Critical intellectuals on writing och life.after.theory har bägge formen av intervjusamlingar med framstående intellektuella på den akademiska vänsterkanten. I life.after.theory finner vi namn som den nyligen avlidne filosofen Jacques Derrida, litteraturvetarna Frank Kermode och Christopher Norris samt den feministiska filosofen Toril Moi. Critical intellectuals on writing (CIOW) består av sammanlagt 27 intervjuer med bland annat Gloria Anzaldúa, Judith Butler, Noam Chomsky, Paulo Freire, Slavoj Zizek, Sandra Harding och bell hooks. De intervjuade berättar om hur de ser på teori, sitt eget skrivande och sin roll som intellektuella.
Många av intervjuerna är väldigt tankeväckande. Tyvärr är flertalet intervjuer i CIOW så kortfattade att de tangerar gränsen till meningslösa. Det är intressant att få en inblick i teoretikernas tankar om sig själva samt det praktiska arbetet bakom verk som nått status som klassiker. Det är emellertid först när frågorna och diskussionerna kommer in på relationen mellan politik och teori som böckerna känns angelägna.
Feministen Judith Butler oroas över det ökade kravet på tillgänglighet för vetenskapen. Hon menar att det kritiska tänkandet riskerar att begränsas av vardagsspråket. För Butler är att vara kritisk intellektuell förknippat med att ”arbeta hårt med svåra texter” och uppleva smärtan i att göra sig främmande inför det mest familjära. Det är att ständigt ifrågasätta våra föreställningar, för att se hur dessa kan anta nya betydelser i nya sammanhang. Hon har rätt i att teori inte behöver vara omedelbart begriplig för alla som kommer i kontakt med den. Kravet på största möjliga folklighet döljer ofta en nedlåtande attityd gentemot detta folk som förutsätts inte förstå. Att skriva folkligt är inte i huvudsak ett formproblem. Att problematisera det vardagliga har länge varit ett angeläget ämne för marxistiska och feministiska filosofer. Men tänkandets förnyelse är knappast unik för akademin. Förändring är inte något som sker trots vardagsspråket eller trots vardagen. Överhuvudtaget fastnar diskussionen om tillgänglighet vid just formen. Det är sällan någon lyfter att det är väsentligt vad man skriver. Gloria Anzaldúa menar sig skriva för att skapa möjligheter för människor att se saker på ett annat sätt, så att de i sitt dagliga liv kan agera annorlunda. Den spänning hon upplever i sitt eget skrivande handlar just om strävan att bryta mot rådande formnormer och strävan efter att de hon riktar sig till ska kunna ta till sig vad hon skriver.
I life.after.theory menar Toril Moi att det har skett en tillbakagång i radikal teori som talar till våra mest centrala angelägenheter. Istället ägnar sig alltfler åt att bevaka filosofins och teorins gränser. Många drar sig för att ge uttryck för vardagliga erfarenheter på grund av risken att låta naiv eller osofistikerad. En rädsla som, enligt Moi, grundar sig i tanken på att akademiskt skrivande står i motsättning till vardagens språk och erfarenheter. Ofta får då det radikala filosofiska skrivandet status av att vara nyckeln till förändring, medan vardagen och dess erfarenhet ses som konserverande. Resultatet, menar hon, blir verk som når fantastiska abstraktionsnivåer utan att förmedla konkreta och materialistiska förståelser av kvinnors levda erfarenhet. Teori blir språk på semester, metafysiskt språk som går på tomgång. Problemet Moi ser är med andra ord inte att den språkliga formen är svårgenomtränglig, utan tendensen att sätta vardagens erfarenhet i motsättning till teori.
Frank Kermode talar om behovet för teoretiker att nå ut med sin forskning, att göra den tillgänglig för ”den bildade delen av befolkningen, som läkare och advokater”. Moi talar om behovet av att förbättra kvinnors villkor och om bristen på teori som uttrycker centrala vardagliga angelägenheter. Det är svårt att inte önska sig fler teoretiker av Mois kaliber och färre teoretiker av den sorten som, när de väl talar ”om att nå ut”, avfärdar den breda allmänheten som obildad.
Marxister har riktat kritik mot filosofer för att de inte haft ambitionen att förändra verkligheten. Flertalet teoretiker som intervjuas i de bägge böckerna har en uttalad ambition att förändra verkligheten. Men har de en ambition att förstå den?
