäckte många karriärer och de skenande hyrorna och pressen på hushållen gör inte saken bättre. Särskilt som konstformen är den minst sossiga så har den inte heller värnats vänsterifrån. Men en uppsättning av det här slaget, med fingret på pulsen, visar att här finns mer att hämta än gemene socialist kan tro.

Med ekonomisk depression, samhällets tilltagande militarisering och allt fler krig i omvärlden låter kanske den glamorösa operavärldens rop på hjälp ynkligt. Men jag tror att det som förnuftet säger att vi behöver minst av allt just nu mycket väl kan vara vägen till räddning. Det är därför vi behöver begära rätten till mer opera åt folket. Inget mindre än det.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 02 december, 2023

För Israel – mot Tyskland

I Tyskland är delar av den autonoma vänstern starkt proisraelisk. Foto: Fabian Steffens/imago.

Världen över har vänstern organiserat sig i stöd för palestinierna. Men i Tyskland har en inflytelserik del av vänstern slutit upp på Israels sida – och vill avskaffa den tyska staten. Flamman träffar den ”antityska” vänstern.

I Leipzig fladdrar den antifascistiska AFA-fanan framför ett hav av blåvita Israelflaggor. ”Kamp mot antisemitismen! Ned med Tyskland – leve sionismen!” lyder ett av slagorden på de lappar som de cirka 600 svartklädda demonstranterna håller i händerna. Aktivisterna tillhör den ”antityska” antideutsch-rörelsen, en marginell grupp inom den tyska autonoma vänstern som sedan 1990-talet uttryckt starkt stöd för Israel, samtidigt som de förespråkar en nedmontering av den tyska nationalstaten.

I Tyskland har Palestinarörelsen under de senaste två månaderna utsatts för hård repression från staten: under ett par veckor rådde ett totalt förbud mot demonstrationer till stöd för Palestina, och i mitten av oktober förklarades den propalestinska ramsan ”Från floden till havet” lika straffbar att yttra som ”Sieg heil”. Antirasistiska organisationer har fått indragna bidrag, inklusive judiska Israelkritiska rörelser. Möten och framträdanden i landet med internationella vänsterprofiler som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn har avbokats med hänvisning till deras tidigare uttalanden i frågan. I en artikel i Der Spiegel misstänkliggjordes även Greta Thunbergs rörelse Fridays for future nyligen som antisemitisk.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 01 december, 2023

Varje dikt som en klar pärla

Ada Limón (född 1976) utnämndes 2022 till landets första U.S. Poet Laureate med latinamerikanskt ursprung. Foto: Anya Lorenzo.

USA-hyllade Ada Limón expanderar det lilla till det kosmiska. Från det ofödda barnet till det globala massutdöendet.

Vem ska minnas mig när jag är död? Kommer någon sörja vid min grav? Två frågor vars existentiella ångest alla känt. De med barn, och de utan.

Bärandet skildrar dödsångesten hos en kvinna som inte kan få barn. Men upplevelsen överstiger den individuella kroppen. De tusentals flyktingar som dör till följd av samtida migrationspolitik; det pågående massutdöendet av såväl språk som växt- och djurarter. Ångesten är kollektiv. I Ada Limóns diktsamling slår den ofrivilliga barnlösheten upp en port till en tidlös och allomfattande smärta över alltings försvinnande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 01 december, 2023

Vill Vänsterpartiet stryka socialismen?

Nejlikan har varit en symbol för socialismen i över hundra år. Foto: Wikimedia.

Vänsterpartiet har presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Det avspeglar partiets utveckling de senaste åren väl.

I det nu gällande programmet förekommer ordet socialism 44 gånger, i förslaget fem. Visst kan man hävda att etiketter inte spelar roll – ett program måste ju kunna moderniseras också språkligt. Men här avlövas begreppet socialism allt konkret innehåll.

”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv”, heter det. Och längre på den vägen än till intet förpliktande formuleringar, som ökat statligt ägande inom finanssektorn, är man inte beredd att gå. Nooshi Dadgostar ska hädanefter slippa svara på besvärliga frågor om banksocialisering.

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Vänstern är i dag mer tillbakapressad än någonsin, samhällsklyftorna vidare, kapitalet mäktigare och de nuvarande maktstrukturerna oförmögna att lösa klimatkatastrofen. Är då inte hoppet om en utveckling mot att i grunden ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” – som det länge hette i det socialdemokratiska programmet – viktigare än någonsin?

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Ja, Vänsterpartiet vill gärna framställa sig som den svenska modellens främsta försvarare. Man blickar gärna tillbaka till 1970-talet, när en reformvänlig socialdemokrati under trycket  av en djup samhällsradikalisering skapade en välfärdsstat, unik i sin omfattning och till stora delar befriad från marknadskrafterna.

Men det som saknas är förståelsen för den avgörande roll det socialistiska perspektivet spelade för denna utveckling.

Socialism blev plötsligt något mer än bara ett ord i högtidstal – också för socialdemokratin. SSU antog ett program för socialistisk ekonomi, där makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. Kvinnoförbundet krävde att bostadsproduktionen skulle socialiseras. Broderskapsrörelsen förespråkade en ekologisk socialism som krossade kapitalismen.

Och som kronan på verket ställde sig LO, under klang och jubel, bakom kravet på löntagarfonder, med det uttalade syftet att överföra makten över företagsägare till fackföreningarna.

Ett uttalat socialistiskt perspektiv var sannerligen inget hinder för att bygga världens starkaste välfärdsstat – det var en förutsättning.

Det finns ännu en symbolmättad förändring i programförslaget. I det gamla nämns ”kamp” 44 gånger, i förslaget en. Ord som strejk, demonstrationer eller civil olydnad är helt strukna.

1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år

I stället introduceras ett helt nytt ord, ”förhandlingsstyrka”. Det förekommer 20 gånger, gärna kopplat till elliptiska formuleringar som ”ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi.” Det är ett uppenbart försök att knyta an till den svenska modellens tradition av att lösa samhällsmotsättningar med fredliga förhandlingar

Men 1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år. Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio, civil olydnad ett hedersord. De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män, eller förhandla i slutna utskottsrum, utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.

LO lämnade förhandlingsbordet och fordrade lagstiftning för att avskaffa arbetsgivarnas oinskränkta makt att leda och fördela arbetet, drev igenom LAS och en ny arbetsmiljölag och krävde att regeringen genomförde löntagarfonder. 

Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering.

Är det verkligen vad svensk vänster behöver i dag?

Ledare 30 november, 2023

Socialdemokratiskt ryggsmisk leder inte till himlen

Träsnitt av två socialdemokrater från Nürnbergkrönikan, 1493. Foto: Wikimedia.

Med ekonomiska svångremmar och migrationspolitisk självspäkning försöker Socialdemokraterna göra bot inför väljarna. Men de enda som kommer att tacka dem är Sverigedemokraterna.

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 30 november, 2023

Ida Gabrielsson: ”Regeringen lägger bördan på hushållen”

Foto: Mikaela Landeström/TT.

Som ny ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet vill Ida Gabrielsson lyfta politikens roll i klimatomställningen. ”Om det inte går en buss kan man inte ta den”, säger hon till Flamman.

Under onsdagen meddelade Vänsterpartiet att Ida Gabrielsson blir partiets nya ekonomisk-politiska talesperson när Ali Esbati slutar efter ett och ett halvt år. 

Över telefon berättar Ida Gabrielsson att uppdraget känns roligt och viktigt, särskilt i en tid av ekonomisk recession. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]